Vårdnad Vad betyder det att ha gemensam vårdnad? Synpunkter av Johanna Schiratzki Den gemensamma vårdnaden håller på att förändras från att ha varit en frivillig samarbetsform för föräldrar, till att bli en rättighet för alla föräldrar och en lagenlig bekräftelse på föräldraskapet. Med anledning av denna utveckling är det nödvändigt för såväl föräldrar som barn att det görs en tydlig uppdelning av den gemensamma vårdnadens innehåll. Det måste klargöras vilka beslut en boförälder har rätt att göra utan umgängesförälderns samtycke. Särskilt angeläget blir det om man inför en lag om automatisk gemensam vårdnad för föräldrar som inte är gifta. Den tydligaste tendensen i dagens vårdnadsrätt är att de flesta separerade föräldrar vill, i likhet med lagstiftarna, ha gemensam vårdnad. Juridiskt kan domstol numera utdöma gemensam vårdnad, och växelvist boende mot en förälders vilja. Det betyder att det finns familjer där föräldrarna tvingas samarbeta om sina barn, trots att en av föräldrarna anser att ett sådant samarbete är oförenligt med barnets bästa. Detta förhållande aktualiserar en rad frågor: Vilka rättigheter och skyldigheter har respektive vårdnadshavare? Vilka beslut rörande barnet måste fattas av vårdnadshavarna tillsammans? Vilka beslut kan fattas av bara en av dem? Vilka beslut kan vid konflikt hänskjutas till domstol eller annan myndighet? JS utgångspunkt, när hon gör ett försök att besvara några av dessa frågor, är att när gemensam vårdnad kan utdömas då föräldrar är i kraftig konflikt med varandra, så medför detta också ett ökat behov av olika modeller som kan lösa deras konflikt. JS framhåller, att trots gemensam vårdnad förutsätter ett nära samarbete mellan föräldrarna, kräver lagen endast i ett fåtal fall bägge vårdnadshavarnas samtycke när beslut ska fattas om barnets förhållanden. Det betyder att vårdnadshavarna var för sig kan agera självständigt och fatta beslut i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Detta sker också ofta och leder till onödiga och långa vårdnadskonflikter där såväl barn som föräldrar far illa. En vårdnadshavare kan begära att en domstol löser konflikten om vårdnadens utövande. Eller söka rådgivning hos familjerådgivningen. I andra fall kan en vårdnadshavare, genom till exempel beslut av JO, ges större inflytande än den andre. Detta går dock emot ambitionen att minska vårdnadsrelaterade mål i domstol, men också emot den ideologi som hävdar att barnets bästa förutsätter att båda föräldrarna har lika rättigheter visavi barnet. Bestämmelser om den gemensamma vårdnadens innehåll återfinns i föräldrabalken (FB). Var barnet skall bo, och omfattningen av umgänget med den vårdnadshavare som barnet inte bor med, kan regleras genom dom eller avtal. Men därutöver finns flera praktiska beslut som måste fattas rörande barnet. Rättens vision är då att vårdnadshavarna tillsammans, och i god sämja, bestämmer vad som är bäst för barnet. Om så inte är fallet fördelas vårdnadshavarnas rätt att besluta efter två principer. Avgörande är då dels vem av vårdnadshavarna som är tillgänglig hos barnet, dels vilken typ av beslut som måste fattas. Uppdelningen framgår av 6 kap. 13 § 2 st FB: ”Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.” Lagrummet tolkas idag som att boföräldern har rätt att ensam fatta ”som inte utan olägenhet kan uppskjutas”. Hit räknas beslut om den så kallade ”dagliga omsorgen”, ett begrepp som dessvärre saknar en definition. Vid ändringen av 6 kap. FB 1998 ansågs det inte nödvändigt att definiera den gemensamma vårdnadens omfattning. Tvärtom sades att sådana definitioner skulle förstärka, eller rentav skapa tvister mellan vårdnadshavarna. I äldre förarbeten sägs att bägge vårdnadshavarna i samförstånd skall medverka i beslut om var barnet skall bo och i vilken skola det skall gå i. Nås inte samförstånd har det hävdats att de rådande förhållandena måste bestå. Det skulle, tillspetsat uttryckt, kunna få som konsekvens att barnet och boföräldern inte ”får” flytta, det vill säga att de får ett slags ”kommunarrest”. JS argumenterar för att boföräldern, utan samtycke av den andre vårdnadshavaren, ensam skall kunna besluta om sin och barnets bostadsort samt vissa beslut om barnets skolgång. Hennes övergripande argument är att de äldre förarbetena är inaktuella, och inte längre tillämpas av domstol, eftersom de härrör från en tid när gemensam vårdnad var ett frivilligt val. Eventuella konflikter kunde då alltid lösas genom att ge en förälder ensam vårdnad, vilket inte längre är möjligt (6 kap. 5 § FB). Den idag viktigaste möjligheten att lösa en konflikt om boende är att domstolen, inom ramen för gemensam vårdnad, kan besluta vem som ska vara boförälder och hur umgänget med den andre vårdnadshavaren/umgängesföräldern skall utformas. Gemensam vårdnad förutsätter därmed inte längre att vårdnadshavarna är överens om var barnet skall bo. Istället kan de väcka talan i boendefrågan. Detta kan bli aktuellt i de fall då domstol beslutar om växelvist boende mot en förälders vilja. Enligt JS, är en av de mer olyckliga nyheterna i 1998 års reform av FB, domstolens möjlighet att besluta om växelvist boende utan yrkande och mot åtminstone en förälders vilja. På så vis blir de svårtolkade riktlinjerna för vårdnadshavarnas samarbete än otydligare. Påpekas bör att domstols beslut i boendefrågan uttryckligen avser vem av vårdnadshavarna som skall vara boförälder. Alltså inte var barnet skall bo. Det betyder att det, trots möjligheten att reglera boendet, kan vara svårt eller rent av olämpligt att separera boendefrågan från vårdnadsfrågan, om en av föräldrarna yrkat ensam vårdnad. JS har svårt att finna godtagbara skäl för att barnets bästa generellt talar emot att en boförälder flyttar inom landet. Ett starkt skäl som talar emot är givetvis att ett byte av bostadsort försvårar kontakten med umgängesföräldern. Men då ska man komma ihåg att umgängesföräldern också kan, utan boförälderns, eller barnets samtycke, flytta vart han eller hon vill. Barnets behov av kontakt med bägge sina föräldrar måste vidare vägas mot de fördelar som flyttningen kan medföra för barnet. Till exempel om flyttningen sker på grund av att boföräldern får ett arbete och förbättrade levnadsvillkor. Ett annat fall kan vara om en förälder undandrar sig umgänge med barnet. Då kan flyttningen innebära att barnet kommer nära andra släktingar som, genom sin närvaro, kan kompensera den frånvarande föräldern. Beträffande barnets skolgång är de äldre förarbetena också i detta fall inaktuella. Barnet har skolplikt och vårdnadshavarnas oenighet får inte innebära att barnet inte skrivs in i en grundskola. Det betyder att en av vårdnadshavarna, närmare bestämt boföräldern, i likhet med ett beslut från JO rörande barnomsorg, måste ges rätt att fatta beslut om skolgången. JS påpekar att man, när det gäller val av skolform, måste ta hänsyn till bestämmelserna i Europakonventionen. Enligt denna konvention måste föräldrar, vid gemensam vårdnad, vara överens om vilken typ av skola barnet skall gå i. Att föräldrarna har olika åsikter om barnets religiösa eller filosofiska uppfostran, blir därmed, enligt JS, ett starkt skäl för ensam vårdnad, också om en av dem önskar att vårdnaden skall vara gemensam. JS önskar således att framtida lagstiftning och rättspraxis utformas så att boföräldern skall ha rätt att bestämma barnets bostadsort och i frågor om barnets skolgång. Hon är väl medveten om att motargumentet att bägge vårdnadshavarna borde få vara delaktiga sådana beslut eftersom de är av ingripande betydelse för barnet. Men hon påpekar att det redan finns fall där man gör undantag av från denna princip. Några exempel: Vid utfärdande av pass Ett pass kan utfärdas utan tillstånd av bägge vårdnadshavarna enligt passförordningen. Passet kan också återkallas av en vårdnadshavare Vid folkbokföring Ytterst avgörs barnets folkbokföring av Skattemyndigheten med utgångspunkt från barnets faktiska boende samma lag. Folkbokföring i samband med födsel är inte avhängigt vårdnaden utan barnet folkbokförs i den församling där modern är folkbokförd, eller om hon inte är folkbokförd, i den församling där fadern är folkbokförd Vid barns äktenskap Länsstyrelsen lämnar, efter att vårdnadshavarna har yttrat sig, medgivande till barns äktenskap. Bägge vårdnadshavarna, och även barnet, kan överklaga länsstyrelsens beslut Vid barnets namngivning i samband med födsel Barn förvärvar moderns namn vid födseln, såvida inte bägge vårdnadshavarna tillsammans ansöker om annat namn enligt namnlagen Vid förmyndarfrågor Förmyndarfrågor avgörs av vårdnadshavarna tillsammans. På ett liknande sätt som i FB kan dock en vårdnadshavare ensam fatta beslut som inte är av ingripande betydelse och som inte utan olägenhet kan skjutas upp Referat av artikeln ”Vad betyder det att ha gemensam vårdnad?”, Juridisk tidskrift nr 4 1998-99 Johanna Schiratzki