Vårdnad/Domstolen Vårdnadsmål i domstol Domstolens uppgift är att fatta beslut. Den löser inte konflikter utan den löser tvister, vilket innebär att själva konflikten mycket väl kan finnas kvar även efter domen. Domstolen hanterar vårdnadsmål på samma sätt som andra mål. Föräldrar är parter och deras tvist hanteras inte längre genom diskussion utan i en bestämd ordning och i en fast struktur. Många föräldrar ser domstolsförhandlingen som en möjlighet att berätta sin historia och framhålla motpartens brister. Sådana uppgifter är dock domstolen mindre intresserad av. Domstolen skall utreda mål efter dess beskaffenhet. Inget onödigt får tas in i processen. Domstolen brukar dock välja att strunta i de regler som gäller för processen och låter parterna få ett större utrymme att utveckla sin talan istället för att strikt följa rättegångsreglerna. De jurister och nämndemän som sitter i domstolen har oftast inte någon särskild kompetens när det gäller att bestämma vad som är barnets bästa utan man utgår från sin personliga erfarenhet, uppfattningar och utifrån sunt förnuft. Barn som inte vill ta ställning skall aldrig tvingas att göra det. Och när ett barn tar ställning, till exempel i en vårdnadsutredning, kan det vara problematiskt för domstolen att avgöra om barnets ställningstagande är ett uttryck för en egen fri vilja. Faktorer som domstolen tar hänsyn till När föräldrar kan enas fastställer domstolen i allmänhet deras överenskommelse. Från och med 12 års ålder tar man mycket stor hänsyn till barnets vilja. Är barnet i 15-årsåldern har barnet i praktiken vetorätt. Det finns en motvilja i domstolarna mot att ta in barn i rättssalen. Det normala är att domstolen ger ett särskilt direktiv till vårdnadsutredarna om att barnets vilja och inställning särskilt skall utredas. Domstolarna ändrar inte gärna det bestående. Interimistiska beslut blir därför viktiga. Man värnar om det stabiliteten i barnets liv. Allt som innebär att barnet får byta förskola, skola, kamrater etc. är i princip inte bra. Om denna princip skall brytas fordras särskilda omständigheter. Barn behöver inte bara stabilitet utan också en trygg och fast tillvaro. Barnet skall inte behöva flacka hit och dit. Man undviker att dela på syskon. För att separera syskon måste det finnas starka skäl. Det kan också gälla halvsyskon ifall de växt upp tillsammans. Små barn skall vara hos sin huvudsaklige vårdare, vilket i allmänhet är barnets mamma. Växelvist boende anses därför inte vara bra för barnet före tre års ålder. Gemensam vårdnad är en huvudregel eftersom gemensam vårdnad bidrar till goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Den gemensamma vårdnaden markerar också den betydelse som tillmäts ett gemensamt föräldraansvar. Ensam vårdnad anses dock lämpligt när motsättningarna mellan parterna är djupgående och när den ena föräldern utövat våld mot barnet eller den andre foräldern. En svår och djupgående konflikt föreligger när föräldrarna har gått igenom samarbetssamtal, haft advokat inkopplad, fått ett avgörande i tingsrätten och sedan väljer att gå till hovrätten. Kommunikationssvårigheter anses dock inte utgöra grund för ensam vårdnad. Ensam vårdnad kan bli aktuellt om det finns en svår och djup konflikt mellan föräldrarna som inte kan överbryggas. Då bör den förälder få ensam vårdnad som bäst kan se till att umgänget med den andre föräldern fungerar. Domstolarna ser allvarligt på umgängessabotage, men det skall mycket till innan man fråntar någon vårdnaden av det skälet. Här handlar det i allmänhet inte om barnets bästa utan om vad som skadar bamet minst. Växelvis boende förutsätter dels att det finns goda praktiska förutsättningar för att det skall fungera, dels ett mycket gott samarbetsklimat mellan föräldrama. Källa: Någon måste sätta ned foten ... - när föräldrar inte kan enas om vårdnad, boende och umgänge Allmänna Barnhuset, 2002