Vårdnad/Boende Forskning om anknytning och växelvis boende Trots den stora omfattningen av studier om anknytning mellan barn och föräldrar finns mycket lite kunskap av direkt relevans för slutsatser om växelvis boende. Det man utan tvekan kan säga är att barn under det första levnadsåret bör ha någorlunda kontinuerlig kontakt med åtminstone en vårdande vuxen och att kontakten under denna tid inte bör ha längre avbrott. En slutsats av detta är kanske att en av föräldrarna bör vara "huvudperson" under det första året. Det finns också goda skäl att tro att anknytningen till den andra föräldern inte behöver ta skada av att dennes samvarotid med barnet inte är "jämställd" från början utan ökas successivt. Om, och i så fall när, det är lämpligt att ha en jämn fördelning av barnets boende mellan föräldrarna kan vi inte dra säkra slutsatser om utifrån existerande vetenskaplig kunskap. Mot bakgrund av att forskningen dokumenterat negativa effekter av längre separationer (en vecka eller mer), men inga motsvarande effekter av dagliga separationer som inte innefattar övernattning, är det dock rimligt att anta att korta och frekventa byten är bättre för små barn än alternerande mellan föräldrarna under längre perioder. För detta talar också kunskapen om hur minnet fungerar hos små barn. Tätare byten torde också minska risken för långdragna övergångsreaktioner i samband med bytet av vårdare. Även om det för barnet på kort sikt är viktigast att utveckla en trygg relation till en person, är det rimligt att tänka sig att det för förälderns engagemang i barnet, och därmed barnets utveckling på lång sikt, är viktigt att båda föräldrarna får möjlighet att tidigt utveckla nära relationer till barnet. En sådan "bindning" från förälder till barn förstärks av aktivt engagemang i barnets dagliga liv och skulle alltså kunna gynnas av växelvis boende. Det ter sig således som en svår balansakt att värdera risken att barnet utsätts för upprepade separationer, som kan skada anknytningsrelationen till båda föräldrarna, mot risken att barnet senare i livet kommer att känna sig sviket av en oengagerad förälder. Separation mellan föräldrar till små barn utgör, med nödvändighet, en svår situation för alla inblandade. Samtidigt som man som vuxen befinner sig i känslomässig obalans, ska man försöka komma fram till en lösning av vårdnads- och boendesituationen som gör det möjligt för barnet att bibehålla starka känslomässiga band till båda föräldrarna. Förhoppningsvis ökar möjligheten till en god lösning om båda föräldrarna kan känna sig trygga med att chansen till en djup och nära långsiktig relation mellan barn och förälder inte står och faller med att föräldrarna delar allt lika från första början. I stället kan ett antal olika lösningar vara förenliga med långsiktigt goda barn-föräldrarelationer. I detta sammanhang är det också viktigt att poängtera att barn mår väl av att utveckla nära relationer till flera personer i sin närmaste omgivning (mamma, pappa, äldre syskon, mor- och farföräldrar, daghems-personal). Omvårdnadssystem som är uppbyggda på enbart en eller ett par vårdare är mer sårbara än de där barnet byggt upp en trygg anknytning till flera olika personer, vilka kan rycka in när den primära vårdaren av en eller annan anledning inte räcker till. Vad gäller risker för barnet i samband med skilsmässa finns tämligen fast kunskap som visar att osämja, konflikter och dålig kommunikation mellan föräldrarna är en stark riskfaktor för ogynnsam social och känslomässig utveckling hos barn, helt oavsett hur boendet ordnas. Det ter sig alltså som att det är detta område man framför allt bör arbeta med i vårdnadsutredningar och rådgivning i samband med skilsmässa. Lagstiftningen och tillämpningen av gällande lagar måste utformas så att utdragna strider om vårdnad och boende, som ger upphov till stark osäkerhet hos barnet och placerar det i centrum för de vuxnas konflikter, så långt möjligt undviks. I samband med rådgivning i komplicerade vårdnadsfrågor kan det vara nödvändigt att beakta att förälderns egen historia är av betydelse för dennes förmåga att fatta mogna beslut av känslomässigt påfrestande natur. Förälderns egna erfarenheter under uppväxten kan vara en bidragande faktor till en oförmåga att se barnets behov, vilken gör att man blir mer upptagen av att kämpa sin egen kamp när man, t.ex. i samband med en vårdnadstvist, känner sig kränkt eller hotad. Växelvis boende för riktigt små barn (0-3 år) är en ny företeelse vars konsekvenser det idag finns mycket begränsad kunskap om. Situationen liknar i mycket den som rådde i mitten på 1970-talet när den svenska barnomsorgen byggdes ut. Då höjdes starka röster för att daghemsplacering av små barn skulle visa sig förödande för barns utveckling. Denna oro ledde till att en rad metodologiskt avancerade forskningsprojekt initierades i Sverige och i andra länder. Tidigare undersökningar - växelvis boende och umgänge 1985 kom Gunnar och Bente Öbergs forskningsrapport "Den delade familjen" , i vilken de presenterade resultaten av en omfattande intervjuundersökning med barn och föräldrar i skilsmässofamiljer. Den vanligaste anledningen (ca 70 procent) som uppgavs till varför man valt delad vård, det som här kallas växelvis boende, var jämlikhet mellan föräldrarna och att ingen av föräldrarna ville avstå från vården om barnet. Detta var vanligare än att man angav barnets bästa som skäl. Barnet får behålla båda sina föräldrar, får två vardagsföräldrar, får ett mindre isolerat liv och blir självständigare. Det blir en kontinuitet i kontakten mellan barn och föräldrar. Ingen behöver bli söndagsförälder och de vuxna får mer tid för sina egna behov. De negativa konsekvenserna för barnen av delad vård/växelvis boende utgörs mest av avsaknad av en fast punkt och en känsla av splittring på grund av de ständiga bytena av bostad och förälder. Det som var negativt för föräldrarna var att utstå vissa praktiska svårigheter som följer med boendeformen, samt emotionella aspekter som oro och saknad då barnet var hos den andra föräldern. Förutsättningar för att boendeformen ska fungera redovisas. Båda föräldrarna måste "på ett djupare plan vara helt överens om att dela på den praktiska vården", och det "måste finnas en ömsesidig respekt och sympati för varandra"; dvs. det får inte finnas "sådana spänningar och konflikter mellan föräldrarna att de hamnar i prestigekonflikter". Vikten av att föräldrarna klarar av att samarbeta i vardagstillvaron lyfts också fram, liksom vikten av att föräldrarna bor nära varandra så att barnet slipper långa resvägar, kan ha samma kamrater och gå i skolan på ett ställe. Det finns ytterligare fördelar med delad vård. Barnet får känna att det är rättvist, dvs. att ingen av föräldrarna favoriseras, barnet får uppleva att det är behövt och älskat av båda sina föräldrar, pojkarna får behålla pappan som identifikationsfigur, skilsmässan behöver inte upplevas som en förödande förlust och barn (särskilt i tonåren) kan tycka att det är skönt att vila upp sig från den ena föräldern ibland. Två extra känsliga skeden uppstår dock i skilsmässoprocessen. Det första är i samband med separationen, och det andra i samband med att föräldrar träffar nya partner. I dessa lägen uppstår ofta starka känslor och kristillstånd. Eriksson och Lindström redovisar resultat och reflektioner som i hög grad är desamma som makarna Öbergs. De har gjort intervjuer med barn som bor växelvis. Dessa barn pratar om fördelen med att träffa båda sina föräldrar lika mycket och nackdelen med att packa och flytta ofta. Eriksson och Lindström tolkar detta som att fördelarna ligger på ett emotionellt plan, medan nackdelarna finns mer på det praktiska planet. Barnen i undersökningen klagade inte på att det växelvisa boendet var jobbigt, vilket var något författarna väntat sig att de skulle göra. Tornstam har gjort en sammanställning av svenska och utländska, främst nordamerikanska, undersökningar om växelvis boende. Han lyfter fram vikten av att alla som ska delta i rådgivning eller beslutsprocesser om separationsbarns boende måste basera sin verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet inom området. Det finns inte många vetenskapliga undersökningar i ämnet. Huvuddelen av den forskning som finns kommer från Nordamerika, där välfärdssystemet inte är lika utbyggt som i de nordiska länderna. Detta minskar användbarheten av denna forskning. Barn i enföräldersfamiljer har fler svårigheter än andra. Detta gäller för skilsmässobarn över huvud taget. En förlust av pappan kan, särskilt för pojkar, leda till en betydligt ökad risk för uppkomst av beteendestörningar hos barnet. Flera undersökningar refereras där man med hjälp av olika psykologiska mätmetoder kommit fram till att barn i växelvis boende (hos Tornstam kallat hälftenboende) visar gynnsammare utveckling, högre tillfredsställelse, bättre anpassning, bättre självkänsla etc., än barn i enföräldersboende. I några studier har det bara funnits marginella eller mycket små skillnader mellan grupperna, men ändå märktes dessa i barnens emotionella anpassning, till fördel för de barn som bodde i hälftenboende. Tornstam skriver också om undersökningar som gjorts om papporna. Pappor som förlorat kontakten med sina barn har inte upplevt att de själva dragit sig undan, utan att de blivit utkastade från sina barns liv. En studie visar att pappor i ett hälftenboende kom att ta större del i barnens dagliga liv efter separationen än innan. Undersökningar finns som visar på fördelar för de kvinnor som hade hälftenboende för sina barn, jämfört med de som hade ensam vård. De kvinnor som delade vården med barnens pappa hade en bättre psykisk hälsa och var mer tillfredsställda med sin situation. Det fanns dock en studie av åtta kvinnor som genom ett domstolsbeslut tvingats till ett hälftenboendearrangemang, där det verkade som om detta förstärkt den konflikt som ursprungligen varit orsaken till att makarna inte själva kunnat komma överens i vårdnadsfrågan. I uppföljningen av denna undersök-ning kom dock tecken på att situationen blivit bättre, och att kvinnorna nu kunde se fördelar med det växelvisa boendet, i form av mer ledighet och frihet för dem själva. Tornstam avslutar sin sammanställning med att redovisa policyrekommendationer och goda råd från forskare och kunniga i ämnet. Alltför stora konflikter föräldrarna emellan kan vara kontraindicerande för ett växelvis boende. Små barn mår troligen bäst av tätare byten mellan föräldrarna; långa separationer ska undvikas. Ett sätt att undvika konflikter föräldrarna emellan är att ha dubbla uppsättningar av kläder och saker till barnet, så att dessa inte behöver flyttas fram och tillbaka hela tiden och därmed riskera att glömmas hos en av föräldrarna. Även frågan om i vilken utsträckning barnen själva ska få bestämma hur de vill bo tas upp. Tornstam lyfter fram barnets utsatthet i en sådan situation och citerar sakkunniga som säger att man bör undvika att utsätta barnet för en sådan lojalitetskonflikt. Galtung har i en norsk sammanställning av erfarenheter av växelvis boende dragit slutsatsen att forskningen inte kan ge något entydigt svar på vilken boendeform som är bäst för barn när deras föräldrar inte bor tillsammans. Växelvis boende kräver ömsesidig respekt, omfattande kontakt, flexibilitet och gott samarbete mellan föräldrarna. Allvarliga och ihållande konflikter mellan föräldrarna kan leda till att de inte samarbetar tillräckligt mycket för barnets bästa. I dessa fall kan växelvis boende och utökat umgänge hänga samman med problem hos barnet. Det tycks inte vara tillrådligt att tvinga till växelvis boende när konflikterna är stora eller föräldrarna inte själva, eller med medlingshjälp, kan komma fram till ett avtal om växelvis boende. Källa: SoS Rapport 2001 - Växelvis boende