Nya vårdnadsregler 2006 Särskilt avseende bör fästas vid föräldrarnas förmåga att samarbeta Genom 1998 års vårdnadsreform vidgades domstolens möjlighet att besluta om gemensam vårdnad. Domstolen kan nu besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig detta. En förutsättning är emellertid att gemensam vårdnad ändå är bäst för barnet (6 kap. 5 § föräldrabalken). Enligt Högsta domstolen innebär lagstiftningen att vårdnaden, förutom när båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall anförtros åt en av föräldrarna ensam endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad (se rättsfallet NJA 1999 s. 451). En sådan särskild omständighet är att en förälder är olämplig som vårdnadshavare, t.ex. därför att föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet eller den andra föräldern. En annan särskild omständighet som kan tala mot gemensam vårdnad är att det finns en konflikt mellan föräldrarna som är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet (se rättsfallet NJA 2000 s. 345). En av kommitténs huvuduppgifter har varit att undersöka hur dessa nya vårdnadsregler tillämpats av domstolar och socialnämnder. Av kommitténs utredning framgår att domstolarna använder sig av möjligheten att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja i relativt stor utsträckning. Domstolarna beslutade om gemensam vårdnad i drygt hälften av de fall där föräldrarna tvistade om vårdnaden. Modern fick ensam vårdnad i ungefär en tredjedel av fallen, medan fadern fick ensam vårdnad i knappt en tiondel av fallen. Den vanligaste motiveringen till att domstolen beslutade om gemensam vårdnad var att samarbetssvårigheterna mellan föräldrarna inte var så allvarliga att de uppvägde fördelarna med gemensam vårdnad. Motiveringen angavs i åtta av tio domar. Det vanligaste angivna skälet till att domstolen beslutade om ensam vårdnad var att föräldrarna hade samarbetssvårigheter av allvarlig art. I en del fall motiverades ställningstagandet med att den andra föräldern var olämplig som vårdnadshavare. Kommittén har särskilt tagit upp situationer där en förälder gjort sig skyldig till övergrepp mot barnet eller den andra föräldern. Påståenden om övergrepp finns i en tredjedel av de domar som kommittén har undersökt, och domstolarna beslutade om gemensam vårdnad mot en förälders vilja i knappt hälften av dessa fall. Enligt kommittén finns det en tendens hos domstolarna att döma till gemensam vårdnad även när det kan förutses att föräldrarna inte kommer att kunna samarbeta i frågor som rör barnet. Vidare tonas möjligen betydelsen ned av att en förälder gjort sig skyldig till övergrepp eller på annat sätt uppträtt kränkande när det gäller att ta ställning till vårdnadsfrågan. Detta gäller inte minst när kränkningen direkt har riktats mot någon annan än barnet. Regeringen konstaterar att barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär. Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge bygger på den uppfattningen. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna grundprincip kommer också till uttryck i barnkonventionen. Där sägs i artikel 18 att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Enligt regeringens uppfattning är gemensam vårdnad ett viktigt inslag i en önskvärd utveckling mot en starkare betoning av barnets intressen. Gemensam vårdnad har spelat en stor roll när det gäller att utveckla möjligheterna för barn att få tillgång till båda sina föräldrar och att i vid bemärkelse främja barnets bästa. Syftet med gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan ofta bidra till detta. Detta har genomgående framhållits vid de kontakter som kommittén har haft med familjerättssekreterare, advokater och domare, och uppfattningen delas av det stora flertalet remissinstanser. För de allra flesta föräldrar som separerar är det självklart att vårdnaden om barnet skall vara gemensam. Detsamma gäller också för många föräldrar som aldrig har bott tillsammans. Regeringen delar alltså kommitténs bedömning att gemensam vårdnad i de allra flesta fall är en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform och att den möjlighet som infördes år 1998 för domstolen att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör finnas kvar. Målet bör vara att föräldrarna har gemensam vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet. Nuvarande bestämmelse om att domstolen skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna bör behållas oförändrad. Samtidigt får det naturligtvis inte mer eller mindre schablonmässigt beslutas om gemensam vårdnad mot den ena förälderns önskemål. Om en förälder motsätter sig gemensam vårdnad, måste alltid en prövning göras av de skäl som den föräldern framför. Detta är tydligt inte minst om motståndet mot gemensam vårdnad har sin grund i sådana förhållanden som våld eller andra former av övergrepp från den andra förälderns sida. Om en förälder utsätter barnet eller någon annan familjemedlem för våld, trakasserier eller annan kränkande behandling, är det i princip bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Det är knappast möjligt att tillgodose barnets behov av trygghet och omsorg inom ramen för gemensam vårdnad om den ena föräldern gör sig skyldig till övergrepp mot den andra föräldern eller någon annan i familjen. Det gäller även om samarbetet mellan föräldrarna kanske ytligt sett verkar fungera. I syfte att öka uppmärksamheten på fall där barnet kan fara illa föreslår regeringen att riskbedömningen lyfts fram tydligare i lagen (se avsnitt 6). Men även i andra fall kan det vara viktigt att en förälders motstånd mot gemensam vårdnad tas på allvar. Av stor betydelse är föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Enligt regeringens mening kan gemensam vårdnad vara oförenlig med barnets bästa även om en konflikt mellan föräldrarna inte kan sägas vara så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta. Gemensam vårdnad bör normalt förutsätta att föräldrarna har ett någorlunda konfliktfritt samarbete. Det innebär inte att de alltid måste ha samma uppfattning, men de måste kunna hantera sina delade meningar på ett sätt som inte drabbar barnet. Ett barn mår inte bra av ständiga konflikter mellan föräldrarna. Det är uppenbarligen till nackdel för barnet om en förälder genomgående och för att obstruera motsätter sig den andra förälderns initiativ. Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa före den egna konflikten, färgar detta omvårdnaden om barnet. Gemensam vårdnad bör i sådana fall inte få användas som ett medel för att ”tvinga” föräldrarna att samarbeta. Som framhölls vid 1998 års vårdnadsreform måste möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja över huvud taget användas med stor försiktighet och lyhördhet. Vad som är barnets bästa bör alltid bestämmas genom en nyanserad bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och någon ”presumtion” för eller mot gemensam vårdnad kan alltså inte gälla. Regeringen anser att det – mot bakgrund av vad som kommit fram genom kommitténs undersökningar – finns anledning att i lagen betona betydelsen av föräldrarnas samarbetsförmåga. Av lagtexten bör framgå att det, vid bedömningen av om vårdnaden skall vara gemensam eller anförtros åt en av föräldrarna, skall fästas avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor om barnet. Källa: Lagrådsremiss Nya vårdnadsregler Stockholm den 26 januari 2006 Thomas Bodström