Vårdnad/Domstol Bryssel II-förordningen Den s.k. Bryssel II-förordningen, dvs. rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, har varit i kraft sedan den 1 mars 2001. Förordningen innehåller bl.a. regler om att en part genom ett särskilt ansökningsförfarande exekvaturförfarande) kan få fastställt att en dom som har meddelats i en medlemsstat får verkställas i en annan medlemsstat. Den 27 november 2003 antog rådet förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Den nya förordningen, som liksom sin föregångare benämns Bryssel II förordningen, skall med några få undantag börja tillämpas den 1 mars 2005. Den nya Bryssel II-förordningens tillämpningsområde är utvidgat jämfört med den äldre förordningens på så sätt att den nya förordningen är tillämplig på alla avgöranden om föräldraansvar, oberoende av eventuella anknytningar till ett äktenskapsmål. Förordningen innehåller även andra viktiga nyheter. En av dessa nyheter är att en umgängesdom under vissa förutsättningar kan verkställas direkt i en annan medlemsstat, om domen är försedd med ett intyg som garanterar att vissa grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits under förfarandet. En annan nyhet är att förordningen inför regler som kompletterar 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, vilken konvention införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. Som exempel kan nämnas sådana regler som medför att ett ärende om återförande av ett olovligt bortfört barn skall handläggas snabbare samt att ett återlämnande av ett barn under vissa speciella förutsättningar inte får vägras. En dom i fråga om vårdnad, som har meddelats efter det att en domstol har avslagit en begäran om återlämnande av barn enligt 1980 års Haagkonvention, kan under vissa förutsättningar bli direkt verkställbar utan exekvaturförfarande. Ett krav är att domen är försedd med ett intyg. Den nya Bryssel II-förordningen förutsätter också att medlemsstaterna utser en eller flera centralmyndigheter, som skall bistå vid tillämpningen av förordningen. Uppdraget Utredningen har fått i uppdrag att senast den 1 juli 2005 lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. I utredningens uppdrag ligger vidare att i det nu aktuella delbetänkandet föreslå de kompletterande bestämmelser som behövs till den nya Bryssel II-förordningen. De intyg som introduceras skall uppmärksammas särskilt, liksom det förhållandet att förordningen avskaffar exekvaturförfarandet för vissa avgöranden. Utredningen skall vidare överväga om de kompletterande bestämmelserna skall finnas i en särskild lag. I uppdraget ingår även att föreslå vilken myndighet som bör utses till centralmyndighet enligt Bryssel II-förordningen. Utredningens överväganden Domstols behörighet Den nya Bryssel II-förordningen omfattar alla avgöranden om föräldraansvar. Dessa frågor kan avse bl.a. vårdnad, förmynderskap och placering av barn i familjehem. Beteckningen "domstol" avser samtliga behöriga myndigheter i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Enligt utredningens mening kan det uppstå situationer där svensk domstol eller socialnämnd är behörig enligt förordningen, men där svensk lag inte anger vilken domstol eller socialnämnd i landet som är behörig. Det föreslås därför att en bestämmelse införs om reservforum för tingsrätt i förmynderskapsfrågor samt för socialnämnd i frågor om vårdnad och andra frågor där en socialnämnd kan vara behörig. Förfaranden i Haagkonventionsärenden Den nya Bryssel II-förordningen kräver i princip att ett beslut angående överflyttning av ett barn som olovligen bortförts från en medlemsstat till en annan eller hålls kvar i en annan medlemsstat skall fattas inom sex veckor och att återlämnande inte får vägras om den som har begärt barnets återlämnande inte har fått möjlighet att yttra sig. Domstolens skyldighet att beakta dessa omständigheter följer direkt av förordningen. Domstolen skall vidare säkerställa barnets möjligheter att komma till tals, i vilket avseende svensk rätt redan tidigare ställer strängare krav än som följer av 1980 års Haagkonvention. Slutligen får återlämnande inte vägras i de fall som avses i artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om det styrks att åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet. Svenska domstolar måste således ta hänsyn till sådana åtgärder som vidtas i en annan medlemsstat där barnet har sitt hemvist. Utredningen finner dock att förordningen inte innefattar krav på att svenska domstolar skall kunna besluta om sådana åtgärder, och det saknas anledning att i detta sammanhang föreslå att svenska domstolar skall få sådana möjligheter. Det kan dock nämnas att frågan övervägs inom ramen för den pågående översynen av lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (se promemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall, Ds 2003:5). Det kan även finnas anledning för utredningen att återkomma till frågan i det fortsatta arbetet. När återlämnande vägras skall vissa handlingar skickas till centralmyndigheten eller domstolen i den stat där barnet hade sitt hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Domstolen eller centralmyndigheten skall underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader väcka talan inför domstolen så att frågan om vårdnad kan prövas. Utredningen föreslår att domstolen eller centralmyndigheten skall delge parterna denna information. Erkännande och verkställighet När det gäller erkännande och verkställighet av domar och beslut är huvudregeln fortfarande att ett exekvaturförfarande skall användas. I detta avseende överensstämmer reglerna i den nya Bryssel II-förordningen med den äldre förordningen. I Sverige är det Svea hovrätt som är behörig domstol i exekvaturförfarandet enligt den äldre förordningen. Utredningen föreslår att Svea hovrätt skall vara behörig domstol för exekvaturförfarandet också enligt den nya Bryssel II-förordningen. Om domstolen i en medlemsstat med stöd av artikel 13 i 1980 års Haagkonvention avslår en begäran om återlämnande av ett barn, kan frågan om vårdnad om barnet prövas av domstolen i barnets hemviststat. Om en talan om vårdnad väcks inom tre månader från underrättelsen och domen innebär att barnet skall återlämnas är den direkt verkställbar om den har försetts med ett intyg. Även vissa domar om umgänge är direkt verkställbara om de har försetts med intyg. Utredningen anser inte att dessa förhållanden medför något behov av kompletterande regler för de allmänna domstolarnas del. När utländska domar med intyg skall verkställas i Sverige, sker detta på samma villkor som om domarna hade meddelats i Sverige, dvs. enligt 21 kap. föräldrabalken. Enligt utredningens bedömning finns det inte heller något behov av kompletterande bestämmelser för de allmänna förvaltningsdomstolarnas del. Det kan dock noteras att den nya Bryssel II-förordningen ger domstolarna i den verkställande medlemsstaten befogenhet att besluta om praktiska arrangemang för utövande av umgänge i vissa fall. Intyg Enligt den äldre Bryssel II-förordningen skall domstolarna i vissa fall utfärda intyg om domar i äktenskapsmål och domar om föräldraansvar enligt till förordningen bifogade standardformulär. Förutom dessa formulär innehåller den nya förordningen dessutom särskilda formulär för intyg avseende domar om umgänge och om återlämnande av barn. De sistnämnda intygen är en förutsättning för att domarna skall vara direkt verkställbara utan exekvaturförfarande. Lagen i ursprungsmedlemsstaten skall tillämpas vid rättelse av sådana intyg. Utredningen anser att det finns anledning att införa en särskild bestämmelse om rättelse som skall gälla för både domstolar och övriga myndigheter som utfärdar intyg enligt förordningen. Centralmyndighet Den nya Bryssel II-förordningen föreskriver att en centralmyndighet skall utses för att bistå vid tillämpningen av förordningen. Utrikesdepartementet är i dagsläget centralmyndighet enligt 1980 års Haagkonvention. Uppgifterna för centralmyndigheten enligt Bryssel II-förordningen är av likartad karaktär. Utrikesdepartementet har såväl stor erfarenhet på området som ett väl utvecklat nätverk av kontakter. Utredningen anser därför att Utrikesdepartementet bör utses till centralmyndighet även enligt Bryssel II-förordningen. Lagteknisk utformning Kompletterande bestämmelser till den äldre Bryssel II-förordningen finns i lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Bestämmelser som rör verkställighet av utländska domar m.m. finns även i annan lagstiftning, se främst lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. Utredningen anser att det finns starka skäl för att behålla de kompletterande bestämmelserna till Bryssel Iiförordningen i 2001 års lag tills vidare. Källa: Sammanfattning SOU 2004:80