Prop 2004/05:137 Assisterad befruktning för partner och homosexuella sambor Assisterad befruktning kan utföras dels i form av insemination, dels i form av befruktning utanför kroppen, s.k. in vitro-fertilisering. Aktuella bestämmelser finns i lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. Lagarna kompletteras av föreskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen (SOSFS 2002:13). Behandlingarna enligt 1984 och 1988 års lagar är metoder för att avhjälpa ofrivillig barnlöshet, dvs. metoder för att hjälpa en man och en kvinna med medicinska hinder att bli befruktade och få barn. En insemination får ske med sperma antingen från kvinnans make eller sambo eller från en spermagivare (givarinsemination). Befruktning utanför kroppen kan ske antingen med ett donerat ägg och makens eller sambons sperma eller med kvinnans eget ägg och donerad sperma. Givarinsemination får utföras endast vid offentligt finansierade sjukhus under överinseende av en läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Befruktning utanför kroppen där ägg eller spermier kommer från en givare får endast utföras vid universitetssjukhus. Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning bryter mot 1984 eller 1988 års lag döms till böter eller fängelse. Behandlingar enligt 1984 och 1988 års lagar får alltså utföras när kvinnan är gift eller sambo med en man men däremot inte när kvinnan är partner eller sambo med en annan kvinna. Frågan är om det är tillräckligt motiverat att upprätthålla denna begränsning. När samhället medverkar till att skapa liv ställs alldeles särskilt stora krav på reflektion och eftertanke. Saken kan komma att uppfattas som en alltför stark instrumentalisering av mänskligt liv och en alltför långtgående strävan att med tekniska insatser kompensera livets ofullkomligheter. En utgångspunkt för övervägandena bör vara att ett barn som kommit till med hjälp av assisterad befruktning skall ha två föräldrar och att barnet skall ha fötts av en av föräldrarna. När inseminationslagen infördes gjordes bedömningen att lagen inte borde omfatta lesbiska par. Som skäl angavs att det inte fanns tillräcklig forskning om situationen för barn som kommer till genom insemination (prop. 1984/85:2 s. 10). Som har nämnts i föregående avsnitt kan partner sedan år 2003 dock prövas som adoptivföräldrar. I samband med lagändringen konstaterade regeringen att det hade lagts fram ett omfattande forskningsunderlag både om adopterade barn och om barn i familjer där de vuxna är homosexuella. Forskningen ansågs med tillräcklig säkerhet tala för att partner allmänt sett kan erbjuda adoptivbarn en god uppväxtmiljö och tillgodose adoptivbarns särskilda behov, också med beaktande av den känsliga situation som barnet kan befinna sig i på grund av parets homosexualitet. Slutsatsen drogs därför att – liksom när det gäller andra som önskar adoptera barn – en individuell prövning borde kunna göras utifrån de sökandes förutsättningar att erbjuda gynnsamma uppväxtförhållanden (se prop. 2001/02:123 s. 23 f.). Lagutskottet delade bedömningen i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 2001/02:LU27 s. 23). Den forskning som kommittén presenterar om barn som kommit till genom givarinsemination i homosexuella relationer är i och för sig begränsad, och kommittén lägger inte fram någon forskning som särskilt tar sikte på barn som kommit till genom befruktning utanför kroppen. Mot bakgrund av forskningen om barn i familjer där de vuxna är homosexuella och om adopterade barn finner regeringen emellertid att det inte finns skäl att anta något annat än att såväl partner som homosexuella sambor generellt sett kan erbjuda även dessa barn en god uppväxtmiljö och tillgodose de särskilda behov av omsorg och omvårdnad som barnen kan ha. Vad som också talar för att lesbiska par bör få tillgång till behandlingar enligt 1984 och 1988 års lagar är att barnet då garanteras möjlighet att få kunskap om sitt biologiska ursprung. Många lesbiska par skaffar i dag barn genom insemination i egen regi, och en del par vänder sig till sjukhus utomlands. När en insemination sker vid klinik utomlands är givaren som regel anonym. Vid insemination i egen regi är avsikten ibland att spermagivaren skall vara aktiv som far till barnet. Men det kan också vara så att han endast vill hjälpa det lesbiska paret att bilda familj och att hans identitet därför inte uppges vid faderskapsutredningen eller för barnet. Barn som har kommit till med donerad sperma enligt 1984 eller 1988 års lag har däremot, när det har uppnått tillräcklig mognad, rätt att få del av de uppgifter om givaren som finns antecknade i en särskild journal, och socialnämnden är skyldig att hjälpa barnet att ta reda på om det finns några uppgifter antecknade. Med hänvisning till det anförda gör regeringen bedömningen att det inte längre kan anses motiverat att i lagen ha ett generellt hinder mot behandling enligt 1984 eller 1988 års lag. En kvinna som är partner eller sambo med en annan kvinna bör – liksom en kvinna som är gift eller sambo med en man – kunna insemineras med donerad sperma, och hennes ägg bör kunna befruktas utanför kroppen med donerade spermier. Det finns inte tillräckliga skäl att avvakta en eventuell utvärdering av de nya bestämmelserna om adoption. För behandling genom befruktning utanför kroppen krävs i dag att det är utrett att kvinnan har något medicinskt hinder och därför inte kan befruktas genom insemination. Samma krav bör ställas när kvinnan är partner eller sambo med en annan kvinna. Det finns även infertila lesbiska kvinnor. En särskild fråga är om paret bör kunna välja vem av dem som skall bära barnet eller om båda kvinnorna bör konstateras ha medicinska hinder för att en befruktning utanför kroppen skall kunna komma i fråga. Om en av kvinnorna kan bli gravid genom insemination, skulle ju paret i stället kunna få hjälp genom en sådan behandling. Regeringen konstaterar att denna bedömning får göras av varje vårdgivare med tillämpning av principerna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Enligt 3 a § skall landstinget när det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Landstinget skall ge patienten den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna framstår som befogat. Vidare bör behandlingen av ett lesbiskt par – liksom för ett heterosexuellt par – förutsätta att kvinnans partner eller sambo skriftligen har samtyckt till behandlingen. Läkaren skall därutöver pröva att det med hänsyn till parets medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att behandlingen äger rum. Behandlingen bör få utföras endast om det kan antas att barnet kommer att växa upp under goda förhållanden (se 2 och 3 §§ i 1984 års lag samt 3 och 5 §§ i 1988 års lag). Läkaren bör gemensamt med en yrkesutövare med beteendevetenskaplig kompetens försäkra sig om att paret har förmåga att vårda och uppfostra barnet och att det är berett att berätta för barnet om dess ursprung (SOSFS 2002:13). För partner och homosexuella sambor kan det – liksom vid adoption – därutöver behöva tas vissa särskilda hänsyn. Det förutsätts att Socialstyrelsen ser över sina föreskrifter och allmänna råd i syfte att anpassa dem till situationer där det sökande paret är partner eller lesbiska sambor. Därvid aktualiseras frågor om bl.a. barnlöshetsutredningen, den medicinska bedömningen och lämplighetsprövningen. I sammanhanget kan även nämnas att regeringen i propositionen (2001/02:89) om behandling av ofrivillig barnlöshet noterade att barn som blivit till genom befruktning utanför kroppen statistiskt sett är mera utsatta för risker. Detta är framför allt kopplat till flerbörd, med den ökade risk för tidig födsel och låg födelsevikt detta innebär. Hit hör en viss riskökning för missbildningar som ryggmärgsbråck och neurologiska funktionshinder. Regeringen uttalade att det var angeläget att forskning och utvärdering bedrivs i syfte att särskilt följa barnens psykologiska och sociala förhållanden. Några remissinstanser tar upp frågan hur behandlingarna bör prioriteras i hälso- och sjukvården. När det gäller insemination görs i promemorian bedömningen att det för lesbiska par sällan lär vara frågan om något medicinskt behov av vård och att behandlingarna därmed torde falla i en lägre prioriteringsgrupp än behandlingar för heterosexuella par. Behandlingar som avser befruktning utanför kroppen skulle däremot falla i samma prioriteringsgrupp oavsett sexuell läggning. Flera remissinstanser tar avstånd från promemorians bedömning och framhåller att frågor om turordning och kostnader för behandling alltid bör avgöras oberoende av sexuell läggning. Mot bakgrund av kritiken vill regeringen framhålla att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Enligt 2 § hälso- och sjukvårdslagen skall vården ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet skall ges företräde till vården. I samband med att dessa principer fördes in i hälso- och sjukvårdslagen redovisade regeringen vissa allmänna riktlinjer för prioriteringarna som riksdagen har ställt sig bakom (se prop. 1996/97:60, bet. 1996/97:SoU14). Riktlinjerna utgår från patientens behov av vård oavsett sexuell läggning. Bedömningen av vem som skall få tillgång till assisterad befruktning kommer – liksom andra prioriteringar i hälso- och sjukvården – att göras med utgångspunkt i detta. Det kan tilläggas att diskriminering som har samband med sexuell läggning sedan den 1 januari 2005 är förbjuden inom hälso- och sjukvården, se 13 § lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering (jfr avsnitt 5.3). Källa: Regeringens proposition 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap