Underhåll Fördelning av resekostnad Allmänt I första hand har umgängesföräldern ansvar för kostnaderna i samband med umgänge. Boföräldern ska dock att bidra till kostnaderna efter ekonomisk förmåga. Skyldigheten att bidra till resekostnaderna uppstår om barnet bor med en av föräldrarna och umgås med den andre. Umgängeskostnaderna ska vara betydande. I allmänhet anses kostnaderna bli betydande om avståndet mellan boföräldern och umgängesföräldern överstiger tio mil. Varje enskilt fall ska bedömas för sig. Hänsyn ska tas till billiga resealternativ, antal resor och en bedömning av vilka kostnader som får anses som skäliga. Utgångspunkten vid fördelningen av resekostnaderna bör alltså vara föräldrarnas ekonomiska förmåga. Som sagts tidigare bör den förälder som barnet skall umgås med ha det primära ansvaret för kostnaderna. Den andra föräldern skall ta del av dem i den mån hans eller hennes ekonomiska förmåga så tillåter. Saknar den förälder som barnet bor hos förmåga att stå för någon del av resekostnaderna, skall den föräldern inte heller vara skyldig att göra det. Detta ligger i linje med vad som i dag gäller beträffande föräldrars skyldighet att betala underhållsbidrag. I ett enkelt fall kan följande metod användas vid fördelningen av resekostnaderna. Varje förälders nettoinkomst efter skatt beräknas. Härifrån dras förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhåll åt barn och eventuell make eller sambo. Det belopp som återstår representerar resp. förälders överskott. Resekostnaderna fördelas därefter proportionellt mellan föräldrarna efter överskottsbeloppens storlek. Den förälder som bor tillsammans med barnet svarar för den del av kostnaderna som faller på honom eller henne. Bidraget får dock inte inkräkta på det belopp som förbehållits denna förälder. En särskild fråga är om den beräkningsmetod som här skisserats bör preciseras närmare i lagen. Med hänsyn till att i huvudsak de angivna principerna redan i dag tillämpas vid beräkning av underhållsbidrag, och att ledning alltså kan hämtas från det området, anser regeringen att detta inte är nödvändigt. Man kan inte heller utan vidare lita till att matematiska beräkningar och detaljerade föreskrifter i alla fall ger ett rättvisande resultat. Omständigheterna i de enskilda fallen är så varierande att ett ganska stort utrymme måste lämnas åt mera skönsmässiga överväganden vid förmågebedömningen. En annan fråga är om andra omständigheter än de rent ekonomiska bör beaktas vid fördelningen av resekostnaderna. En omständighet som i och för sig skulle kunna beaktas är anledningen till att barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter. Enligt regeringens mening bör detta dock normalt inte vägas in vid bedömningen. Risken är annars att resor i vissa fall inte skulle komma till stånd i den omfattning som skulle vara ekonomiskt möjlig, om man kunde utnyttja den ekonomiska förmågan hos båda föräldrarna. Detta skulle stämma dåligt överens med den grundläggande principen att umgänge tar sikte på barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar och att det är barnets intresse som står i centrum. Ett sådant hänsynstagande skulle dessutom kunna ge upphov till konflikter mellan föräldrarna. Det kan emellertid finnas situationer då det skulle framstå som mindre lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att föräldern och barnet bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av föräldrarna utan godtagbara skäl flyttar långt bort. Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det framstår som skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den föreslagna huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas utrymme för att ta hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska förhållanden, även om det innebär att barnets intresse av att träffa en förälder i vissa fall får underordnas andra intressen. Källa: Prop. 1997/98:7 sid 72