Vårdnad/Barnen Ståndpunkter Barn behöver bägge sina föräldrar och behöver att de har en vettig inbördes föräldrarelation och kan se och prioritera sitt barns behov. Detta ger barnet förutsättningar att utveckla en stabil grundtrygghet och det är viktigt för dess personlighetsutveckling, identitetsutveckling mognad och självförtroende. Barn som inte har två samverkande föräldrar kan naturligtvis också utvecklas positivt och gör ofta så, men deras förutsättningar är osäkrare och deras väg knöligare. Bäst tillgodoses givetvis barnets behov om föräldrarna sammanlever i en harmonisk relation, men även skilda föräldrar skapar oftast sådana trygga och utvecklande uppväxtförhållande för sina barn. Det centrala för barnet är inte formerna för föräldrarnas samliv eller samarbete, formerna för vårdnad, omsorg, boende eller umgänge. Det centrala är föräldrarnas ömsesidiga relation och deras relation till barnet. Goda respektfulla och stödjande relationer, samarbete präglat av omsorg om barnet och medvetandet av att bägge behövs och tillför barnet viktig psykologisk näring, är vad som utvecklar barnet och förebygger psykisk ohälsa. Finns dessa förutsättningar i stabila och tillräckligt goda och ansvarstagande relationer, kan sannolikt de praktiska arrangemangen runt barnet ordnas på en mängd olika och för det enskilda barnet och dess föräldrar unika och tillfredsställande sätt. Det finns inga bestämda former för vård, boende och umgänge, som generellt kan sägas vara helt överlägsna eller helt förkastliga. Ingen forskning kan bestämma den bästa vårdnadsformen. För de flesta föräldrar faller det sig säkert naturligast med gemensam vårdnad och att eftersträva att barnet har god kontinuerlig tillgång till bägge föräldrarna i vardagen, utan att barnets liv blir sönderstyckat, kamratrelationer uppbrutna och rättvisefrågor ställs i centrum. Föräldrarna bosätter sig nära varandra, de deltar i alla praktiska göromål, går på föräldramöten tillsammans, är barnvakt hemma hos varandra, när det är bäst för barnet e t c. Men en rad andra arrangemang kan bli lika bra, när föräldrarna är överens och har barnets bästa för ögonen. Men samverkan är svårt efter en skilsmässa, när en make/förälder burit sig illa åt eller när man kanske aldrig haft en djupare relation. Det ligger ofta nära till hands att vuxna använder barn. Krav på t ex umgängesformer, -täthet och -längd utgår då ofta mer från förälderns behov av rättvisa, av att den andre inte skall få vinna, av att ge igen eller straffa. Känslorna som ligger bakom sådana reaktioner och styr föräldrarna är ofta lätta att förstå. Det är inte desto mindre till skada för barnet att bli utnyttjat på sådant sätt. Också hos de professionella i det omgivande offentliga samhället, som skall råda och besluta om barnens villkor, när barnets välfärd är i fara eller föräldrar inte förmår komma överens, kan liknande reaktioner och känslor uppstå. Barn kan användas för att skipa rättvisa åt en förfördelad förälder, för att straffa en som förbrutit sig, för att belöna en som lidit eller uppoffrat sig. Medvetandet om riskerna för sådana reaktioner och självreflektionen över egna känslor och ställningstaganden måste vara hög och levande bland dessa myndigheter. Utifrån ovanstående resonemang kan sammanfattas och konkluderas: 1. Gemensam vårdnad är generellt att föredra ur barnets synpunkt. Visserligen är sannolikt de positiva effekter man kan förvänta sig vid generell gemensam vårdnad även för ogifta föräldrar eller föräldrar som ej sammanlevt, mindre än de man sett i materiel där föräldrarna aktivt valt gemensam vårdnad, men allt talar ändå för att generella regler är bra för barnet. Barnet får genom generell gemensam vårdnad många viktiga signaler som att samhället förväntar sig gemensamt föräldrautövande, att bägge föräldrarna är likställda, delaktiga och lika viktiga och att barnet kan vända sig till och använda sig av bägge sina föräldrar. Generella regler utgör också ett besked till föräldrarna att de ej kan/bör stiga av sitt föräldraansvar för att de separerar som makar eller har valt att aldrig sammanleva. Den viktigaste effekten av, men samtidigt den viktigaste förutsättningen för ett gott utfall av gemensam vårdnad, är givetvis föräldrarnas samarbetsförmåga och förmåga att prioritera barnet, och inte det formella vårdnadsbeslutet. 2. De situationer då gemensam vårdnad inte automatiskt bör bli aktuell är då en förälder utsatt barn för fara eller skadat barnet som vid sexuella övergrepp eller misshandel, eller då skadan varit indirekt, som när den andra föräldern blivit misshandlad eller allvarligt hotad. Dels är de nödvändiga förutsättningarna för samarbete då knappast för handen, dels är risken stor, att barnet uppfattar den misshandlande föräldern som ett hot och en fara, och att den gemensamma vårdnaden därmed utgör en stark otrygghetsfaktor för barnet. Gemensam vårdnad bör heller inte förekomma i de fall, då motsättningarna mellan föräldrarna är så stora att de inte förmår samverka om barnet utan använder diskussionerna om barnets vårdnad och om dess väl och ve för att bekämpa, kränka och såra varandra. Gemensam vårdnad skulle i dessa fall innebära att man gjorde barnet till föräldrarnas slagfält och vapen. Visserligen kan man argumentera att den gemensamma vårdnaden kan tjäna som påtryckning och uppmaning till föräldrarna att utveckla sin samarbetsförmåga, men i de fall då förutsättningarna är mycket dåliga, tar en sådan utveckling – om den alls sker – så lång tid och är så plågsam, att barnets psykiska hälsa och utveckling riskeras under förloppet. 3. Det är således inte de civilrättsliga förhållandena mellan föräldrarna utan deras inbördes relation och relationen till barnet, som skall avgöra när avsteg skall göras från den generella regeln om gemensam vårdnad. Därför förefaller det minst sagt osannolikt att gemensam vårdnad – eller växelvis boende – utdömt mot en förälders bestämda vilja, kan lända till barnets bästa. Tvärt om kan det bidra till ytterligare strid mellan föräldrar, vilket drabbar barnet negativt. 4. Det finns idag knappast någon forskning, som utvisar effekter av s k växelvis boende. De uppgifter som finns tyder på att sådant boende snarast har gynnsamma effekter och upplevs positivt av barnet. Det är dock rimligt att tro att detta, åtminstone till en del är effekter av att när det prövats, så har det skett med föräldrar som varit över hövan duktiga på att samarbeta om och prioritera sina barns behov. Å andra sidan finns inga uppgifter eller data som talar för att växelvis boende skulle vara negativt ur barnets synpunkt. Från barnpsykologisk-utvecklingspsykologisk och teoretisk utgångspunkt kan man dock föra vissa resonemang: Det mycket lilla barnet, d v s barn under tre års ålder, har ännu ej uppnått s k objektkonstans och är osäkra beträffande kontinuitet, konstans och varaktighet. I denna ålder är barn därför för sin utveckling beroende av att ha en stabil situation, återkommande och igenkännbara rutiner och trygga, stabila primära (föräldra)relationer. Detta talar för att växelvis boende ej är att rekommendera för de allra yngsta Barn är under hela sin uppväxt beroende av sin omgivning, av sina kamrater, sin igenkända miljö, sina invanda möjligheter. Växelvis boende bör förutsätta att föräldrarna anpassar sitt boende så att de bor nära varandar och så att barnet kan behålla sin miljö, sina kamrater, sina vanor på ett för åldern naturligt sätt, när det byter bostad. Om olika arrangemang med skjutsningar e t c måste till för att det enkla vardagslivet skall fungera, så kommer detta att hämma barnets möjligheter och utveckling. För skolbarn är det givetvis en förutsättning att barnet går i samma skola oberoende av om det bor hos mamma eller pappa För barn i förskole- och lågstadieåldern är hemmiljön och föräldrakontakten mycket viktiga, under det att kamratrelationer och möjligheter att ta del av fritidsaktiviteter, föreningsliv och liknande, är av stor vikt för tonåringen. Ett växelvis boende som innebär byte av miljö är därför mer påfrestande för tonåringen Växelvis boende skall vara till för barnets behov och inte för att skapa rättvisa mellan föräldrar. Om det senare skulle vara fallet, så drabbas barnet genom att det blir en bricka i ett spel, och barnets önskningar om flexibilitet i det växelvisa boendet blir lätt ammunition i detta spel Ur ett barnperspektiv är det självklart att barnets boende och inte minst växelvis boende inte borde vara något som bestämdes en gång för alla, utan att det fanns möjlighet att förändra boendet i enlighet med de behov, som barnet har i olika skeden av sin uppväxt och utveckling 5. Bra umgänge för barn är nästan alltid det umgänge som föräldrar kan enas om, eftersom barnet då upplever samverkande och nöjda föräldrar. I empirisk forskning finns inga hållpunkter för att en sorts umgänge skulle vara bättre än en annan, men givetvis kan man också här anlägga teoretiska aspekter. De synpunkter, som angivits ovan angående växelvis boende, är i de flesta avseenden giltiga också rörande umgänge. Det konventionella varannanhelgsumgänget är inte lämpat för små barn utan objektkonstans. Umgänge för de allra minsta barnen, de under två till tre år, utformas därför bäst om de har ett stadigt boende hos och daglig kontakt med en vårdare samt träffar den andre föräldern tätt, d v s flera gånger i veckan. Från teoretisk utgångspunkt har hävdats att umgängesschemata, som innebar längre tider hos modern, med ett glesare umgänge men över längre tid, hos fadern jämförelsevis skulle vara bättre. Det är viktigt att komma ihåg att dessa teoretiska aspekter långt ifrån är oemotsagda och dessutom inte utvärderats empiriskt. Sådant umgänge ställer ju dessutom stora krav på umgängesföräldern, och kan därför i sig bli en hindrande faktor för samverkan. Det är givetvis också så att barn tjänar på att träffa umgängesföräldern frekvent och i vardagen, så att relationen växer ur alla de naturliga situationer runt omhändertagande, tillsyn, uppfostran, stimulans och lust men också konflikt och trötthet, som hör vardagen till. 6. Det offentliga samhällets uppgifter beträffande barn i skilsmässosituationer bör vara: att främja god samverkan mellan föräldrar – att skapa förutsättningar för att föräldrar skall vara fria gentemot varandra, ge varandra respekt även om de inte tycker om varandra, visa öppenhet beträffande sina ståndpunkter, avsikter och reaktioner verka för att föräldrar ser och prioriterar barnets genuina behov före sina egna och att inom det offentliga samhället självt utveckla: – barnkompetens – kunskap om hur barn är och vad de behöver, – förmågan att inta barnperspektiv – kunna se sammanhang och situationer från barnets horisont och med dess upplevande och behov för ögonen, – samt förmågan att lyssna till barnet Barn måste på ett tydligare och mer genomgripande sätt själva bli tillfrågade, hörda, känna sig delaktiga i hur deras tillvaro formas, när deras föräldrar inte kan leva tillsammans och när samhället tar på sig ansvar för att skapa så gynnsamma villkor som möjligt. Men barn skall inte belastas med upplevelsen, att det är de som bestämmer eller har ansvaret för de beslut, som fattas och de åtgärder som utformas. Jag kommer alltid att minnas den äldre och mycket korrekte lagman, som i ett LVU-mål avbröt förhandlingarna och vände sig till den unga osäkra mamman, som hade sitt späda barn med i rättssalen. Vänligt sa han: ”Jag tycker det låter som om den lille behöver få torra blöjor.” Han visade stor barnkompetens och satte barnets omedelbara behov i centrum och han lät barnet komma till tals. Källa: Torgny Gustavsson Bilaga 1 Ds 1999:57