Arv Bröstarvinges rätt i förhållande till efterlevande makes rätt /../ Rätten till arv följde länge den genom äktenskap grundlagda familjetillhörigheten. Äktenskapet angav vilka barn som var arvsberättigade. Men äktenskapet som sådant har också sedan tillkomsten av GB år 1920 medfört en begränsad arvsrätt för make. Enligt GB ärvde den efterlevande maken om den avlidna maken saknade bröstarvingar. Efterlevande make ärvde med fri förfoganderätt och den först avlidna makens arvingar erhöll den avlidnas kvarlåtenskap vid den efterlevande makens frånfälle. Hade den först avlidna maken bröstarvingar, bortföll den efterlevande makens arvsrätt. Istället gavs den efterlevande maken rätt till ett visst minimibelopp ur den avlidnas kvarlåtenskap. Regleringen utvecklades så småningom till den nu gällande basbeloppsregeln, enligt vilken efterlevande make alltid har rätt att ur den avlidnas egendom få så mycket egendom att den efterlevande maken totalt har egendom vars värde motsvarar fyra basbelopp. Den efterlevande makens rätt ansågs tidigt vara i behov av ett starkare skydd än det som gavs i GB. Eftersom den avlidna ofta hade bröstarvingar med rätt att få ut sitt arv vid den först avlidnas frånfälle, var den efterlevande maken ofta tvungen att sälja det gemensamma hemmet, avstå från gemensamt bohag eller på annat sätt skaffa fram kontanter för att lösa ut bröstarvingarna ur boet. Ordningen ansågs vara otillfredsställande sett ur den efterlevande makens perspektiv - i synnerhet om kraven på arvsrätt för barn utom äktenskap skulle beaktas. Arvsrätt för dessa barn skulle komma att tillgodoses på bekostnad av den efterlevande makens intressen som därför ansågs böra skyddas. /../ I samband med reformarbetet med äktenskapslagstiftningen under 1970-talet betonades behovet av ett starkare skydd för den efterlevande maken i de fall gemensamma bröstarvingar fanns. Olika lösningar diskuterades. Utgångspunkten för den ordning som slutligen valdes var att bröstarvingars rätt att omedelbart få ut sitt arv historiskt sett motiverades aven önskan att trygga barnens ekonomiska ställning. Behovet av sådana hänsyn ansågs inte längre föreligga med samma styrka som tidigare. /../ Reformarbetet resulterade i nu gällande bestämmelse i ÄB 3:1. Den ger efterlevande maken rätt att förfoga över gemensamma barns arv fram till sin död. Barnen får förfoganderätten över arvet först när den efterlevande föräldern avlidit. Det ansågs däremot inte rimligt att den efterlevande makens arvsrätt skulle omfatta även icke gemensamma bröstarvingars (s.k. särkullbarn) arvslott. Det känslomässiga förhållandet mellan den avlidnas egna barn och den efterlevande maken antogs typiskt sett inte vara sådant att det motiverade att särkullbarn skulle behöva vänta med utfående av arvet till dess den efterlevande maken avlidit. Den fria förfoganderätten över arvet från den först avlidna maken innebär att den efterlevande maken har en ägares rådighet över kvarlåtenskapen under sin livstid, däremot inte en rätt att förfoga över arvet genom testamente. Arvingarna kan inte påverka förfoganden över egendomen. Har egendomens värde minskat vid den efterlevande makens frånfålle kan den först avlidna makens arvingar endast under särskilda förutsättningar kompenseras för makens förfoganden. Makes rätt till arv före gemensamma bröstarvingar, innebär i praktiken att barns arvsrätt fått stå tillbaka för sociala hänsyn. Den på blodsbandet grundade rätten till kvarlåtenskapen skulle därmed kunna sägas vara försvagad till förmån för en arvsrätt grundad på familjeband och en social samhörighet. Källa: A Singer, "Föräldraskap i rättslig belysning" Iustus, 2000