Vårdnad/Boende Olika typer av anknytning Mary Ainsworth, utvecklade, på basis av intensiva observationer av mödrar och spädbarn i hemmiljö, en laboratoriesituation - "the Strange Situation Procedure" - i vilken samspelet mellan barn, i åldern 12-18 månader och dess vårdnadshavare kan studeras. Metoden används numera inom den utvecklingspsykologiska forskningen runt om i världen. Forskningen har visat att anknytningen mellan barn och förälder kan beskrivas med hjälp av ett begränsat antal mönster. Vilket mönster som utvecklas beror bland annat på om samspelet mellan barn och förälder under det första levnadsåret varit lyhört och förutsägbart eller ej. Trygg anknytning Det tryggt anknutna spädbarnet skaffar sig, genom i huvudsak positiva erfarenheter av samspel, optimal grund för en flexibel relation till föräldern. I situationer där ingenting i omgivningen är "alarmerande" tar barnets behov av att utforska överhand. Om fara hotar, tar anknytningsbehovet däremot över igen och barnet söker sig till föräldern för beskydd. På detta sätt garanterar den trygga anknytningen att barnet kan utforska världen under rimligt säkra betingelser. Det tryggt anknutna spädbarnet skaffar sig genom dessa erfarenheter en flexibel relation till föräldern. Undvikande anknytning Barnet visar inte något uttalat behov av att använda föräldern som en trygg bas. Barn som i ettårsåldern beter sig på det här viset har, i högre utsträckning än de tryggt anknutna barnen, erfarenhet av ett samspel med föräldern där denne visat att hon/han inte är så förtjust i barnets "klängigt/behövande" känslomässiga behov. Eftersom små barn behöver närhet till sina föräldrar för att deras säkerhet ska garanteras, lär sig barn med erfarenhet av denna typ av samspel, snart att möjligheten att uppnå en optimal närhet är beroende av att barnet inte ger alltför mycket uttryck för behov av tröst och omsorg. Man ska inte "gnälla för småsaker" - allt enligt den vuxnes definition av småsaker. Ambivalent anknytning Denna typ av anknytning utvecklas i relationer där förälderns samspel med barnet är mer "oförutsägbart lyhört". Problemet är att barnet har svårt för att lära sig att "läsa föräldern". Som utifrån kommande betraktare av samspelet mellan förälder och barn kan man se att samspelet i hög utsträckning sker på den vuxnes villkor. När det passar föräldern kan denne vara en mycket bra förälder, men till skillnad från föräldern till ett tryggt anknutet barn, styrs föräldern mycket mindre av barnets signaler. Barnet lär sig alltså inte att det själv kan reglera samspelet med föräldern med hjälp av sina signaler, utan det är mer utlämnat åt förälderns godtycke. Ambivalent anknutna barn skaffar sig därför mindre förtroende för sin egen förmåga och därmed riskerar de att bli väldigt passiva. Andra skruvar upp anknytningsbehovet "på full volym". Genom att ängsligt, och ofta gnälligt, bevaka varje steg föräldern tar, och genom att klänga sig fast vid föräldern, garanterar sig barnen den närhet de behöver för att få skydd om verklig fara skulle hota. Desorganiserad anknytning När fler forskare tog upp Ainsworths undersökningsmetod, och började studera olika riskgrupper, fann man att många barn inte kunde klassificeras i något av de tre ovan beskrivna mönstren. En del av de barnen har senare kunnat klassificeras i en ny kategori desorganiserad anknytning. Det som tydligast skiljer dessa barn från övriga är att samspelet mellan barn och förälder i stor utsträckning bygger på rädsla. Evolutionärt sett är ju ändamålet med anknytningen att garantera barnet en tillräcklig närhet till en beskyddande vuxen när fara hotar, d.v.s. när anknytningssystemet "slås på". Vad händer om den person som barnet är anknutet till är samma person som väcker barnets rädsla, d.v.s. "slår på" anknytningssystemet? Å ena sidan driver anknytningssystemet barnet i armarna på föräldern, å andra sidan ökar barnets rädsla ju närmare den hotfulla föräldern barnet kommer. Barnet hamnar i en omöjlig konfliktsituation som, om denna sorts interaktion är vanligt förekommande, kan resultera i desorganiserad anknytning. På grund av att förälderns beteende inta bara är oförutsägbart, utan också bitvis direkt skrämmande, misslyckas spädbarnet med att utveckla en organiserad anknytning. Det lilla barnets kognitiva förmåga är ännu alltför outvecklad för att kunna skapa en organiserad mental modell av den konfliktfyllda informationen. Desorganiserad anknytning förekommer inte bara i familjer där barnen blivit utsatta för vanvård eller misshandel, även om den är vanligast där. Desorganiserad anknytning har också observerats i "vanliga" familjer där föräldern av en eller annan anledning beter sig på ettför barnet oförståeligt och bitvis skrämmande sätt. Källa: SoS rapport 2001 - Växelvis boende Att bo hos både pappa och mamma fast de inte bor tillsammans