Vårdnad/Boende Hot mot utvecklingen av en god barn - föräldrarelation Bristande kontakt mellan barn och förälder En förutsättning för att en anknytningsrelation alls ska kunna etableras är att barnet har regelbunden, frekvent kontakt med en (eller flera) vårdare, dvs. att det finns en (eller ett litet antal) vårdare, som svarar för barnets omsorg och skydd. Även när barnet etablerar relationer till flera personer är inte alla relationer lika "viktiga"; barn tycks inrangera relationerna i en anknytningshierarki, där någon av vårdarpersonerna är den primära vad gäller att fungera som "trygg bas" åtminstone under det andra levnadsåret. En faktor av betydelse för vem barnet på detta sätt "väljer" som den viktigaste relationen är sannolikt hur stor del av omsorgen och kontakterna den personen står för, men även andra faktorer, som har med relationens kvalitet att göra, tycks ha betydelse. När man studerat anknytningsrelationen mellan barn och fäder i tvåförälderfamiljer har man haft svårt att påvisa vilka faktorer som är av betydelse för om relationen utvecklas mot trygg eller otrygg anknytning. Den typ av känslighet för barnets signaler, som visats vara betydelsefull i mor-barnrelationen (eller kanske i den primära anknytningsrelationen, oavsett vem som står för denna) förefaller vara mindre viktig i far-barnrelationen (eller anknytningsrelationer längre ner i hierarkin). Sammanfattande genomgångar av forskningsresultat visar att det möjligen snarare är i situationer av lek och utforskande, än i typiska omvårdnadssituationer, som faderns sätt att relatera till barnet bäst avspeglas. Solomon och George spekulerar utifrån dessa och andra data att kontinuiteten i kontakten är viktig framförallt för den primära anknytningsrelationen, vanligen den till modern, men mindre viktig för "sekundära" relationer som far-barnrelationen. Cox och medarbetare fann också att faderns tid tillsammans med barnet var av liten betydelse för kvalitén på anknytningsrelationen. Snarare var det faderns sätt att relatera till barnet och hans engagemang i barnet och föräldrarollen som visade samband med barnets anknytning till honom. Vidare finns det resultat som talar för att mamman har viss betydelse för barnets anknytning till pappan. Barn med trygg anknytning till sin mamma skapar lättare en trygg anknytning också till pappan. En försiktig slutsats av de hittills publicerade studierna ger vid handen att barnets anknytningsrelation till mamman är viktigare för den fortsatta utvecklingen än anknytningsrelationen till pappan, åtminstone är betydelsen av anknytningsrelationen till mamman bättre belagd. Pappans förmåga att utveckla en "lek-relation" till barnet under de första åren, tycks vara lika viktig (kanske viktigare) för den fortsatta utvecklingen än vilken anknytningsrelation barnet utvecklar till honom. Om fortsatta studier kan belägga dessa preliminära resultat innebär det att både mammor och pappor är viktiga för sina barn, men på i viss mån olika sätt - mammor i första hand genom utvecklingen av trygg anknytning och pappor i första hand genom att uppmuntra ett utforskande av världen runt omkring. Det är viktigt att komma ihåg att dessa resultat gäller små barn, dvs. det som händer då anknytningsrelationerna först byggs upp, samt att så gott som all forskning hittills bedrivits på "traditionella kärnfamiljer" d.v.s. familjer där mamman tagit huvudansvaret för omvårdnaden under barnets första levnadsår. Det är alltså, som antyddes ovan, utifrån hittills gjorda studier omöjligt att avgöra om skillnaderna i mor-barn- respektive far-barn- relationen har att göra med förälderns kön eller om det är en effekt av vem av föräldrarna som varit primär vårdnadshavare under barnets första år. Förälderns egen utvecklingshistoria Nyligen genomförda studier av hur anknytningen "förmedlas" från en generation till nästa visar att både förälderns lyhördhet och barnets anknytning hör ihop med förälderns mentala bild av anknytning. Hur föräldern förstår sin egen anknytningshistoria är därvidlag av central betydelse . Föräldrar med egna svåra erfarenheter av t.ex. separationer, riskerar att föra dessa vidare genom sitt sätt att samspela med det egna barnet. För att bryta den onda cirkeln av "psykologiskt arv" tycks det vara av stor betydelse att föräldern får möjlighet att reflektera över sina egna erfarenheter. Den underliggande tanken med att hjälpa föräldern att berätta om och så småningom frigöra sig från sina "barnkammar-spöken" är att underlätta för föräldern att se sitt barn som någon med egen vilja och som någon som är beroende av, men inte en del av föräldern. Dåligt fungerande relation mellan föräldrarna En hel del forskning har gjorts i olika länder om betydelsen av relationen mellan föräldrarna (i intakta familjer) för barnets anknytning till modern. Sammanfattningar av denna forskning ger stöd för slutsatsen att en god partnerrelation ökar sannolikheten för trygg anknytning. Några studier visar att sambandet gäller även om föräldrarelationen studeras före barnets födelse. Forskningen om far-barnrelationen är mer begränsad, men även där tycks liknande samband gälla. Andra studier, som inte studerat anknytningsrelationen, visar resultat som är helt i linje med slutsatserna ovan. I en stor longitudinell studie i USA med nästan 3 000 personer studerades såväl relationer mellan barn och föräldrar som mellan föräldrarna själva både före och efter skilsmässa mellan föräldrarna. Dåliga relationer mellan föräldrarna före skilsmässan var föregångare till att det var lite värme i föräldrarnas känslor inför barnet flera år senare. Skilsmässan i sig fungerade också negativt vad gäller faderns känslor inför barnet, men påverkade inte modern på detta sätt. I en annan mindre studie studerades mer i detalj vad som ledde till negativa effekter av konflikt mellan föräldrarna på barns anpassning efter en skilsmässa. Man fann att det huvudsakligen var mödravariabler, som t ex värme i mor-barnrelationen, inkonsekvens i uppfostran, moderns depression, som hade betydelse, medan stöd från fadern och hur mängden kontakt barnet hade med fadern inte visades ha sådan betydelse. Källa: SoS rapport 2001 - Växelvis boende Att bo hos både pappa och mamma fast de inte bor tillsammans