Nya vårdnadsregler - prop. 2005/06:99 Domstolen bör verka för en samförståndslösning Som har redovisats i avsnitt 4 präglas lagstiftningen sedan lång tid av en strävan efter samförståndslösningar i vårdnadsfrågor. Regelsystemet har på olika sätt utformats så att föräldrarna skall kunna nå enighet i frågor som rör barnen. En allmän utgångspunkt är alltså att samförståndslösningar kan antas vara bäst för barnet. Det är numera också vanligt att föräldrarna innan de går till domstol har försökt komma överens inom ramen för kommunala samarbetssamtal eller att sådana samtal initieras av domstolen sedan talan har väckts. Lyckas föräldrarna inte komma överens under samarbetssamtalen, försöker domstolen ofta få föräldrarna att nå en överenskommelse. Men till skillnad från vad som gäller i dispositiva tvistemål finns det ingen uttrycklig skyldighet för domstolen att försöka få parterna att komma överens i ett indispositivt tvistemål som t.ex. ett mål om vårdnad, boende eller umgänge. Förslag om att införa en sådan skyldighet har lagts fram tidigare, bl.a. av 1999 års Rättegångsutredning (se SOU 2001:103). En majoritet av remissinstanserna godtog utredningens förslag. Regeringen övervägde i propositionen En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol (prop. 2004/05:131) att införa en generell skyldighet för domstolen att verka för samförståndslösningar i indispositiva tvistemål. På grund av vårdnadskommitténs pågående arbete valde regeringen emellertid att avvakta med frågan. Det bedömdes lämpligt att frågor om den framtida utformningen av processen i familjemål behandlades i ett sammanhang. Även vårdnadskommittén föreslår nu att domstolen som huvudregel skall ta upp frågan om en samförståndslösning. Regeringen anser att kommitténs förslag har goda skäl för sig. Det är nästan alltid värdefullt om föräldrarna kan nå en samförståndslösning. Normalt främjar det ju barnet att den konflikt som finns mellan föräldrarna får en så hållbar lösning som möjligt. Om en samförståndslösning nås, är förutsättningarna för att den skall hålla på sikt betydligt större än i andra fall. Det kan också vara bäst för barnet om en fråga kan lösas i samförstånd så att han eller hon kan få lugn och ro i sin tillvaro, slippa att bli ett slagträ i konflikten och få en bra kontakt med båda föräldrarna. Men det är bara detta intresse, barnets bästa, som är av betydelse. Att föräldrarna själva också kan vara betjänta av att nå samförstånd är en annan sak. Regeringen föreslår alltså att domstolen skall vara skyldig att verka för en samförståndslösning mellan föräldrarna när det gäller vårdnad, boende och umgänge. En förutsättning bör dock, som sagt, vara att en samförståndslösning kan antas vara bäst för barnet. När det nu föreslås att det skall införas en skyldighet att verka för samförståndslösningar bör detta, i likhet med vad 1999 års Rättegångsutredning föreslog, lämpligen gälla för samtliga indispositiva tvistemål. Det saknas anledning att generellt undanta vissa typer av sådana mål från skyldigheten att försöka få parterna att enas, låt vara att det med hänsyn till det enskilda målets beskaffenhet naturligtvis kan vara olämpligt att försöka få parterna att nå en lösning i samförstånd. Bestämmelsen bör därför också placeras i rättegångsbalken i stället för i föräldrabalken. Källa: Regeringens proposition 2005/06:99 Nya vårdnadsregler