Vårdnad/Umgänge


Umgängesrätt och vårdnadsansvar

Den första bestämmelsen om förälders umgängesrätt med barn fanns i 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning. Syftet med bestämmelsen var att förhindra att en förälder som var skild från vårdnaden obehörigen hindrades från personligt umgänge med barnet.

Barnets rätt till umgänge med båda sina föräldrar har under de senaste decennierna allt oftare lyfts fram. Rätten till umgänge har kopplats samman med barnets bästa.

Men vad är egentligen umgängesrätt?

Utgångspunkten för regleringen av umgängesrätten är att barnet har rätt till umgänge med personer som är viktiga för barnet. Umgängesrätten beskrivs idag som ett skydd för barnets känslomässiga relation till båda sina föräldrar. Ett grundläggande behov hos barn som också ligger bakom utformningen av vårdnadsreglerna.

Umgänge med båda föräldrarna anses främja barnets harmoniska utveckling. Men umgängesrätten är inte enbart till för de fall där barnets föräldrar separerar, utan ses i vissa situationer som en rätt för barnet som hänger samman med barnets intresse av att känna till sitt ursprung.

I och med att umgängesrätten beskrivs som ett skydd för en känslomässig relation till någon vuxen i barnets närhet faller det sig naturligt att inkludera även andra personer än föräldrar i den krets av personer som barnet har rätt att umgås med.

Barnets vårdnadshavare har därför enligt FB 6: 15 ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan än förälder som barnets står särskilt nära tillgodoses. Barnet skall ha rätt att träffa personer som barnet längtar efter, men också anhöriga som det är berikande för barnet att få vara tillsammans med.

Det skydd barnets relationer ges genom umgängesrätten förstärks av den plikt som åligger föräldrarna att främja umgänge. Föräldrarna har enligt FB 6: 15 ett gemensamt ansvar för att barnets rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses.

Den förälder som barnet bor tillsammans med har även en skyldighet att hålla umgängesföräldern underrättad om barnets förehavanden på ett sådant sätt att umgänget kan underlättas.

I formellt hänseende är umgängesrätten en del av vårdnadsansvaret. Barnet har ett grundläggande behov av att få träffa båda sina föräldrar och barnets vårdnadshavare har en skyldighet att tillgodose detta behov, lika väl som barnets övriga behov.

Det är dock endast den förälder som vill umgås med barnet som har möjlighet att begära och få till stånd ett umgänge. Det är därför mer rättvisande att tala om en rätt att umgås för den förälder som barnet inte bor med. En rätt som kan inskränkas i den mån umgänget inte bedöms vara till fördel för barnet.

Möjligen skall man beskriva umgängesrätten som en ömsesidig rätt för barn och förälder att umgås med varandra.

Umgängesrätten utgjorde förr ett alternativ till vårdnadsansvar och innefattade också ett erkännande av förälderns rätt till sitt barn. Synsättet är fortfarande giltigt när umgängesrätt ges till förälder utan del i det rättsliga vårdnadsansvaret. Umgängesrätten innebär i dessa fall en skyldighet för vårdnadshavaren att tåla inskränkningar i rätten att bestämma var barnet skall vara och med vem.

Umgängesföräldern kan bestämma hur umgänget skall gestalta sig, men vårdnadshavaren (boföräldern) har fortfarande den formella bestämmanderätten. Vårdnadshavaren torde även ha möjligheter att ge särskilda föreskrifter för umgängets utövande.

Domstol kan också meddela föreskrifter angående umgänget. Det finns inte angivet vilka beslut som en umgängesförälder kan fatta i strid med vårdnadshavarens (boförälders) vilja. Om några särskilda föreskrifter inte meddelats och barnets hälsa medger det, får man försöka bedöma vad som bör anses vara normalt.

Det är den förälder som vill ha umgänge som kan väcka talan om umgängesrättens fastställande, dvs. den förälder som inte bor med barnet. I den meningen utgör umgängesrätten fortfarande ett alternativ till faktisk vård av barnet.

Genom att vårdnadshavare kan begära fastställande av umgängesrätt, kan umgängesrätten inte längre ses som ett alternativ till vårdnadsansvar. Umgängesrätten framstår istället som en del av vårdnadens utövande. Tillspetsat uttryckt kan ett förordnande om umgängesrätt ses som en anvisning om hur den faktiska vården av barnet skall fullgöras.

Umgängesrätten får således en stor likhet med faktisk vård av barnet - om än beskrivet som rätt till umgänge. Det är barnets konkreta behov av kontakt med föräldern som tillgodoses. Med tanke på att vårdnaden om barnet skall tillgodose många olika behov hos barnet kan det tyckas anmärkningsvärt att barnets behov av umgänge lyfts fram på det sätt som är fallet i gällande rätt.

Eftersom faktisk vård av barnet är en grundläggande komponent i vårdnadsansvaret, sett både ur barnets och föräldrarnas synvinkel, är det inte förvånande att umgänget kommit att få den betydelse det har. Det är också därför som det har varit nödvändigt med en möjlighet att särreglera umgänge inom ramen för ett vårdnadsansvar.

Att tala om umgängesrätt som en självständig rättsverkan av familjerättslig status när det är faktisk vård som avses, fördunklar resonemangen och försvårar bedömningen av vad som är barnets bästa i dessa sammanhang.


Källa:
Anna Singer
"Föräldraskap i rättslig belysning", 2000