Nya vårdnadsregler 2006 Växelvist boende Vid 1998 års vårdnadsreform blev det möjligt att vid gemensam vårdnad besluta vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med (6 kap. 14 a § föräldrabalken). Det anses innebära att domstolen även har en möjlighet att besluta att barnet skall bo hos var och en av föräldrarna, s.k. växelvist boende, om detta är bäst för barnet. Kommitténs undersökningar visar att vårdnadsutredare och domstolar är restriktiva med att föreslå eller besluta om växelvist boende mot en förälders vilja. Yrkanden om växelvist boende framställdes i ungefär en fjärdedel av de undersökta målen. Tingsrätten beslutade om växelvist boende mot en förälders vilja i en fjärdedel av fallen. I de fall där tingsrätten beslutade om växelvist boende hänvisades i nära hälften av fallen till barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna och i ungefär lika många fall till barnets egen vilja. Andra omständigheter som beaktades var att föräldrarna bodde nära varandra och att det inte fanns några allvarligare samarbetssvårigheter. Domstolen kan, som sagt, besluta om växelvist boende bara om föräldrarna har gemensam vårdnad. Som kommittén framhåller kan växelvist boende i sådana situationer ofta fungera mycket väl. Boendeformen ger barnet en naturlig vardagskontakt med båda föräldrarna på ett sätt som sällan är möjligt om barnet bor hos en förälder och har umgänge med den andra föräldern. Men som såväl kommittén som många remissinstanser framhåller ställer ett växelvist boende särskilda krav. En grundläggande förutsättning för denna boendeformen är att föräldrarnas samarbetsförmåga är särskilt god. Det är naturligt att barn under sin uppväxt kan ha behov av att boendet förändras från tid till annan, t.ex. beroende på fritidsaktiviteter och kamratkontakter. Det kan handla om att komma eller gå någon dag tidigare eller senare eller att under en period bo lite längre hos den ena föräldern. Föräldrarna måste ha förståelse för detta och kunna upprätthålla en sådan flexibilitet utan att kräva en millimeterrättvisa. Barnets behov måste alltid få komma i första rummet. Föräldrarna måste också bo förhållandevis nära varandra. Barnet skall t.ex. inte behöva byta mellan olika förskolor. Överväganden om barnets bästa bör också avse t.ex. kamratrelationer, fritidsaktiviteter och möjligheter till skolskjuts. Vidare har givetvis barnets egen inställning stor betydelse. Om barnet motsätter sig ett växelvist boende, torde förutsättningar för ett fungerande samarbete oftast vara små. Ytterst måste bedömningen grundas på omständligheterna i det enskilda fallet och avgöras enbart utifrån vad som är bäst för barnet. Även om föräldrarna är ense om växelvist boende, är det inte självklart att detta är den bästa lösningen för barnet. Om en överenskommelse framstår som tvivelaktig, kan det finnas anledning att kräva in ytterligare underlag för att kunna bedöma vad som är bäst för barnet. Sammantaget gör regeringen – liksom kommittén – bedömningen att möjligheten att besluta om växelvist boende mot en förälders vilja bör finnas kvar. Några lagändringar föreslår alltså inte. En särskild fråga är barnets folkbokföring vid växelvist boende. Som kommittén nämner får ett domstolsbeslut eller ett godkänt avtal om barnets boende inte någon avgörande betydelse för barnets folkbokföring. Detta kan göra det svårt för föräldrarna att förutse effekterna av beslutet eller avtalet, inte minst när barnet skall bo växelvis hos båda föräldrarna. Barnets folkbokföring har betydelse bl.a. för var han eller hon skall gå i skola och vem av föräldrarna som vid gemensam vårdnad skall få uppbära det särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn. För att öka förutsebarheten kan det vara bra om socialnämnden informerar föräldrarna om folkbokföringen, exempelvis vid ett samarbetssamtal eller när ett avtal skall godkännas. Någon lagstiftningsåtgärd är dock inte motiverad. Källa: Lagrådsremiss Nya vårdnadsregler Stockholm den 26 januari 2006 Thomas Bodström