Vårdnad Överflyttning av vårdnad m.m Av 6 kap. 9 § föräldrabalken följer att för det fall båda föräldrarna har vårdnaden om ett barn och en av dem dör, den efterlevande föräldern automatiskt blir ensam vårdnadshavare. Om båda föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden om barnet åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. När barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. I fall vårdnadshavare skall förordnas särskilt skall någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran utses. Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, följer av 6 kap. 10 a § föräldrabalken att denna person skall förordnas, om det inte är olämpligt. Utskottet erinrar om att det i den proposition som låg till grund för 6 kap. 10 a § föräldrabalken understrukits att det inte går att med exakthet ange de närmare kriterierna för vem som bör utses till vårdnadshavare utan att det i det enskilda fallet får tas hänsyn till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till den tilltänkta vårdnadshavaren. Något försteg för exempelvis anförvanter finns inte angivet. Många gånger framstår det, enligt vad som anfördes i propositionen, dock säkerligen som naturligt att vårdnadshavaren är en person som utöver en personlig kontakt även har en släktrelation till barnet. Även något äldre personer, t.ex. mor- och farföräldrar kan komma i fråga som vårdnadshavare. I sammanhanget bör även erinras om att regeringen i proposition om ändring i socialtjänstlagen, såvitt avser placering av barn i familjehemsvård, uttalat att socialnämnden inte får förbise möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk. Särskilt nämndes att även något äldre personer, såsom mor- och farföräldrarna, kan komma i fråga som familjehemsföräldrar. Vid behandlingen av propositionen anförde socialutskottet att barnets bästa skall vara en ledstjärna i arbetet med barn, och på socialutskottets initiativ beslutade riksdagen om ett fjärde stycke i 22 § socialtjänstlagen med innebörden att vid placering av barn, det i första hand bör övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. Utgångspunkten skall dock alltid vara barnets bästa . Riksdagen beslutade i mars innevarande år en ändring i 22 § som innebär att en sådan placering fr.o.m. den 1 juli 1999 i första hand skall övervägas av socialtjänsten. Som lagutskottet anförde våren 1998 när utskottet behandlade motionsyrkanden med samma innebörd som det nu aktuella bör understrykas att valet av vårdnadshavare, även i den situationen att barnet mist sina föräldrar, alltid skall ske med beaktande av vad som är bäst för barnet. Utskottet utgår från att man vid valet av vårdnadshavare, i likhet med vad som gäller i fråga om valet av familjehem, inte förbiser barnets nära anhöriga. En bedömning av vad som är till barnets bästa måste göras i varje särskilt fall. Av 6 kap. 8 § föräldrabalken framgår att om ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet – ett s.k. familjehem – och är det uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller till någon av dem, skall domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrar prövas på talan av socialnämnden. Vid bestämmelsens tillkomst framhöll föredragande statsrådet i propositionen att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under flera år innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna och att det krävs att barnet har fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt eget. I sammanhanget bör även nämnas att det i propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar anfördes att det finns fall, där man redan från början kan förutse en långvarig placering. I sådana situationer bör man skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och stabila förhållanden. Detta torde, enligt vad som anfördes i propositionen, i vissa fall lämpligen kunna ske genom att socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden i högre grad än dittills aktualisera en vårdnadsöverflyttning. I sitt av riksdagen godkända betänkande instämde socialutskottet i bedömningen att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ung- domar överflyttad till familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större utsträckning. När det gäller adoption av barn som vistas i familjehem gäller samma bestämmelser som vid adoption i övrigt, dvs. huvudsakligen 4 kap. föräldrabalken. En adoption innebär som regel att adoptivbarnet i rättsligt hänseende, både inom familjerätten och i annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens eget barn och att alla band med barnets biologiska släkt klipps av. Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke (5 §). Den som inte har fyllt 18 år får i princip inte adopteras utan vård- nadshavarens samtycke. En förälder som inte har del i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta kan ske (5 a § och 10 §). För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i de fall samtycke från barnet inte krävs (6 §). Källa: Ur Lagutskottets betänkande 1998/99:LU18