Prop 2004/05:137 Gemensamt föräldraskap för partner och homosexuella sambor Föräldraskap genom samtycke Vid spermadonation enligt 1984 och 1988 års lagar skall läkaren välja ut en lämplig givare. Läkaren skall normalt välja en man som inte har någon anknytning till paret; paret har alltså då inte kännedom om givarens identitet. Bara i undantagsfall får en man väljas som står paret nära. När det gäller det rättsliga föräldraskapet har barnets intressen av den faktiska föräldrafunktionen ansetts väga tyngre än biologiska förhållanden. Spermagivaren har inga rättsliga bindningar till barnet. I stället anses kvinnans make eller sambo som far till barnet, förutsatt att han har samtyckt till befruktningen och att det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har kommit till genom denna (1 kap. 6 och 8 §§ föräldrabalken). Även vid en spermadonation när kvinnan är partner eller sambo med en annan kvinna bör, som redan framhållits, det barn som kommer till garanteras två rättsliga föräldrar. Att ha två föräldrar ger barnet trygghet ekonomiskt, socialt och rättsligt – inte bara under den tid familjen lever tillsammans utan också ifall föräldrarna skulle separera eller någon av dem skulle avlida. Barnet har rätt till underhåll från sina föräldrar och arvsrätt efter dem och deras släktingar. Vidare är reglerna om vårdnad, boende och umgänge knutna till föräldraskapet. Liksom vid assisterad befruktning i heterosexuella förhållanden bör den faktiska föräldrafunktionen även i dessa fall vara avgörande för föräldraskapet. Den man som ger sperma till en kvinna som är partner eller sambo med en annan kvinna bör alltså – precis som andra spermagivare – inte ha något rättsligt förhållande till barnet. Föräldraskapet bör i stället vara gemensamt för de båda kvinnorna. När det gäller fall då en givare väljs som står paret nära kan det i och för sig antas att bidraget med sperma ibland inte är en fråga om att endast hjälpa kvinnorna att bli föräldrar utan att spermagivaren själv vill ta en mer eller mindre aktiv del som far till barnet. Som Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet framhåller skulle det därför kunna ifrågasättas om inte spermagivaren i dessa fall borde kunna bli förälder i rättslig mening i stället för partnern eller sambon. Mot detta kan dock invändas att en liknande valmöjlighet beträffande föräldraskapet saknas för heterosexuella par. Det är tveksamt om det finns skäl att särbehandla lesbiska par i detta avseende. Mot en valmöjlighet när det gäller föräldraskapet talar naturligtvis också framför allt att en sådan reglering kan riskera att leda till osäkerhet som skulle gå ut över barnet. Enligt regeringen är det inte tillräckligt med den möjlighet som redan finns för en partner att adoptera den andra partnerns barn. Gemensamt föräldraskap kan i så fall bara åstadkommas för partner, inte sambor. Enligt föräldrabalken får sambor inte adoptera. Ett samboende par skulle därför först få ingå partnerskap. En adoption skulle vidare skapa en onödig beslutsgång och medföra att ytterligare en ganska omfattande utredning – utöver den inför den assisterade befruktningen – behöver göras. Att föräldraskapet till barnet blir beroende av en adoption skulle dessutom kunna riskera att barnet växer upp med endast en rättslig förälder. Kanske ångrar sig paret sedan barnet har fötts, eller så har de av olika skäl inte kraft att ta tag i en från början planerad adoption med den utredning de då blir föremål för. Adoption som ett sätt att grunda föräldraskap diskuterades också i samband med 1984 års lag. Med hänsyn till de nämnda nackdelarna valde man att i stället knyta faderskapet till makens eller sambons samtycke till inseminationen (prop. 1984/85:2 s. 13 f.), en ordning som också valdes senare beträffande barn som kommit till genom befruktning utanför kroppen. Regeringen föreslår att samma lösning väljs även när det gäller en kvinnas föräldraskap. Kvinnans samtycke till den assisterade befruktningen bör alltså ha den verkan att hon blir att anse som förälder till det barn som föds. På så sätt garanteras barnet redan vid befruktningen två föräldrar. Förutsatt att samtycke har lämnats och att det är sannolikt att barnet har kommit till genom befruktningen, kan varken den födande kvinnan eller hennes partner eller sambo med framgång motsätta sig föräldraskapet. Såväl i föräldrabalken som i andra författningar finns det bestämmelser som särskilt tar sikte på den kvinna som föder ett barn. Exempelvis sägs i 6 kap. 3 § föräldrabalken att barnet från födelsen står under vårdnad av båda föräldrarna om dessa är gifta och i annat fall av modern ensam. Andra exempel finns i 2 och 6 §§ folkbokföringslagen (1995:584) och i 1 och 4 §§ namnlagen (1982:670). För att undvika missförstånd bör – som många remissinstanser påtalar – partnern eller sambon till modern i lagtexten lämpligen benämnas förälder, inte mor. Alternativet skulle vara att kalla henne t.ex. medförälder eller medmor. Detta framstår dock som olämpligt. Tanken är ju att hon skall vara en helt likvärdig förälder. En ny föräldrarättslig beteckning skulle vidare skapa både praktiska och vissa lagtekniska svårigheter. Fastställande av föräldraskapet Några remissinstanser anser att sambon eller partnern till barnets mor bör anses som förälder även om den assisterade befruktning genom vilken barnet har kommit till inte har skett enligt 1984 eller 1988 års lag utan t.ex. vid en insemination i egen regi eller vid ett sjukhus utomlands. Det hänvisas till att bestämmelserna om faderskap är utformade på det sättet (1 kap. 6 och 8 §§ föräldrabalken). Som konstateras i promemorian talar dock de faktiska förhållandena vid assisterad befruktning i homosexuella förhållanden mot en sådan lösning. Vid insemination i egen regi är spermagivaren är inte sällan en god vän eller annan bekant till modern som barnet har en nära kontakt med under sin uppväxt. Ibland har de också gemensam vårdnad om barnet. Statistiska Centralbyrån gjorde år 2000 en undersökning om homosexuellas syn på barn och familjebildning. Av dem som ville skaffa barn svarade 28 procent att de – även om en möjlighet till assisterad befruktning införs – likväl skulle föredra att skaffa barn genom insemination i egen regi. Om den här föreslagna föräldraskapsregeln gällde i dessa fall, skulle det bli betydligt svårare för homosexuella män att bli rättsliga fäder. Vidare är det i ett barnperspektiv rimligt att faderskapet även fortsättningsvis kan fastställas i dessa fall. Barnet kan då, även vid en eventuell konflikt mellan spermagivaren och modern, ges möjlighet till en nära kontakt med sin far. Möjligen vore det inte lika tveksamt att låta föräldraskapet omfatta assisterad befruktning som skett inom utländsk sjukvård – till skillnad från insemination i egen regi. Men i många länder är sjukvården inte reglerad på samma sätt som i Sverige, och förhållandena kring en assisterad befruktning kan riskera att bli oklara. En reglering som förutsätter att det i varje enskilt fall kan utredas om en assisterad befruktning kan sägas ha skett inom eller utanför ett annat lands sjukvård skulle också kunna försvåra bedömningarna för socialnämnd och domstol och påverka förutsebarheten för de berörda på ett negativt sätt. Regeringens slutsats blir alltså nu att föräldraskapet inte bör omfatta assisterad befruktning utanför tillämpningen av 1984 och 1988 års lagar. I dessa fall bör i stället – liksom hittills – faderskapet till barnet fastställas. Om det bedöms vara till fördel för barnet och övriga förutsättningar är uppfyllda, kan ett gemensamt föräldraskap för det lesbiska paret åstadkommas genom adoption. För att få klarhet i partnerns eller sambons föräldraskap i de fall där en assisterad befruktning har skett enligt 1984 eller 1988 års lag krävs en särskild ordning. Enligt regeringen bör detta ske på ett sätt som är så enkelt som möjligt för kvinnorna samtidigt som de krav på rättssäkerhet som bör ställas inte blir eftersatta. Det bör vara tillräckligt att partnern eller sambon lämnar ett skriftligt godkännande om att barnet kommit till genom den assisterade befruktningen, och detta bör kunna ske redan vid graviditeten. Det framstår som lämpligt att även i övrigt bygga vidare på vad som gäller för fastställande av faderskap. Om föräldraskapet inte godkänns, bör det alltså kunna fastställas genom dom. För fastställelse genom dom bör krävas att partnern eller sambon har samtyckt till den assisterade befruktningen och att det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har kommit till på det sättet. I sammanhanget skall tilläggas att regeringen senare kan komma att överväga om behandling med ägg- eller spermiedonation bör kunna ges även vid andra sjukhus än offentligt finansierade, förutsatt att kommande forskning och utvärdering ger underlag för det. I propositionen (prop. 2001/02:89) om behandling av ofrivillig barnlöshet har regeringen poängterat behovet av forskning och uppföljning av eventuella psykologiska och sociala konsekvenser för barn som kommit till med hjälp av ägg- eller spermiedonation. Det har därför ansetts motiverat att ställa särskilda krav på tillgång till kompetens även inom andra medicinska specialiteter än gynekologi och obstetrik. Det är mot den bakgrunden som behandling med befruktning utanför kroppen där ägg eller spermie kommer från någon annan än make eller sambo i dag endast ges vid universitetssjukhus. Regeringen avser också att återkomma när det gäller föräldraskapet vid assisterad befruktning. En fråga som då kan aktualiseras är om den här föreslagna bestämmelsen om en kvinnas föräldraskap bör utvidgas till att gälla vid assisterad befruktning utanför tillämpningen av 1984 och 1988 års lagar. Därmed uppkommer även frågan om föräldraskapet för en partner bör presumeras på liknande sätt som faderskapet för en gift man. En annan fråga är om det behövs åtgärder för att ytterligare förbättra barnets möjligheter att få kunskap om sitt biologiska ursprung. Källa: Regeringens proposition 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap