Vårdnad/Domstolen Sociala mål Med sociala mål avses i detta sammanhang mål om vård av barn enligt socialtjänstlagen (1980:620) och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Exempel är mål om socialnämnds medgivande att en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om den underårige (25 § socialtjänstlagen), mål om förbud för en person att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig (27 § socialtjänstlagen) och mål om vård enligt 2 - 4 §§ LVU. Talerätt och processbehörighet Barnet betraktas som part - dvs. har talerätt - i de mål och ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU som rör barnet. Det framgår indirekt av 56 § socialtjänstlagen och 36 § LVU. Enligt dessa bestämmelser får vidare en underårig som fyllt 15 år själv föra sin talan i processen, men det är oklart hur långt talerätten sträcker sig och hur den skall utövas när barnet saknar processbehörighet. Talerätten innebär inte att barnet alltid har initiativrätt. I bl.a. mål om vård enligt LVU saknar barnet en sådan rätt. Barnet kan alltså inte väcka talan om att bli ställd under vård. Barn som har fyllt 15 år är alltså processbehöriga i denna typ av mål. När det gäller barn som är yngre än 15 år måste barnets talan utföras av en ställföreträdare. Hittills har man i allmänhet ansett att den uppgiften kan fullgöras av barnets legala ställföreträdare (vårdnadshavaren). Den som är förordnad som offentligt biträde enligt rättshjälpslagen är enligt gällande rätt inte ställföreträdare för barnet. Det innebär bl.a. att yngre barn inte kan överklaga ett domstolsavgörande utan vårdnadshavarens medverkan. Vilka av socialnämndens beslut som får överklagas framgår av 73 § socialtjänstlagen och 41 § LVU. Det framgår inte direkt av dessa bestämmelser vem som har rätt att överklaga besluten. Av 22 § förvaltningslagen framgår emellertid att ett beslut av en förvaltningsmyndighet eller en förvaltningsdomstol får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Barns talerätt i mål eller ärenden enligt socialtjänstlagen och LVU innefattar därför även en rätt att överklaga socialnämndens beslut. Barnets rätt att komma till tals I mål enligt socialtjänstlagen och LVU är barnet alltså part. Om barnet fyllt 15 år, är det processbehörigt och kan själv föra sin talan i processen. De yngre barnen har inte en sådan behörighet. Enligt lagen bör de dock höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras (56 § andra stycket socialtjänstlagen och 36 § andra stycket LVU). När socialnämnden gör en utredning om tvångsomhändertagande för vård skall nämnden före ställningstagandet ge den unge, om han fyllt 15 år, tillfälle att yttra sig över vad som kommit fram under utredningen. Detta framgår indirekt av 54 § socialtjänstlagen, som stadgar att socialnämnden skall tillämpa 17 § förvaltningslagen i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Den som skall ges tillfälle att yttra sig har också rätt att få företräde inför nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat (55 §). Socialnämnden skall vidare enligt 54 § socialtjänstlagen tillämpa bestämmelsen i 14 § första stycket förvaltningslagen om parts rätt att lämna muntliga uppgifter i ett ärende. I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp genom offentligt biträde. Reglerna härom finns i rättshjälpslagen (1972:429). Det offentliga biträdet är kostnadsfritt för barnet. Däremot får inte barnet till följd av biträdesförordnandet ersättning för egna kostnader, t.ex. för inställelse till förhandling. För detta fordras att barnet beviljas allmän rättshjälp. Det offentliga biträdet stärker barnets ställning genom att vara ett språkrör för barnet i processen. Biträdet kan även ta initiativ till en utredning för tillvaratagande av barnets rätt, om en sådan inte kan fås genom den myndighet som handlägger målet eller ärendet (45 § rättshjälpslagen). Biträdets roll begränsas emellertid av att han eller hon, som tidigare sagts, inte är ställföreträdare för barnet. Biträdet kan därför inte överklaga ett beslut och inte heller företa andra processhandlingar utan fullmakt. Fullmakten lämnas av Barnet om det är processbehörigt och i annat fall av den legala ställföreträdaren. Regeringsrätten har i ett avgörande, R 1983 2:19, ansett att en god man haft rätt att för ett barns räkning överklaga ett beslut angående vård enligt LVU. Av 44 § rättshjälpslagen framgår att den som utses till offentligt biträde skall vara lämplig för uppdraget. Det finns inte någon föreskrift om att biträdet skall vara jurist eller ha någon annan särskild utbildning. I den praktiska tillämpningen har det enligt Utredningen om barnens rätt ändå blivit så, att domstolarna till offentligt biträde i allmänhet förordnar en jurist, ofta en advokat eller en biträdande jurist vid en advokatbyrå. Offentligt biträde m.m. I ovanstående har beskrivits vad som gäller i fråga om offentligt biträde för barn i mål enligt LVU. I övriga mål och ärenden som behandlas i denna lagrådsremiss har barnet inte någon rätt till offentligt biträde. Däremot kan barnet i allmänhet få allmän rättshjälp med biträdesförordnande, om barnet är part i ett mål enligt föräldrabalken. Källa: Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals