Vårdnad/Barnen Barns grundläggande behov av anknytning Människan föds med en biologiskt grundad programmering för att under sitt första levnadsår knyta an till en eller ett par vårdare. Små barn kan inte låta bli att knyta an till de vuxna som kontinuerligt finns i närheten. Liksom hos djuren sker detta automatiskt och "instinktivt". Kvaliteten på anknytningen beror på hur lyhört och samstämt det känslomässiga samspelet är mellan barn och vårdare. När ett barn knutit an till en vårdare behöver barnet tillgång till den personen för att söka tröst eller skydd när fara hotar. Barnet reagerar med stark oro om det separeras från sin huvudsakliga vårdare. Ju yngre barnet är, desto större är kravet på kontinuitet, eftersom barnets minneskapacitet ännu är outvecklad. Detta gör att det lilla barnet kan reagera kraftigt även på kortvariga separationer. Det kan inte hålla minnesbilden av föräldern levande någon längre tid. Föräldern utgör en trygg bas för barnet och utifrån denna kan det hänge sig åt sin nyfikenhet och utforska världen. När det uppstått en trygg anknytning, litar barnet på att föräldern finns tillgänglig när barnet behöver den. Modern får ofta ett försprång i och med att hon burit fram barnet, är den som ammar och oftast också är den som matar barnet. Mamma och barn delar tidigt många erfarenheter och mamman blir därför som regel den som barnet först knyter an till. Pappa och barn kan också tidigt skaffa sig gemensamma upplevelser och erfarenheter genom lek, samvaro och dagliga aktiviteter. I vår kultur börjar små barn tidigt på daghem. De behöver då en invänjningsperiod, då föräldrarna hjälper personalen att förstå hur barnet brukar ha det med t.ex. mat och sömn, vad det tycker om och vad det är rädd för. Efter tillräckligt många goda möten mellan barn och personal, kan barnet finna sig till rätta. På detta sätt kan den trygga basen sträckas ut, först till en och sedan till flera vuxna på daghemmet. Daghemmet kommer i och med detta att utgöra ett viktigt inslag i barnets uppväxtmiljö. För det lilla barnet dominerar behovet av vuxenkontakt över behovet av kamrater. Intresset för kamrater är dock stort, även om de inte kan ersätta behovet av de vuxna. Ju äldre barnet blir, desto viktigare blir kamraterna. Under hela förskoleperioden och långt upp i skolåldern är det dock de vuxna som står för den trygga basen, även om barnet alltmer sällan behöver söka trygghet. Alla barnets relationer stärks av ett regelbundet umgänge. Gemensamma erfarenheter och upplevelser gör att man har lättare att förstå varandra och kan leva sig in i varandras världar. Detta gäller i hög grad för syskon. Att ha nära vänner, "bästisar", utgör en stor trygghet för barn i förskole- och skolåldern. Barn som kommer utanför kamratkretsen är ofta olyckliga över detta. Barnets psykologiska uppväxtmiljö har sin rot i den tidiga anknyt-ningen till föräldrarna och utvecklas sedan genom de nya kontakter som tillkommer. En hög grad av stabilitet i denna miljö ger barnet större utrymme för undersökande och lärande. Källa: SoS rapport 2001- Växelvis boende Att bo hos både pappa och mamma fast de inte bor tillsammans