Vårdnad/Barnen Vill barnet ha en mamma till? Oftast vill barnet inte ha en mamma till. Fast just i början är det inte mamman som står i fokus. Det är pappas nya kompis eller kvinna som barnet ser. Det verkar finnas en positiv laddning i de första mötena, om introduktionen sker innan äktenskap eller sammanflyttningar förs på tal. Både kvinnan och barnet är nyfikna på hur den andre ser ut, den som har vunnit mannens hjärta. Lotta Reberg berättar i sin bok "Mammas kille och pappas fru. Styvbarn berättar" även om sina egna upplevelser som styvbarn: Det var både roligare och mer spännande än att bara vara ensam med honom. Jag som tjej fick någon av samma kön att umgås med. Någon som också tyckte det var roligt att titta på kläder, klä av och på Barbie, klippa bokmärken och titta på hästar. Kvinnorna la verkligen ner mycken energi på mig. Och det var man ju inte sen att utnyttja. Något privilegium ska man väl få ha som skils mässobarn. Jag tyckte ju inte det var underhållande att spela fotboll med pappa som brorsan gjorde. Att någon av hans tjej bekanta skulle kunna bli min "styvmamma" hade jag inte en tanke på. För vi levde aldrig ett vanligt familjeliv när vi var med honom. Han var en typisk söndags pappa som tog oss med på tivoli, fester och köpte prylar. Just det tror jag kan vara en anledning till att jag tyckte att alla de nya kvinnorna var spännande. Citatet är hämtat från sidan 32. Boken utgiven på Norstedts förlag 1994. Barnets ålder har betydelse. För vilket barn är det styvmodern möter - pappas sexåriga prinsessa eller hans tonårsdrottning? Är det ett barn som ser henne som ett tillskott, någon att få extra uppmärksamhet ifrån? Eller är det en tonåring som i arbetet med att forma en egen kvinnlig identitet, kan ha svårt att hantera ytterligare en vuxen kvinna, dessutom en förälskad sådan? Styvbarns behov ser så olika ut. När man säger att ett barn inte kan ha två mödrar, hänvisas ofta till Margret Draughons artikel från 1975. Där skriver hon om kopplingen mellan styvmoderns rollval och barnets sorgearbete. Hon utgår ifrån vilken grad av beroende som styvbarnet förväntas ha på sin nya styvmor och vilken sorts beroende det handlar om. Förväntas barnet vända sig till styvmodern för all tillfredsställelse av grundläggande behov? Är det ett fullständigt och ensidigt beroende från barnets sida som avses? Draughon ser tre olika modeller: att försöka bli den enda modern som ersätter den biologiska; att försöka vara en andra mamma som finns parallellt med den biologiska; samt att relatera som en vän till barnet genom att försöka erbjuda det man har utan att på samma gång ge en ensidig beroendestruktur. En fjärde lösning i form aven distanserad roll avvisar hon, eftersom ett barn som vet om att hon har en styvmor kommer att relatera till henne, även om de inte träffas. Barnets utveckling gynnas av riktiga möten, inte av fantasibilder. Den första modellen anser Draughon faller så länge den biologiska mamman är i livet och närvarar i barnets liv. Modellen med två mammor anser hon vara menlig för barnets utveckling, såväl när det gäller objektsbildandet som att hantera den oidipala triangeln. Barnet behöver ett objekt att brottas med, att identifiera sig med. Ett som föregår det andra, som är starkare laddat. Den tredje modellen framhålls av henne som den enda möjliga. Där finns inte något krav på att barnet ska vara ensidigt beroende av styvmodern. Utgångspunkten är alltså barnets sorgearbete, dess förlust av sin biologiska mamma. En biologisk mamma som är fysiskt levande är sannolikt också psykiskt levande för barnet. I sådana fall vill barnet sannolikt inte ha en ny mamma, hur mycket han eller hon än verkar behöva en, hävdar Draughon. Därför kommer den som försöker att ersätta barnets biologiska moder att avvisas. Draughon ser barnets sorg och förlust, och svårigheten att ersätta det förlorade objektet. Hon utgår från barnets smärta. Längtan och glädje kan dock också göra att barn får svårt att ta till sig "pappas nya fru". Barn- och ungdomspsykoanalytikern Camilla Silfverskiöld säger så här vid intervju tillfället: Det skulle vara intressant att lyfta fram ifråga om barnets synvinkel, att relationen till den egna mamman, den biologiska mamman ingalunda är så enkel. Därför att den goda och perfekta mamman finns inte. Hon har aldrig funnits. Barnet har aldrig haft det så. Det problematiska är kanske just att barnet inte har haft det. Alla barn har haft rejält med konflikter med sin ursprungsmamma. Barnet kommer in i den nya relationen präglat av både fantiserade men också upplevda verkliga konflikter med ursprungsmamman. Det kan vara barn som är tilltufsade för att det har varit ett dåligt äktenskap länge och kanske har barnet varit med om en skilsmässoperiod där båda föräldrarna har uppträtt obalanserat. När man ser det ur barnets perspektiv så har barn en tendens att vara oerhört egocentrerade i sitt tänkande och de tror gärna att allt är deras fel. "Om jag hade varit annorlunda, om inte jag hade varit si eller så, då hade min pappa och mamma älskat varandra och då hade de älskat mig. Men nu har jag varit så hemsk att de har gått ifrån varandra. Så jag är en sådan hemsk person, vem kan vilja ha mig?" En del av barns utagerande och utbrott som sker i samband med skilsmässor tror jag kan hänga samman med barnets känsla av realistisk och orealistisk skuld. Med obegripligheter för barnet, till exempel: "Vem har gjort vad? Gjorde ni det här för ni inte älskade mig? Älskar ni mig? Eller är det mig ni vill lämna när ni skiljer er?" Det är massor av sådana här frågor och undringar som barnet behöver hjälp att tala om och få svar på. Många skilsmässor är bra, men det är en inre katastrof för barnet, som det måste bearbeta. Det är krisbarn som styvmamman får ha hand om. Det gör ju inte saken lättare. Det som gör att det gör så himla ont, det kanske är att man också tycker om sin styvmamma. Styvmamman är inte alls en häxa, styvmamman är i balans, hon är kär i pappa, hon ordnar ett hem, hon verkar vilja mig väl. Det kan ge mycket ångest. "Då är jag inte lojal mot mamma. Då har jag övergivit henne kanske först en gång så att det blivit skilsmässa (det är mitt fel för att jag var så bråkig) och nu, en annan gång, när jag börjar tycka om en annan mamma." Det kan vara jättesvårt att börja gilla sin styvmamma. Om man kan ge barnet utrymme att få tala om sådana tankar, kan säkert mycken oro sorteras ut och ångesten kan ges en begriplig form. Källa: "Att vara styvmamma" Cornelia Sabelström, 2002