Vårdnad/Domstolen Mål om vårdnad och umgänge En ändring i fråga om vårdnaden kan i allmänhet komma till stånd bara på talan av en av föräldrarna eller båda (6 kap. 4 - 6 §§ föräldrabalken). I vissa mål om vårdnad har socialnämnden talerätt. Det gäller vid brister i föräldrarnas omsorg (6 kap. 7 §), när barnet stadigvarande har vårdats och fostrats i ett annat hem än föräldrahemmet (8 §) samt när barnet står under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare och föräldrarna eller en av dem vill ha vårdnaden (10 §). I mål enligt 10 § har även föräldrarna talerätt. Rätten kan dessutom i vissa fall utan att någon part har framställt yrkande om det ta upp en vårdnadsfråga (5 § andra stycket och 7 § fjärde stycket). I 15 § finns regler om talerätt i mål om umgängesrätt. Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet (15 § andra stycket). Om vårdnadshavaren motsätter sig det umgänge som begärs av någon som inte är förälder (t.ex. en far- eller morförälder) har socialnämnden talerätt (15 § tredje stycket). Barnet har i regel inte någon egen talerätt. I ärenden enligt 6 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken, som reglerar de fall där den enda vårdnadshavaren dör, har barnet emellertid i praxis ansetts ha rätt att genom behörig ställföreträdare föra talan som part (NJA 1983 s. 170). Dessa ärenden skiljer sig från de tidigare nämnda målen om vårdnad och umgänge bl.a. genom att det inte finns två föräldrar som kan ha motstridiga intressen. Dessutom skulle det inte finnas någon motpart som kunde överklaga avgörandet, om inte barnet tillerkändes talerätt. I samband med att rätten meddelar dom eller beslut angående vårdnad eller umgänge kan rätten på yrkande av en part förelägga motparten vid vite att lämna ifrån sig barnet (21 §). Eftersom barnet i regel saknar talerätt i mål och ärenden om vårdnad och umgänge finns det inte några bestämmelser om barns processbehörighet i 6 kap. föräldrabalken. Barnets rätt att komma till tals Även om barn alltså själva saknar talerätt i de flesta mål om vårdnad och umgänge, är reglerna sådana att barnet i regel kommer till tals i sådana mål. I 6 kap. 5 § föräldrabalken regleras bl.a. frågan om vem av föräldrarna som skall få vårdnaden om ett barn när någon av dem vill att den gemensamma vårdnaden inte längre skall bestå. Rätten skall då besluta efter vad som är bäst för barnet. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1981/82:168 s. 66) är det ytterst domstolens uppgift att utreda om barnet har några egna synpunkter på vårdnadsfrågan. Om barnet har en bestämd uppfattning och har nått en sådan mognad att dess önskemål bör respekteras, bör domstolen i allmänhet följa barnets önskan. Frågan om när barnet nått en sådan mognad kan emellertid, enligt propositionen, inte besvaras generellt och det kan vara svårt att utreda barnets innersta önskan. Därför torde domstolen i allmänhet vara hänvisad till att väga in barnets egna uppgifter i den helhetsbedömning av samtliga omständigheter som bör göras i målet. Enligt propositionen skall barnet inte under några omständigheter behöva ta direkt ställning i en vårdnadskonflikt mellan föräldrarna eller i övrigt i ett vårdnadsmål (prop. s. 78). Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken i frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Enligt förarbetena till bestämmelsen skall barnets egen inställning därvid tillmätas stor betydelse (prop. 1981/82:168 s. 75). Tanken är att barnets inställning skall komma fram i den utredning som skall införskaffas innan frågor om vårdnad eller umgänge avgörs. Rätten skall enligt 6 kap. 19 § första stycket föräldrabalken se till att frågor om vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan ett mål eller ärende avgörs skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar och nämnden är också skyldig att lämna upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedömning. Om det behövs ytterligare utredning, kan rätten uppdra åt socialnämnden eller annat organ att utse någon att utföra sådan utredning (vårdnads- eller umgängesutredning), varvid rätten kan fastställa riktlinjer och tider för utredningens bedrivande. Högsta domstolen har i ett mål, NJA 1988 s. 448, som gällde bl.a. vårdnaden om en snart 13-årig pojke med en utveckling motsvarande åldern, slagit fast att pojkens egna synpunkter borde tillmätas stor vikt i vårdnadsfrågan. Domstolen kom emellertid fram till att pojken inte kunde anses ha uttryckt en sådan bestämd uppfattning att den kunde tilläggas avgörande betydelse i målet. Barnet får höras inför rätten, om det finns särskilda skäl och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 § tredje stycket föräldrabalken). I förarbetena anfördes bl.a. följande (prop. 1981/82:168 s. 78). Om barnet självt begär att få höras, bör domstolen före förhandlingen på lämpligt sätt förvissa sig om att detta motsvarar barnets verkliga vilja. Detta är givetvis särskilt betydelsefullt, om domstolen skulle misstänka att barnet har påverkats att begära företräde inför domstolen. Som exempel på sådana särskilda skäl som kan tala för att barnet hörs, trots att barnet inte självt har begärt det, har i den allmänna motiveringen anförts att barnet under vårdnadsutredningen har gett uttryck för en bestämd uppfattning i vårdnadsfrågan utan att för den skull ha framställt någon direkt begäran att höras inför domstolen. Även i dessa situationer krävs att det framstår som uppenbart att barnet inte kan ta skada av ett förhör. Som utvecklas i den allmänna motiveringen ankommer det på domstolen att i det enskilda fallet ta ställning till om det är lämpligt att barnet hörs. En förutsättning är under alla förhållanden att barnet går med på att framträda inför domstolen. Vidare måste barnets ålder och mognad vägas in i bedömningen. Barn som är yngre än 12 år torde endast sällan vara så mogna att de bör medverka i rättegången. Lagrådet underströk att domstolen bör tillämpa regeln med stor återhållsamhet även om det står klart att ett förhör inte är ägnat att bli direkt skadligt för barnet (prop. s. 88). Inte ens då bör enligt Lagrådet en uppgift från ena föräldern eller dennes ombud, att barnet självt vill uttala sin mening vid huvudförhandling i målet, utan vidare föranleda att barnet hörs. Vad barnet under mer avspända förhållanden uppgett t.ex. inför vårdnadsutredaren kan enligt Lagrådet ge en tillräckligt god bild av barnets inställning, och det är då lämpligt att domstolen inskränker sig till att höra utredaren om de närmare omständigheterna när uppgifterna lämnades. Departementschefen anslöt sig till Lagrådets yttrande i denna del och tillade att det inte heller behöver bli aktuellt för domstolen att höra vårdnadsutredaren om vilken inställning barnet kan ha, om vårdnadsutredningen som sådan ger en tillräckligt god bild av barnets inställning (prop. s. 91). Även lagutskottet underströk att bestämmelsen skall tillämpas med återhållsamhet. Enligt lagutskottet bör barnets ålder och mognad tillmätas stor betydelse och barnets inställning vara vägledande. Barnets önskemål om att höras bör dock enligt utskottet inte ha någon avgörande betydelse eftersom det i vissa fall kan vara svårt att utröna om barnets begäran bygger på en verklig vilja hos barnet att höras eller på påtryckningar från andra håll. Barnets önskemål och åsikter bör i stället i första hand inhämtas under socialnämndens utredning (bet. 1982/83:LU17 s. 28 f.). Bestämmelsen används också mycket sällan och då i första hand om en tonåring själv begär att få höras inför rätten (se Ewerlöf och Sverne, Barnets bästa, 3 uppl. s. 70). De synpunkter barnet kan vilja få framförda i de tvistiga vårdnads- och umgängesmålen skall alltså normalt komma fram i den vårdnads- eller umgängesutredning som inhämtas från socialnämnden. Någon rättslig reglering av hur socialnämnderna bör bedriva utredningar i tvister om vårdnad eller umgänge finns inte. Socialstyrelsen ger i skriften Vårdnad och umgänge, Samarbetssamtal och vårdnadsutredningar (Allmänna råd från Socialstyrelsen 1985:2) viss handledning, bl.a. om hur utredaren bör träffa barnet och samtala med det. I en projektrapport från Socialstyrelsen, Oenighet om barnen - vad gör socialtjänsten? (februari 1992), beskrivs en undersökning av fem kommuners arbete inom området vårdnad och umgänge. Projektgruppen undersökte bl.a. hur kommunerna gör vårdnadsutredningar. Enligt rapporten är vårdnadsutredningarna ofta välgjorda men säger lite om föräldrarnas omsorgsförmåga och beskriver barnet och dess behov knapphändigt. Utredarna har enligt rapporten ofta träffat barnet bara vid något enstaka tillfälle eller inte alls. I sitt remissyttrande över promemorian i detta lagstiftningsärende anför Föreningen Jurister vid de allmänna advokatbyråerna att barnets inställning "sällan eller aldrig" redovisas i utredningarna. En markering av att barnets vilja skall beaktas även av vårdnadshavaren finns i 6 kap. 11 § föräldrabalken. Enligt den bestämmelsen är vårdnadshavaren skyldig att i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Sammanfattningsvis har man sökt tillförsäkra barnen en rätt att komma till tals i vårdnads- och umgängesmålen dels genom motivuttalanden om att barnens önskemål skall beaktas, dels genom en särskild lagbestämmelse om att barnet i vissa fall kan höras inför rätten och dels genom bestämmelser om vårdnads- och umgängesutredning genom socialnämndens försorg. I praktiken hörs barn mycket sällan inför rätten, vilket står i överensstämmelse med förarbetsuttalanden. Det är förutsatt att den som gör en vårdnads- eller umgängesutredning skall inhämta synpunkter från barnet, men det saknas lagbestämmelser härom. Källa: Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals