Nya vårdnadsregler 2006 Tvångsmedel Förordnar länsrätten om verkställighet, får den också besluta om tvångsmedel (21 kap. 3 och 4 §§ föräldrabalken). Den kan antingen förelägga ett vite eller besluta att barnet skall hämtas med hjälp av polismyndigheten. Ett medlingsuppdrag kan ges även i detta skede, och har rätten beslutat om polishämtning skall den lämna ett sådant uppdrag om inte särskilda skäl talar mot det. Länsrätten får också bestämma att barnet skall tas om hand tillfälligt. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att det inte är motiverat att göra någon saklig ändring när det gäller de tvångsmedel som kan tillgripas vid verkställigheten. Som tidigare bör utgångspunkten självfallet vara att alla ansträngningar skall ha gjorts för att nå en frivillig lösning innan det blir aktuellt att tillgripa tvångsmedel. Försöken att nå samförståndslösningar bör också pågå efter att tvångsmedel har aktualiseras. I de ytterst få fall hämtning kan vara aktuell bör försöken pågå ända fram till den punkt då åtgärden är oundviklig. Även fortsättningsvis bör vite vara det huvudsakliga tvångsmedlet mot den som inte frivilligt medverkar. När vitet föreläggs skall det fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om mottagarens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas få honom eller henne att följa föreläggandet. Om det är lämpligt kan ett föreläggande angående umgänge avse ett löpande vite för en viss tid framåt. Ytterligare vitesförelägganden bör naturligtvis inte meddelas om de inte bedöms bli verksamma. Polishämtning bör liksom i dag förekomma i ytterst få fall. När det gäller verkställighet av ett avgörande om vårdnad, boende eller överlämnande av barn är det är tydligt att polishämtning måste kunna användas om barnet riskerar att lida allvarlig skada av att vara kvar i den miljö där det vistas och det därför är nödvändigt att det tas därifrån. I andra fall av verkställighet får det användas endast som ett yttersta medel när alla andra möjligheter är uttömda. I fråga om verkställighet av ett avgörande om umgänge gäller också att hämtning får beslutas endast om barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern. Hämtning för umgänge får alltså förekomma bara i rena undantagsfall. En polishämtning kan hämma förutsättningarna för ett harmoniskt umgänge mellan barnet och föräldern och kan därmed medföra att syftet med umgänget förfelas. Det är mycket sällsynt att behovet av umgänge är sådant att det kan överväga den risk för negativ inverkan som hämtningen är förenad med. Enbart det förhållandet att en förälder systematiskt försöker sabotera barnets umgänge med den andra föräldern är inte ett tillräckligt skäl för att besluta om hämtning. Några ändringar i sak bör alltså inte göras när det gäller tvångsmedlen. Som kommittén föreslår bör dock vissa klargöranden göras i lagtexten. Av lagen bör framgå att domstolen kan förordna om tvångsmedel oberoende av yrkande från part. Det är inte lämpligt att domstolen i denna fråga, som skall avgöras efter vad som är bäst för barnet, kan antas vara bunden av parternas yrkanden. Genom en sådan ändring undviks den oklarhet i praxis som enligt kommittén råder i denna fråga. Det bör också i ett par avseenden ges tydligare lagstöd i fråga om omhändertaganden i samband med verkställighetsförfarandet. Möjligheten att omhänderta barnet används restriktivt. Det är av vikt att möjligheten behålls, eftersom det i akuta situationer kan vara nödvändigt med en sådan åtgärd för att tillvarata barnets bästa och hindra att han eller hon far illa. I dag framgår det dock av lagen endast att domstolen kan besluta om omhändertagande och inte hur omhändertagandet skall gå till. Som kommittén framhåller har detta sitt ursprung i den ordning som gällde då länsstyrelserna som barnavårdsmyndighet fattade beslut i verkställighetsfrågan. Länsstyrelserna förutsattes själva kunna kartlägga möjligheterna till placering av barnet och vid behov inhämta synpunkter från respektive barnavårdsnämnd. En domstol som numera prövar en verkställighetsfråga har vanligen inte motsvarande möjligheter att utreda vad som är en lämplig placering. Domstolen bör därför normalt kunna överlämna till socialnämnden att närmare bestämma om hur placeringen går till. Detta bör framgå av lagen. Om det finns förutsättningar för det, bör domstolen som tidigare kunna ordna en lämplig placering utan bistånd av socialnämnden. Vidare bör det ges uttryckligt stöd i lag för biträde av polis vid omhändertagandet i de undantagsfall då det är nödvändigt. Polisen kan redan i dag biträda vid omhändertaganden, men det är inte lämpligt att polisen har denna befogenhet utan att detta framgår av en uttrycklig föreskrift. Det är av vikt att en person som kan vara till stöd för barnet är närvarande vid hämtning och omhändertagande. Om möjligt bör också en barnläkare, barnpsykiater eller barnpsykolog medverka. Bestäm- melserna om detta bör sammanföras och göras enhetliga för att underlätta tillämpningen. Källa: Lagrådsremiss Nya vårdnadsregler Stockholm den 26 januari 2006 Thomas Bodström