Vårdnad/Domstolen Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge Talerätt och processbehörighet Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnande av barn, dvs. åläggande för någon att överlämna barnet till vårdnadshavaren, regleras i 21 kap. föräldrabalken. Där regleras även vissa verkställighetssituationer som inte grundas på domar eller beslut (21 kap. 7 och 8 §§). Verkställighet söks hos länsrätten. Enligt ett förslag i Domstolsutredningens slutbetänkande Domstolarna inför 2000-talet (SOU 1991:106) skall dessa mål fortsättningsvis handläggas vid de allmänna domstolarna. Förslaget har remissbehandlats, men det har ännu inte lett till lagstiftning. Det finns inte några uttryckliga regler om vilka som är parter, dvs. har talerätt, i sådana mål. Det står dock klart att barn som är föremål för verkställighetsåtgärder saknar talerätt. Innan nuvarande bestämmelser infördes år 1967 ansågs i praxis vissa regler i utsökningslagen vara tillämpliga när det förelåg en dom eller ett interimistiskt beslut som reglerade frågan om barns överlämnande. Vårdnadshavaren eller någon som var umgängesberättigad kunde bl.a. i sådana fall vända sig till överexekutor, som förordnade om verkställighet och föreskrev hur den skulle genomföras (prop. 1967:138 s. 11). När nya regler infördes angående verkställighet byggde dessa på tidigare praxis. Att barnet skulle erhålla partsställning i processen diskuterades över huvud taget inte i förarbetena (prop. s. 38 f.). Barn som har fyllt tolv år eller nått motsvarande mognad har emellertid en relativt stark ställning i målet. Verkställighet får normalt inte ske mot ett sådant barns vilja (se nedan). När det gäller internationella förhållanden har Sverige genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn införlivat två konventioner med svensk rätt. Det är dels Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn, dels Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn. Genom att Sverige har anslutit sig till Europarådskonventionen skall avgöranden som har meddelats i en konventionsstat angående vårdnad, umgänge och rätten att ta vård om barn normalt erkännas och verkställas i Sverige. På motsvarande sätt kan avgöranden av detta slag som har meddelats här i landet få verkan i de andra konventionsstaterna. Anslutningen till Haagkonventionen innebär, konventionsstaterna emellan, att ett barn som olovligen har förts bort från den stat där barnet hade sitt hemvist vid bortförandet eller som olovligen hålls kvar i en annan stat normalt skall återföras till den stat där barnet hör hemma. Lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn gäller inte barn som har fyllt 16 år (2 §). Barn har inte heller enligt denna lag talerätt men kan ha viss vetorätt och även komma till tals på annat sätt (se nedan). Barnets rätt att komma till tals I 21 kap. föräldrabalken finns vissa bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Sådan verkställighet får inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt tolv år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 §). Barnet har alltså en vetorätt i dessa fall. Av bestämmelsen följer att domstolen ofta är skyldig att ta reda på barnets vilja och i vissa fall rätta sig efter den. Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall då länsrätten finner att verkställigheten är nödvändig av hänsyn till barnets bästa. I mål om verkställighet skall länsrätten som huvudregel hålla muntlig förhandling (21 kap. 12 §). På samma sätt som gäller i vårdnads- och umgängesmål får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 § andra stycket). Länsrätten kan uppdra åt en lämplig person att verka för att den som har hand om barnet frivilligt fullgör vad som åligger honom eller henne (21 kap. 2 §). Den personen skall enligt vad som framgår av 4 § förordningen (1967:715) om tillämpning av 21 kap. föräldrabalken försöka klarlägga barnets inställning, om det är möjligt och lämpligt. Enligt 12 § 3 lagen om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn får inte överflyttning enligt Haagkonventionen ske till ett annat land, om barnet självt motsätter sig överflyttningen och barnet har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas. Enligt samma lag skall rätten innan den avgör ett mål om verkställighet eller ett mål om överflyttning av barn inhämta barnets mening, om det inte är omöjligt med hänsyn särskilt till barnets ålder och mognad (17 §). Källa: Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals