Vårdnad/Barnen Var skall barnet bo? Hur skall då barnet få tillgång till bägge sina föräldrar så att dess utveckling gynnas på bästa sätt, när föräldrarna inte bor tillsammans? Forskning, som finns på området utifrån svenska förhållanden, är inte omfattande, men vissa fakta finns att tillgå. Barn tycker om växelvis boende. De data som finns, talar för att barn som bor ömsevis hos bägge föräldrarna, delar föräldrarnas vardag och som i vardagen blir föremål för bägges omsorger, uppfostran, intresse, gränssättning o s v mår något bättre än barn med det klassiska helgumgänget. Men när detta är sagt, måste man konstatera att denna kunskap grundar sig på förhållanden som ligger en bit tillbaka i tiden, då lagstiftning och praxis var annorlunda. Gemensam vårdnad var inte förstahandsalternativet och var för inte så länge sedan undantag snarare än regel. Växelvis boende var ovanligt – och är det fortfarande – och praktiserades i första hand av föräldrar, som genomtänkt och systematiskt satte barnets bästa i centrum oavsett skilsmässa och konflikt sins emellan. När lagstiftaren nu säger att gemensam vårdnad skall vara regeln och domstolen t o m skall kunna döma till sådan vårdnad mot den ene förälderns önskemål, innebär detta att förhållandena ändras, så att man inte självklart kan utgå från att tidigare forsknings- och erfarenhetskunskap gäller fullt ut. Lagen är normativ och lagändringen som trädde i kraft den 1 oktober 1998 avser att påverka separerande föräldrar på ett liknande sätt som t ex lagen mot aga. Det innebär att även föräldrar som finner det svårt att samverka med sin f d make/maka nu skall motiveras att göra just det. På sikt kommer det antagligen att innebära, att ett sådant förhållningssätt blir självklarare än nu för föräldrar som skiljs, men i ett första skede kan det också föra med sig att samverkan blir svårare och att en del barn kommer att komma i kläm p g a denna lagändring. Ett påtvingat samarbete har betydligt sämre förutsättningar än ett frivilligt valt. De svårigheter som kan förutses är att den gemensamma vårdnaden används i skilsmässokonflikten, om striden inte är förbi – vilket ju domstolen tyvärr inte har makt att få till stånd. Då kan den gemensamma vårdnaden utnyttjas för att bråka med den andre, obstruera, trassla, rättshaveristiskt söka sak för verkliga eller förmenta oegentligheter, allt för att komma åt den andre, vilket ju i verkligheten framför allt drabbar barnet. Den gemensamma vårdnaden blir då ytterligare ett vapen att användas i skilsmässokampen. Å andra sidan kanske skillnaden inte blir så stor: vill man bråka, hittar man alltid ett ämne och ett slagfält. Lagens normativa och påverkande karaktär är ju speciellt riktad mot pappornas deltagande i och ansvarstagande för barnets uppväxt, fostran och utveckling. Vi vet ju att pappornas abdikation från föräldraskapet är en viktig och bekymmersam faktor inte minst för pojkar. Mer eller mindre välunderbyggt har det bl a hävdats, att s k värstingar många gånger inte har positiva manliga förebilder och saknar pappor, som engagerar sig. Om lagändringen har möjlighet att påverka dessa förhållanden kommer kanske att visa sig, men det finns nog anledning att känna en viss tvekan. Att män har så pass lätt att strunta i sitt föräldraansvar har djupa och komplicerade orsaker, som möjligen delvis är biologiskt bestämda, men framför allt grundade i ett flertusenårigt patriarkaliskt system och djupt nedlagt i den manliga psykologin. Dessutom finns givetvis, och som den individuellt viktigaste förklaringen, den enskilda pappans situation. Vissa pappor tror inte de är viktiga, andra menar att mamman är omöjlig att komma överens med och det blir bara bråk, så därför är det bäst för barnet att inte ta kontakt. För åter andra är kontakten med barnet den smärtsamma påminnelsen om det äktenskapliga misslyckandet – eller den smärtsamma upplevelsen av förlusten av den täta kontakten med barnet, som man inte klarar av att hantera. Den omvända situationen finns också. Hustrun-modern kan vara fylld av agg och hindra kontakt, prata i barnet att det inte behöver, inte ens vill ha kontakt med sin pappa. Mamman kan också vilja klara allt själv – för att bevisa sin duglighet, att hon klarar sig lika eller väl så bra själv. Eller mamman kan vara rädd för varje kontakt med fadern, en situation som ju tyvärr inte är ovanlig och många gånger inte heller orealistisk, men som komplicerar situationen för barnet, och som jag skall återkomma till. Det finns således ett flertal – givetvis fler än som nämnts – faktorer, som gör att påverkanskraften i en förändrad lagstiftning beträffande hur pappor har kontakt med sina barn, när de inte lever med dem, antagligen är ganska svag. Risken är väl att det för barnen till dessa försumliga eller förskjutna fäder inte blir någon särskild skillnad annat än på pappret. En rimlig följd av ökad frekvens av gemensam vårdnad är antagligen att fler föräldrar kommer att överväga växelvis boende och delad vård. De föräldrar, som under en större eller mindre del av sitt barns uppväxt förmått att upprätthålla ett ömsevis boende och ett i vardaglig praxis delat ansvar, har nästan alltid därmed visat prov på en samarbetsförmåga och en insikt i barnets behov utöver det vanliga. Sannolikt är det dessa faktorer mer än den praktiska boendeformen, som givit utslag i att dessa barn både uppskattat och farit psykiskt väl av arrangemanget. Utifrån sett kan det ju verka både krångligt och uppslitande ur en mängd olika aspekter, att flytta fram och tillbaka, att inte ha ett hem, att glömma ta med sig, byta kamrater och rutiner e t c. Sådana saker klagar också de barn som har ömsevis boende på ibland. Om fler föräldrar börjar praktisera delat boende som en konsekvens av lagförändringar, så kommer antagligen också fler föräldrar med sämre samarbetsförmåga, eller med andra motiv än barnets bästa för sitt val, att välja denna boende- och vårdform. Krav på millimeterrättvisa, prestigeskäl, oginhet, revanschbehov ligger då kanske nära till hands – känslor och reaktioner i samband med skilsmässor är ofta hetsiga, primitiva och djupt egoistiska. I sådana situationerna kommer knappast själva boendeeller vårdformens goda, att uppväga dess nackdelar, och det goda samarbetet, som antagligen är förutsättningen för att boendeformen skall lyckas, kommer inte att kunna etableras. Ändå är det givetvis en stor fördel om fler barn kommer att ha två föräldrar, som tar ett gemensamt ansvar, om fler barn kommer att ha pappor som finns kvar som aktiva föräldrar och om fler barn får träffa bägge sina föräldrar frekvent och i vardagen. Och även om man kan känna sig tveksam till kraften i lagens normpåverkan, så skall inte den faktorn negligeras – inte minst lagen mot aga visar det tydligt. Idag är det ganska få föräldrar som hävdar att aga behövs, och de flesta ser det som ett misslyckande om de använt sig av fysisk bestraffning, nästan alla vet att det går bättre på andra sätt. Källa: Torgny Gustavsson Bilaga 1 Ds 1999:57