Vårdnad/Internationellt Vårdnad, boende och umgänge - Danmark Regler om vårdnad (foraeldremyndighed) och umgängesrätt (samvaersret) finns i andra kapitlet myndighets lagen (myndighedsloven), som är från år 1985. De processuella bestämmelserna när det gäller vårdnad och umgänge finns i lagen om äktenskaps ingående och upplösning (lov om aegteskabs indgåelse og oplesning) och i rättegångslagen (retsplejeloven). Begreppet föräldramyndighet (foraeldremyndighed, fortsättningsvis kommer begreppet vårdnad att användas) infördes år 1922 och ersatte det tidigare använda föräldramakt (foraeldremagt). Genom denna I språkliga förändring från makt till myndighet betonas att vårdnaden skall utövas i barnets intresse. Foraeldremyndighedsudvalget diskuterade om begreppet vårdnad bör ersättas med begreppet föräldraansvar (foraeldreansvar) men fann det inte ändamålsenligt att ändra det redan inarbetade begreppet. Justitieministern delade utredningens uppfattning och något förslag i denna fråga lades inte fram för Folketinget. Däremot har utredningens förslag att begreppet umgängesrätt bör ersättas med umgänge godtagits av såväl Justitieministern som Folketinget. Anledningen till denna terminologiska förändring är en önskan dels att understryka att umgänget sker i barnets intresse och för att bevara dess föräldrakontakt, dels för att tona ner att det är tal om en föräldrarättighet. Vårdnadshavare Är föräldrarna gifta med varandra vid barnets födelse eller ingår de senare äktenskap har de gemensam vårdnad om barnet. Om gifta föräldrar har separerat före barnets födelse är modem ensam vårdnadshavare. Återupptas samlivet mellan makarna får de åter gemensam vårdnad. Är föräldrarna inte gifta med varandra är modern ensam vårdnadshavare. Avtal om gemensam vårdnad Föräldrar som inte har gemensam vårdnad kan avtala om detta. Avtalet skall för att bli gällande anmälas till statsamtet för registrering. Tidigare skulle avtalet godkännas av statsamtet. Pågår en vårdnadstvist vid domstolen kan en anmälan göras dit. Föräldrar som separerar eller skiljer sig kan redan under separationen eller skilsmässan ingå avtal om fortsatt gemensam vårdnad. Reglerna om gemensam vårdnad bygger på förutsättningen att det föreligger enighet mellan föräldrarna om alla väsentliga frågor och att föräldrarna tillsammans kan lösa de problem som uppstår. Av väsentliga frågor kan nämnas barnets skolgång, utbildning, flyttning o.d. Bor föräldrarna inte tillsammans skall de dessutom vara eniga om var barnet skall bo och omfattningen av barnets umgänge med den förälder barnet inte skall bo hos. Separation och skilsmässa Vid separation eller skilsmässa upphör den gemensamma vårdnaden inte nödvändigtvis, men det skall tas ställning till vem som skall ha vårdnaden. Detta gäller dock inte om det tidigare har träffats avtal eller avgörande härom. Är föräldrarna eniga om att de fortsättningsvis skall ha gemensam vårdnad eller att en av dem skall ha vårdnaden ensam kan de ingå avtal som blir giltigt efter anmälan till statsarntet eller, om det pågår en process om separation eller skilsmässa, till domstolen. Upphörande av gemensam vårdnad Lever föräldrar som har gemensam vårdnad inte tillsammans eller ämnar de upphäva samlivet kan var och en av dem kräva att den gemensamma vårdnaden skall upphöra. Detta gäller såväl föräldrar som har gemensam vårdnad i kraft av äktenskap som ogifta och frånskilda föräldrar som har avtalat om gemensam vårdnad. Om föräldrarna är eniga om vem av dem som skall vara ensam vårdnads- havare efter ett samlivsbrott kan de med stats amtets godkännande ingå avtal därom. Motsvarande gäller om föräldrarna har avtalat om gemensam vårdnad när de inte lever tillsammans. Fördelning av vårdnaden genom domstols avgörande Kan föräldrarna inte enas om vårdnaden eller kan deras avtal inte godkännas avgör domstolen vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden ensam. Domstolens beslut skall ta sikte på vad som är bäst för barnet. Domstolen kan inte mot en förälders vilja besluta om eller neka att upplösa gemensam vårdnad även om domstolen anser att gemensam vårdnad vore bäst för barnet. Det är inte möjligt för domstolen att besluta om var barnet skall bo. När barnet själv ger uttryck för var det önskar bo beaktas detta vid domstolens överväganden. Den vikt domstolen lägger vid barnets uttalanden är emellertid avhängigt av barnets ålder, mognad och i eventuella påverkan från föräldrarna. Eftersom barns mognad kan vara olika trots samma ålder har det inte ansetts möjligt att generellt ange I hur gammalt ett barn skall vara för att ett uttalande skall tillmätas I betydelse. En klart tillkännagiven önskan från ett barn över tolv år får I avgörande betydelse. Även tillkännagivande från barn under denna ålder kan tilläggas vikt. Återupptagande av samlivet Är en förälder, på grund av avtal eller avgörande av domstol, ensam vårdnadshavare, återinträder den gemensamma vårdnaden om gifta eller separerade föräldrar återupptar eller fortsätter samlivet. Återupptar ogifta eller frånskilda föräldrar samlivet får de gemensam vårdnad endast om de ingår avtal härom, som för att bli giltigt skall anmälas till statsamtet. Avtal om överförande av vårdnaden När endast den ena föräldern är vårdnadshavare kan föräldrarna genom avtal överföra vårdnaden till den andra föräldern. Regeln används för att ändra den fördelning av vårdnaden som skedde vid samlivets upphörande, separation eller skilsmässa. Ett avtal om överförande av vårdnaden skall godkännas av statsamtet eller, om en vårdnadstvist är anhängiggjord, av domstolen. Överförande av vårdnaden till fadern genom dom Har föräldrar som inte är gifta med varandra levt tillsammans under en längre tid utan att de har gemensam vårdnad om barnet och begär fadern vårdnaden vid föräldrarnas separation avgör domstolen, med särskilt beaktande av vad som är bäst för barnet, vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden ensam. I andra fall kan domstolen överföra vårdnaden från modern till fadern om ändringen är bäst för barnet. Vid ett sådant avgörande skall domstolen lägga vikt vid om innehavaren av vårdnaden utan rimliga skäl hindrar genomförandet av umgänge. Ändring av vårdnadsavtal och vårdnadsavgöranden Om den ena föräldern med stöd av avtal eller dom är ensam vårdnadshavare kan domstolen, när särskilda skäl talar därför, överföra vårdnaden till den andra föräldern om det är bäst för barnet, särskilt på grund av förändrade förhållanden. Vid avgörande av vårdnadsfrågan skall det läggas vikt vid om vårdnadshavaren utan rimliga skäl hindrar genomförandet av umgänge. Genom att bestämmelsen anger att det skall föreligga "särskilda skäl" framgår att barnet skall få växa upp i lugn och ro och skall inte vara en ''kastboll" mellan stridande föräldrar. Möjligheten att barnet kan ha en stabil kontakt med den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden skall därför tillmätas stor betydelse när det skall beslutas i en frågan om att överföra vårdnaden från den ena föräldern till den andra. Regeln kan användas till att överflytta vårdnaden om vårdnadshavaren motarbetar den andra förälderns umgängesrätt. Ändring kan komma i fråga också när ett barn som har fyllt tolv år uttalar att han eller hon önskar flytta eller har flyttat till den andra föräldern. Interimistiska avgöranden om vårdnaden, m. m. När talan har väckts om vårdnaden kan domstolen på yrkande bestämma vem vårdnaden skall tillkomma interimistiskt. Det avgörande för beslutet är vad som är bäst för barnet under sakens behandling. Ett interimistiskt beslut kan ändras om det är det bästa för barnet. Det finns inte några begränsningar i en vårdnadshavares rättigheter att resa till utlandet tillsammans med barnet eller att bosätta sig tillsammans med barnet långt bort från den andra föräldern. Dock skall bägge föräldrarna ge sitt samtycke till att barnet lämnar landet om föräldrarna har gemensam vårdnad och oenighet råder om vem som skall ha vårdnaden ensam. Om föräldrarna har gemensam vårdnad och det finns risk att den ena föräldern kommer att föra barnet ur landet och därmed föregripa ett avgörande av vårdnaden kan Justitieministern meddela ett interimistiskt beslut om vårdnaden. En vanlig semesterresa utgör inte grund för ett interimistiskt beslut om vårdnaden i detta avseende med mindre det finns konkreta hållpunkter för att barnet inte kommer att föras tillbaka. Underlag för domstolens ställningstaganden (vårdnadsutredning) Underlag för domstolens avgörande av vårdnadsfrågan kan inhämtas på olika sätt. Domstolen kan själv bestämma om bevisningen, såsom hörande av vittnen och sakkunniga. I första hand försöker domstolen genom föräldrarnas berättelser att bilda sig en uppfattning om vem av dem som är bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Vittnesmål från familjemedlemmar, vänner och bekanta används endast sällan. Även yttranden från skolor, förskolor, lärare osv. förekommer relativt sällan. Yttranden från de sociala myndigheterna innehåller endast faktiska upplysningar från befintligt material av betydelse för sakens avgörande och inte något uttalande om vem av parterna som synes bäst lämpad att vara vårdnadshavare. Denna återhållsamhet motiveras av hänsynen till möjligheten att också efter sakens avgörande fortsätta med familjestöttande verksamhet i samarbete med föräldrarna. I ett begränsat antal fall använder sig domstolen av barnsakkunnigt bistånd, dvs. bistånd från barnpsykologer eller psykiater. Umgänge Det primära ändamålet med umgänge är att barnet skall bevara kontakten med bägge föräldrarna. Barnets umgänge med någon annan än en förälder regleras inte i lagen. Kan föräldrarna inte enas i fråga om umgänge beslutar statsamtet på begäran om omfattningen och utövande av umgänge. Omfattningen av umgänget bestäms utifrån de individuella förhållandena i varje enskilt fall. Statsamtet skall vid avgörandet av umgängets omfattning ta hänsyn till vad som är bäst för barnet. Statsamtet kan, fr .o.m. den 1 januari 1996, besluta om umgänge för alla föräldrar som inte har barnet boende hos sig oavsett vad som är bestämt om vårdnaden. För närvarande gäller att umgänge kan beslutas för en förälder som inte har del i vårdnaden. Den nya bestämmelsen motiveras med att den förälder som inte har barnet boende hos sig inte skall tvingas att ge upp den gemensamma vårdnaden för att kunna få umgänge fastställt. Avgränsningen av de umgängesberättigade anses få en mera naturlig och logisk utformning när regeln tar sikte på föräldrar som inte bor tillsammans med barnet. Även om en förälder inte tidigare har levt tillsammans med barnet eller bara har levt tillsammans med det under en kort tid, bör det läggas vikt vid att det i takt med barnets stigande ålder och utveckling etableras en kontakt med den av föräldrarna som det inte bor tillsammans med. När en fråga om vårdnad behandlas av domstol eller stats amtet kan statsamtet på yrkande besluta om interimistiskt umgänge. Annan kontakt med barnet än umgänge Fr.o.m. den 1 januari 1996 införs en ny regel som innebär att statsamtet i särskilda fall kan besluta om annan kontakt med barnet än umgänge för den av föräldrarna som inte har barnet boende hos sig. Bestämmelsen kan användas även om vårdnaden om barnet är gemensam. De former av kontakt som omfattas är telefonsamtal, brevväxling och liknande, t.ex. inspelade kassettband och videoband, telefax, elektronisk post och andra former av skriftliga meddelanden. Behovet av statsamtets bistånd med sådan annan kontakt än umgänge kan föreligga särskilt om den av föräldrarna som har barnet boende hos sig hindrar barnets kontakt med den andra föräldern utan rimliga skäl. Bestämmelsen kan användas endast i särskilda fall. Härmed avses att det skall föreligga en speciell situation för att statsamtet skall kunna besluta om denna form av kontakt mot den ena förälderns önskan. Det är inte meningen att det skall bli vanligt med beslut om annan kontakt med barnet i samband med statsamtets avgöranden om umgänge. Bestämmelsen skall kunna användas som ett supplement till ett umgänge som på grund av avståndet mellan föräldrarnas boplatser är mycket, eller något mera, begränsat än ett umgänge i sedvanlig omfattning. Bor den umgängesberättigade i en annan världsdel och på l grund därav kan träffa barnet endast under ferier, några veckor en if gång om året, kan telefonsamtal eller skriftlig.kontakt vara ett sätt att J bevara förbIndelsen och darmed en kontinuitet i relationerna. Det samma kan vara fallet för barn till sjömän med långa vistelser utanför hemmet. Om det anses lämpligt kommer det inte att vara uteslutet att besluta om annan kontakt än umgänge där umgänge nekats eller upphävts av hänsyn till barnet, för att fysisk personlig kontakt kan vara till skada för barnet eller för att det föreligger en konkret fara för bortförande av barnet. Bestämmelsen kommer också att kunna användas till att sätta gränser för kontakten t.ex. till att bestämma de dagar och tidpunkter när telefonsamtal får äga rum, om samtal i tid och otid är störande för familjelivet.Avgränsningen av bestämmelsens tillämpningsområde i övrigt har överlämnats åt praxis. Orientering om barnet Den 1 januari 1996 träder en bestämmelse i kraft som innebär att den av föräldrarna som inte har vårdnad har rätt att efter begäran få orientering om barnets förhållanden från bl.a. skolor och sociala myndigheter. Bestämmelsen ger inte rätt att ta del av handlingar. Av detta skäl har ordet orientering valts och inte upplysningar. Den myndighet eller institution som berörs kan neka att lämna upplysningar om det är till skada för barnet. Uppgifter får inte lämnas om vårdnadshavarens förhållanden. Statsamtet kan i särskilda fall frånta den av föräldrarna som inte har vårdnaden rätten att få upplysningar med stöd av bestämmelsen. Detta kan ske på anmodan antingen från vårdnadshavaren eller från en av de institutioner som är skyldiga att lämna orientering. Bakgrunden till denna begränsning är att det kan vara en ! stor belastning för institutioner om den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden upprepade gånger och i en orimlig omfattning, vänder sig till institutionen beträffande mindre väsentliga frågor om barnet. Utan en uttrycklig reglering härav kommer institutionen att sakna möjlighet att neka att lämna den begärda orienteringen. Barnets med- och självbestämmanderätt Har barnet fyllt tolv år skall ett samtal äga rum med det innan beslut fattas i en fråga om vårdnad eller umgänge. Ett sådant samtal kan dock underlåtas om det kan antas vara till skada för barnet eller utan betydelse för avgörandet, dvs. i helt okomplicerade fall eller när föräldrarna är eniga om avgörandet. Tolvårsgränsen utesluter inte att det inhämtas ett uttalande från ett barn under tolv år om det kan antas att barnet är tillräcklig moget. Den omständigheten att föräldrarna motsätter sig att ett samtal äger rum, är inte tillräckligt för att underlåta samtal. När frågor om vårdnad och umgänge behandlas av statsamtet sker samtalet normalt på amtsfuldmregtigens kontor. Utöver amtsfullmregtigen kan en barnsakkunnig person vara närvarande. I de flesta fall kan den barnsakkunnige ha samtal med barnet utan att någon annan är närvarande. Den som samtalar med barnet skall göra noggranna anteckningar om samtalets innehåll, så att vad som framkommit kan i användas vid statsamtets ställningstagande till saken. Föräldrarna har normalt rätt att få kännedom om vad som framkommit vid samtalet. Statsamtet kan dock begränsa föräldrarnas rätt till information om vad som framkommit om avgörande hänsyn till barnets intresse talar därför. Under en rättegång om vårdnad avgör domaren under vilka former samtalet med barnet skall äga rum enligt rättegångslagens (retsplejelovens) regel om hörande av barn under femton år. I många fall äger samtalet rum på domarens kontor utan några andra närvarande än barnet och domaren. Domaren kan begära bistånd under samtalet från en representant från de sociala myndigheterna eller en annan lämplig person, normalt en barnsakkunnig. Domaren kan överlåta till den barnsakkunnige att tala med barnet ensam. Barnets ståndpunkt får då redovisas för domaren skriftligen, under vittnesförhör inför domstolen eller muntligen utanför rättssalen. Ju större barnet är desto mindre nödvändigt är det i allmänhet att dra in barnsakkunniga. Domaren noterar i domen eller domsboken att samtal har ägt rum med barnet, var samtalet här ägt rum och vem som har varit närvarande. Däremot noterar domaren ingenting om samtalets innehåll, eftersom denna information skulle kunna göra behandlingen aven tvist besvärligare. Hänsynen till barnet kan vidare medföra att domaren inte orienterar föräldrarna om samtalets innehåll. Barn- och familjesakkunnig rådgivning Statsamtet skall erbjuda föräldrarna och barnet barn- och familjesakkunnig rådgivning och vägledning vid oenighet om vårdnad och umgänge. Såväl föräldrarna som barnet kan begära rådgivning även om statsamtet inte behandlar en fråga där oenighet råder om vårdnad eller umgänge. Ändamålet med rådgivningen är att hjälpa föräldrarna att själva lösa konflikter om dessa frågor. Rådgivningen är tänkt som ett bistånd till föräldrarna att själva lösa sina inbördes konflikter, och det primära med rådgivningen är att åstadkomma en överenskommelse. Vid rådgivningen sker ett samarbete som omfattar psykologer, psykiater och socialrådgivare. Även statsamtets jurist kan delta i rådgivningen. Rådgivningen företas av en eller flera barnsakkunniga samtidigt eller efter varandra och den genomsnittliga tidsåtgång är tre-fyra timmar per föräldrapar/barn. En förutsättning för rådgivningen är i allmänhet att båda föräldrarna önskar delta. Föräldrarna skall träffas samtidigt och personligen. Fr.o.m. den 1 januari 1996 stärks rådgivningen på så sätt att föräldrarna skall kallas till rådgivningsmöte även om endast den ena föräldern accepterat ett erbjudande härom. Statsamtet skall kunna erbjuda rådgivning, förutom vid de tillfällen där det är möjligt i dag vid oenighet om vårdnaden och umgänget, även i de fall det synes föreligga ett särskilt behov därav. En parts passivitet eller visade ovilja att delta i rådgivning kan tilläggas betydelse vid en efterföljande process om vårdnaden. Vårdnadens innehåll Vårdnadshavaren skall ta omsorg om barnet och kan träffa avgöranden om dess personliga förhållanden utifrån barnets intressen och behov. Vårdnaden medför en skyldighet att skydda barnet så att det inte utsätts för fysiskt eller psykiskt våld eller annan kränkande behandling. Vårdnadens omsorgsplikt har i rättsligt hänseende inte något att göra med föräldrarnas plikt att försörja barnet. Förmynderskapet (vaaergemålet) faller utanför vårdnadsbegreppet och regleras särskilt. Vårdnadshavaren är förmyndare för barn under arton år. Har föräldrarna gemensam vårdnad är bägge förmyndare. Den av föräldrarna som barnet bor hos när föräldrarna har gemensam vårdnad får besluta i alla frågor som tar sikte på den dagliga omsorgen. Kan föräldrarna inte bli eniga i övriga frågor får den gemensamma vårdnaden upplösas. Det är inte möjligt för en myndighet att träffa avgöranden i tvister om vårdnadens utövande utan det är upp till föräldrarna själva att utfylla ramarna för den gemensamma vårdnaden. Foraeldremyndighedsudvalgets betänkande Faelles foraeldremyndighed, samvaersvanskeligheder, börnesagkyndig rådgivning. En kort redogörelse för Foraeldremyndighedsudvalgets ställningstaganden till frågorna om automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse och obligatorisk gemensam vårdnad efter separation eller skilsmässa. Automatisk gemensam vårdnad vid barnets födelse Utredningen är positiv till en utvidgning av den legala gemensamma, vårdnaden till att omfatta också sammanboende ogifta föräldrar. Däremot anser utredningen inte att en sådan regel bör omfatta också barn vars föräldrar inte bor tillsammans vid barnets födelse. Därmed har utredningen stått inför det i dag olösta problemet med att åtskilja de två grupperna, eftersom det inte sker någon registrering av samboförhållandet. Även samboende ogifta skall ha faderskapet fastställt, normalt genom faderns erkännande inför statsamtet. Det är då enligt utredningens uppfattning naturligt att föräldrarna i samband därmed tar ställning till vårdnaden och ingår ett avtal om gemensam vårdnad. Utredningens förslag till lösning på det aktuella problemet på kort sikt är att myndigheternas medverkan förenklas genom att ordningen med statsamtets godkännande av föräldrarnas överenskommelse om gemensam vårdnad ersätts aven anmälan till statsamtet (se ovan, Avtal om gemensam vårdnad). Utredningen anför vidare beträffande automatisk gemensam vårdnad att det inte är ändamålsenligt att föräldrar som vid barnets födelse inte har så täta inbördes relationer att de bor tillsammans dras in under en legal ordning. De har inte någon gemenskap som kan utgöra grund för en lagreglering. Bor de inte tillsammans är det tvivelaktigt om de har relationer aven sådan karaktär att ett nära samarbete om barnet kan fungera. Automatisk gemensam vårdnad för icke sammanboende skulle vara processkapande eftersom mödrarna måste genom förhandling med fadern eller i en rättegång få den gemensamma vårdnaden upphävd. Detta skulle kunna skapa nästan oöverstigliga problem för de ensamma mödrar som redan tidigare kan vara i en svår känslomässig och social situation. Det kan också leda till att modern gör bruk av sin möjlighet enligt barnlagen att ansöka om att bli befriad från skyldigheten att uppge faderns namn eller underlåter att lämna ut namnet på fadern trots straffhot. En generell regel skulle också omfatta barn som var resultatet aven våldtäkt eller andra sedlighetsförbrytelser. Justitieministern är överens med utredningen om att det på längre sikt kan vara bra att överväga en ändring av lagstiftningen så att sammanboende föräldrar automatiskt får gemensam vårdnad från barnets födelse. Vidare instämmer Justitieministern i att det för närvarande kan vara svårt att urskilja denna grupp av föräldrar.Justitieministern delar utredningens uppfattning om att det inte är ändamålsenligt att föreslå regler som innebär automatisk gemensam vårdnad för föräldrar som inte lever tillsammans. Obligatorisk gemensam vårdnad efter separation eller skilsmässa Utredningen har övervägt frågan om föräldrar skall kunna få den gemensamma vårdnaden att upphöra vid separation eller skilsmässa eller om rätten skall kunna besluta att den gemensamma vårdnaden skall fortsätta även om den ena föräldern inte önskar detta. Utredningen anser inte att det bör införas en möjlighet att tvinga på föräldrar gemensam vårdnad. Utredningen anför beträffande denna fråga följande. Införandet av en ordning med gemensam vårdnad som inte bägge föräldrarna går in för kommer att kräva en grundläggande förändring av lagens uppbyggnad och myndigheternas roll. En dom på gemensam vårdnad mot den enas önskan kan inte begränsas till en allmänt hållen slutsats härom. Det måste i domen finnas någorlunda precisa föreskrifter om hur länge barnet skall uppehålla sig hos var och en av föräldrarna. I anslutning härtill kan det bli tal om bestämmelser om t.ex. var barnet skall gå i skola och om andra viktiga frågor samt om hur beslut härom skall träffas i framtiden. Därmed skulle frågorna få ett annat innehåll och karaktär än vårdnadstvister har i dag. Skall ett obligatorium verka under en längre tid måste det tillika övervägas att ge föräldrarna tillgång till en ordning att påkalla myndigheternas bistånd med att få löst tvister om enskilda frågor. Utredningen ställer sig främmande till en sådan tanke. Med en vid tillgång till en organisation för tvistlösningar kommer det att finnas större möjligheter för ett sarnhällsstyrt livsmönster med ett slags offentligt föräldraskap som resultat. Det kan bli domare och statsamtsjurister som kommer att bestämma ett barns framtid. Djupast sett är det en fråga om vad det offentliga skall administrera på detta personliga, privata område och vilka uppgifter vårdnadshavarna själva skall lösa. Det är onaturligt att på vårdnadsområdet pressa igenom något mot den ena förälderns klara önskan. Tvång är en dålig utgångspunkt för en gemenskap om barnens framtid vilket är förutsättningen för och meningen med ordningen med gemensam vårdnad. Vad som är bäst för barnet är det allt överskuggande. Det kan knappast uppnås genom att tvinga igenom ett samarbete. Samhället kan genom rådgivning försöka hjälpa föräldrarna till att samarbeta men kan inte tvinga dem härtill. Gemensam vårdnad kan inte verka enligt ändamålet utan samarbetsvilja och förmåga hos bägge och en öppenhet för att ingå kompromisser. Källa: Vårdnad, boende och umgänge Vårdnadstvistutredningen, SOU 1995:79 Bilaga 3