Arv Testamente Kärnpunkter Rätt att göra ett testamente har den som fyllt 18 år. Två undantag finns. Även en underårig som är eller har varit gift kan göra ett testamente. Den som fyllt 16 år kan göra testamente beträffande egendom som han eller hon själv råder över. Samma regler gäller om behörigheten att återkalla ett testamente. Såväl fysiska som juridiska personer kan vara testamentstagare. Testamente kan som huvudregel endast göras till den som är född eller avlad vid testators död. En testamentstagare som får en bestämd sak kallas för legatarie och den som får all kvarlåtenskap eller en andel däri kallas för universell testamentstagare. Ett testamente skall vara skriftligt. Två vittnen skall vara samtidigt närvarande när testator skriver under det. Om det redan är undertecknat skall testator i vittnenas samtidiga närvaro upplysa att han eller hon undertecknat testamentet. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn. För testamentsvittnen gäller allmänna jäv (vittnet får t.ex. inte vara testators make eller närmare släkt med testator) och särskilda jäv (vittnet får inte vara testamentstagare eller dennes make eller närmare släkt med testamentstagaren). Det finns två situationer där ett giltigt testamente kan upprättas utan att formkraven för ordinärt testamente är uppfyllda. Om en person är förhindrad av sjukdom eller annat nödfall att upprätta sitt testamente kan han eller hon muntligen inför två vittnen uttrycka sin sista vilja eller upprätta och underteckna en egenhändigt skriven handling som innehåller denna vilja. Ett nöd testamente gäller inte om testator under tre månader efter testamentets upprättande haft möjlighet att upprätta ett vanligt testamente. Ett testamente kan återkallas formlöst. Ett testamente är ogiltigt om testator saknade behörighet att upprätta testamente eller om formkraven för ordinärt testamente eller nödtestamente inte är uppfyllda. Ett allmänt vittnesjäv innebär att hela testamentet är ogiltigt. Ett särskilt vittnesjäv medför endast partiell ogiltighet av testamentet i fråga om det förordnande som jävet rör. Ett testamente är ogiltigt om det upprättats under påverkan aven psykisk störning eller om testator förmåtts att upprätta det genom missbruk av hans eller hennes oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning. Ett testamente är ogiltigt om testator svikligen förletts att upprätta det eller om det är föranlett av testators felaktiga uppfattning om sakförhållanden eller rättsregler. En testamentstagare som vill göra sin rätt gällande måste delge samtliga arvingar testamentet. Delgivning behöver inte ske med arvinge som god- känt testamentet. En arvinge som vill angripa testamentet och åberopa att det är ogiltigt enligt någon av de grunder som nämnts ovan måste väcka klandertalan inom sex månader från delgivningen. Gör han inte det blir testamentet gällande mot honom. Ett oklart testamente måste tolkas. Testamentstolkning är subjektiv. Huvudregeln är att man skall försöka ta reda på testators vilja. Den subjektiva testamentstolkningen begränsas av formkravet för testamente. Tolkningen får inte gå så långt att testamentet ges ett innehåll som inte kan anknytas till själva förordnandet. Om man inte kan fastställa testators vilja ger lagen vissa tolknings- regler som bygger på antaganden om hur testatorer i allmänhet skulle vilja få ett testamente verkställt. En testamentstagare kan avstå från sin rätt enligt testamentet. Situationen behandlas då som om testamentstagaren avlidit före testator. Allmänt Den som vill att hans eller hennes kvarlåtenskap skall fördelas på ett annat sätt än vad som följer av den legala arvsordningen måste göra ett testamente. Ett testamente är ett ensidigt förordnande där den som gör testamentet bestämmer om sin kvarlåtenskap. Testamentet är en dödsrättshandling och man talar ofta om testamentet som ett uttryck för testators yttersta eller sista vilja. Rättsordningen godtar i princip inte något annat sätt att förfoga över egendom för dödsfalls skull än testamente. Ett avtal där arvlåtaren förfogar över sin kvarlåtenskap är således inte giltigt. Den som får egendom genom testamente kallas för testamentstagare. Lagen skiljer mellan två slags testamentstagare. Den som får en viss sak eller ett visst penningbelopp, en nyttjanderätt eller en avkastning av viss egendom kallas för legatarie och egendomen för legat. Med universell testamentstagare förstås den som får all kvarlåtenskap eller en viss andel av den eller överskottet sedan t.ex. legat utgått. Om testamentstagaren fått egendom utan någon inskränkning anses han; eller hon ha fått den med äganderätt. Testamentstagaren kan då förfoga över den i alla avseenden som en ägare och befogenheten omfattar således även rätt att bestämma om den genom testamente. Om egendomen däremot fåtts med endast fri förfoganderätt kan mottagaren inte förfoga över den genom testamente. I övrigt kan han eller hon emellertid på samma rätt som en ägare fritt disponera över egendomen. Om testamentet föreskriver att viss egendom skall tillfalla flera men efter varandra är det fråga om ett s.k. successivt legat. Förordnande i testamente kan också avse nyttjanderätt eller avkomsträtt till egendom. Det sistnämnda innebär att testamentstagaren endast får avkastningen av egendomen. Rätten att göra testamente För att vara behörig att göra ett testamente måste testator ha fyllt 18 år. Undantag från detta krav görs i två fall. En underårig som är eller har varit gift kan göra ett testamente. Den underårige är ju eller har varit behörig att göra äktenskapsförord om egendomsordningen mellan makarna. Det är då också rimligt att denne får förfoga över sin egendom för dödsfalls skull. En underårig som fyllt 16 år kan också genom testamente bestämma om egendom över vilken han själv har rätt att bestämma. Det är fråga om dels sådan egen dom som den unge förvärvat genom eget arbete efter fyllda 16 år, dels sådan egendom som den unge fått under villkor att han eller hon själv skall få råda över den. Att en person har förvaltare påverkar inte i och för sig rätten att göra testamente. Däremot kan testators sinnesbeskaffenhet lägga hinder i vägen. Rätten att göra ett testamente är personlig. Någon annan kan inte upp rätta ett testamente i testators ställe eller på testators vägnar. Ett ombud kan alltså inte göra ett testamente för huvudmannens räkning. Inte heller kan en förmyndare, förvaltare eller god man göra testamente för den enskilde; inte ens om denne på grund av omyndighet eller psykisk störning inte själv har förmåga att göra testamente. Rätten att ta testamente Vem som helst kan ta emot egendom genom testamente. Såväl en fysisk som en juridisk person kan således vara testamentstagare. Mottagaren kan också bildas genom testamente. Detta är vanligt i fråga om stiftelser. En utländsk medborgare har i princip samma rätt att ta testamente här som en svensk medborgare har. Ett testamente kan i princip endast göras till förmån för den som är född vid testators död eller som då är avlad och därefter föds med liv. Undantag från huvudregeln finns. Man har dock inte ansett det lämpligt att testator skall få bestämma över egendom för en obegränsad framtid. Undantaget från huvudregeln har begränsats i enlighet med den tanken. Utvidgningen innebär att ett förordnande i testamente kan vara giltigt även beträffande blivande arvsberättigade avkomlingar (A) till någon som enligt ni! huvudregeln får vara testamentstagare (B). Detta förutsätter dock att avkomlingen (A) får egendomen vid B:s död eller då annan (C), som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans eller hennes rätt på annat sätt upphör. En ytterligare förutsättning är att A skall få egendomen med "full vis ägo", dvs. med all den rätt som testator innehade egendomen. En begränsning är vidare att ett testamente enligt undantagsregeln inte får göra skillnad mellan syskon, som inte är födda eller avlade vid testators död. Genom im undantagsregeln kan testator således tillgodose en ofödd generation. Upprättande och återkallelse av testamente Testamente kräver viss form. För det första skall det vara ta skriftligt. För det andra skall två vittnen samtidigt vara närvarande när testator skriver under testamentshandlingen. Om testator har undertecknat gr! testamentet tidigare skall han eller hon i stället i vittnenas samtidiga närvaro vidkännas att det är han eller hon som har undertecknat testamentet. Anledningen till de stränga formkraven vid testamente är att ett sådant ofta är av genomgripande betydelse och att det skall tillämpas när testator inte längre är i livet. Innehållet i ett testamentsförordnande kan fastställas på ett säkrare sätt om det är skriftligt. Formkravet kan också motverka förhastade förordnanden. Vid tvister underlättas utredningen om det finns vittnen som kan berätta hur det gick till när testamentet upprättades. Vittnenas samtidiga närvaro kan också tänkas motverka otillbörlig påverkan på testator från någon annan persons sida. Testamentsvittnena behöver inte känna till innehållet i testamentet. Det räcker att de vet att det är ett testamente de bevittnar. En sådan kunskap är ägnad att göra dem mer uppmärksamma mot t.ex. påtryckningar från andra mot testator. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn. Detta behöver inte ske på själva testamentshandlingen. S.k. konvoluttestamenten är giltiga. Denna benämning används på förfaranden där vittnena skriver sina namn på ett konvolut, ett förseglat kuvert, som innehåller testamentet. Testator behöver inte vara närvarande när vittnena bestyrker testamentet med sina namn. Inte heller behöver bestyrkandet ske omedelbart när testator undertecknar testamentet eller vidkänner sin underskrift därpå. Men det måste ske i nära anslutning härtill. Det ena vittnet behöver inte vara närvarande när det andra vittnet bestyrker handlingen. Testamentsvittnena är s.k. solennitetsvittnen. Deras medverkan är alltså en nödvändig förutsättning för att testamentet skall vara giltigt. För testamentsvittnen gäller allmänna och särskilda jäv. De allmänna jäven innebär att som testamentsvittne inte får tas den ta den som är under 15 år eller så psykiskt störd att han eller hon inte förstår meningen med bevittningen. Vidare får inte testators make vara vittne och inte heller den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap (t.ex. föräldrar respektive barn) eller svågerlag till testator eller är hans syskon. De särskilda jäven innebär att testamentstagaren eller dennes make samt vissa närmare släktingar till testamentstagaren inte får vara testamentsvittne. Föreligger ett allmänt jäv är hela testamentet ogiltigt. De särskilda jäven innebär att endast det förordnande som berörs av jävet är ogiltigt. Den form av testamente som nu gåtts igenom är den vanliga. Det finns emellertid ytterligare två giltiga former av testamente, s.k. nödtestamenten . Om testator på grund av sjukdom eller an nat nödfall är förhindrad att upprätta ett vanligt testamente kan han eller hon a) muntligen inför två samtidigt närvarande vittnen uttrycka sin yttersta vilja eller b) underteckna en egenhändigt skriven handling som innehåller de testamentariska förordnandena. Det holografiska testamentet skall vara skrivet för hand av testator. Det får alltså inte vara maskinskrivet eller tryckt. Huruvida hinder mot att upprätta ett vanligt testamente funnits skall bedömas utifrån testators situation och egna uppfattning om läget. Ett nödtestamente är inte giltigt om testator efter det att nöd testamentet gjordes under tre månader haft möjlighet att upprätta ett vanligt testamente Testator kan göra ändring i sitt testamente. För att ändringen skall vara giltig krävs att den görs på samma sätt som när testamente upprättas. Ett testamente kan helt eller delvis återkallas. Testamentet skall ju vara ett uttryck för testators yttersta vilja. För behörigheten att återkalla ett testamente gäller samma behörighetsregler som för testamentes upprättande. En återkallelse kan ske formlöst, t.ex. genom att testator förstör testamentet. Ogiltighet I vissa fall är ett testamente är ogiltigt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst. Ett testamente är till en början ogiltigt om testator saknade behörighet att upprätta testamente eller om testamentet inte är upprättat i laga form; alltså att formerna för vanligt testamente eller nödtestamente inte är uppfyllda. Ett allmänt jäv innebär att hela testamentet är ogiltigt. Ett särskilt jäv medför ogiltighet av förordnandet till den person som berörs av jävet. I en rättegång där formfel åberopas för ogiltighet av testamente har testamentstagaren bevisbördan för att formkravet är uppfyllt. I detta avseende har testamentstagaren ett förmånligt bevisläge om testamentsvittnena på testamentet intygat att det gått till så som krävs för att testamentet skall vara giltigt. Detta intyg skapar en presumtion för att formkravet är uppfyllt, dvs. tillräckligt bevis för att man skall anse att testamentet är riktigt i formellt avseende. Det blir då arvingens eller arvingarnas sak att motbevisa denna presumtion för att testamentet skall anses ogiltigt. Om de kan göra sannolikt att formkraven - trots intyget - inte iakttagits har de lyckats. Annars kommer domstolen att utgå från att formkravet är uppfyllt och testamentet således giltigt. Om testator upprättat testamentet under påverkan av psykisk störning, permanent eller tillfällig, är testamentet också ogiltigt. Om testator till följd av den psykiska störningen inte förstått förordnandets rätta innebörd eller om testators motiv till förordnandet skulle ha saknats om han eller hon varit i normalt sinnestillstånd torde det kunna sägas att förordnandet skett under sådan påverkan som innebär ogiltighet av testamentet. Ett testamente är därutöver ogiltigt om någon tvingat testator att upp rätta testamentet eller förmått testator att upprätta det genom att missbruka hans eller hennes oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställning. Slutligen är ett testamente ogiltigt om testator svikligen förletts att upprätta det eller om det är föranlett av hans fel- aktiga uppfattning om sakförhållanden eller rättsregler. Klandertalan och delgivning En testamentstagare som vill göra sin rätt gällande måste delge samtliga arvingar testamentet. Det är tillräckligt att arvingarna får en bestyrkt kopia av testamentet. Vid muntligt testamente kan testamentsvittnena höras inför domstol och delgivning kan då ske av protokollet över förhöret. En delgivning som utförts aven testamentstagare gäller för samtliga testamentstagare. Något krav på att delgivning skall ske inom en viss tid ställs inte. Delgivning behöver inte ske med en arvinge som godkänt testamentet. En sådan arvinge anses nämligen ha avstått från sin möjlighet att klandra testamentet. Godkännandet kan ske formlöst men görs av bevis skäl oftast skriftligen i en särskilt upprättad handling eller genom en påskrift på testamentet eller en kopia av det. En arvinge som vill angripa ett testamente och åberopa att det är ogiltigt måste väcka klandertalan inom sex månader från delgivningen. Delgivningen bildar alltså utgångspunkt för klandertiden. Om tiden löper ut utan att klandertalan väcks förlorar arvingen rätten att väcka sådan talan och testamentet blir gällande mot denne. Ett testamente blir alltså inte automatiskt ogiltigt om det är behäftat med något fel eller någon brist som avses i 13 kap. Det blir tvärtom gällande om det inte angrips inom klanderfristen. En klander talan gäller endast för den som väckt talan. Testamentet blir således gällande mot den arvinge som avstått från att väcka klandertalan medan det blir ogiltigt i förhållande till den som har framgång i klanderprocessen. Det är endast arvingar som kan väcka klandertalan, inte t.ex. testamentstagare. Det bör observeras att klanderreglerna endast gäller i förhållandet mellan arvingarna och testamentstagarna. Tolkning av testamente Det är inte ovanligt att ett testamente är oklart eller ofullständigt och därför måste tolkas för att kunna verkställas. Huvudregeln vid testamentstolkning är att man skall försöka komma fram till testators vilja. Tolkningen går alltså ut på att finna testators egna avsikt eller vil ja. Vid tolkningen får man använda sig av alla tillgängliga uppgifter av betydelse. Den yttersta gränsen för tolkningen sätts av formkravet. Man får inte gå så långt att resultatet inte kan anknytas till testamentet. Tolkningen får alltså inte vara helt oberoende av eller stå i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet. I de fall ett testamente i och för sig är klart och fullständigt men det på grund av testators felskrivning eller misstag fått ett annat innehåll än vad som var meningen skall det verkställas enligt testators avsikt om man kan finna den. Om man inte kan fastställa testators vilja ger lagen vissa tolkningsregler. Dessa bygger på antaganden, presumtioner, om hur testatorer i allmänhet skulle vilja få ett testamente verkställt. Användningen av dessa regler kan medföra att testamentet delvis kompletteras. I fråga om legat presumeras testators vilja vara den att legatet skall tas ur det oskiftade boet och inte avräknas på någon viss arvinges eller testamentstagares lott. Minskningen av boet påverkar således alla delägare. Om det finns flera legat och samtliga inte kan utgå presumeras viljan vara den att saklegat har företräde framför penninglegat. I övrigt skall nedsättning ske i förhållande till legatens värde. Skulle ett förordnande i testamente avse viss egendom som inte finns i behåll vid testators död är förordnandet utan verkan i den delen. Testamentstagaren har inte någon rätt till ersättning för egendomens värde. Om en testamentstagare dör innan hans rätt inträtt eller testamentet inte kan verkställas, t.ex. på grund av att testamentstagaren avstått från sin rätt, träder testamentstagarens avkomlingar in i hans eller hennes ställe under förutsättning att de har arvsrätt efter testator. Om testator förordnat om hela sin kvarlåtenskap och testamentet inte kan verkställas i fråga om en viss testamentstagare skall, om inte dennes av komlingar träder in i hans ställe enligt 11 kap. 6 § AB, universella testamentstagares lotter ökas i motsvarande grad. Om testamente gjorts till förmån för en make eller sambo och äktenskapet respektive samboförhållandet är upplöst vid testators död presumeras förordnandet vara utan verkan. Något om inbördes testamente Det var tidigare vanligt att makar upprättade ett testamente vari de ömsesidigt bestämde att efter den enes död skulle den andre få hela kvarlåtenskapen, s.k. inbördes testamente. Behovet av testamenten mellan makar har minskat sedan efterlevande make fick förstärkt arvsrätt genom 1987 års reform. I ett inbördes testamente är var och en av makarna såväl testator som testamentstagare. En make kan förfoga över sitt eget förordnande i ett inbördes testamente. Detta kan ske även efter den andre makens död. Skulle en make göra en ändring i sitt testamente eller återkalla sitt förordnande och detta väsentligen rubbar förutsättningarna för det ömsesidiga förord- nandet går han eller hon dock miste om sin rätt enligt den andre makens testamente. Om makarna i testamentet har bestämt att den efterlevande maken skall få all egendom med full äganderätt så innebär det att maken kan förfoga över egendomen även genom testamente. Den först avlidnes efterarvingar utesluts härigenom från efterarv. Allt går till den efterlevande makens arvingar eller testamentstagare. Om den efterlevande maken får egendomen med fri förfoganderätt innebär detta - som framgått tidigare - att maken kan göra vad han eller hon vill med egendomen utom att genom testamente bestämma om efterarvingarnas andel i boet. Som fri förfoganderätt tolkas också ett förordnande som formellt stipulerar full äganderätt till kvarlåtenskapen för den efterlevande maken men innehåller en före- skrift om sekundosuccession. Som angetts ovan har behovet av testamente till skydd för efterlevande make numera minskat. Detta gäller inte för sambor. Dessa ärver ju inte varandra. För att vid dödsfall skapa motsvarande skydd som för makar krävs därför testamente. Något skydd mot bröstarvinges rätt att vid den först avlidne förälderns död få ut egendom på grund av laglott kan dock inte skapas genom testamente och detta gäller oavsett om bröstarvingen är sambornas gemensamma eller inte. Avstående från rätt till testamente En testamentstagare kan avstå från sin rätt enligt ett testamente. Vid avstående behandlas situationen som om testamentstagaren avlidit före testator. Ett avstående kan vara gynnsamt med hänsyn till arvsskatten. Källa: Familjerätten - en introduktion A Wickström och U Komujärvi, 2005