Äktenskapshinder Beaktande av äktenskapshinder i utländsk lag vid svag anknytning till Sverige I promemorian görs bedömningen att det inte är motiverat att tynga hindersprövningen med en rätt till eller ett krav på prövning även enligt lagen i hemvistlandet eller medborgarskapslandet för alla sökande som saknar anknytning till Sverige. Att åtminstone en av parterna har anknytning till Sverige genom medborgarskap eller hemvist bedöms i beaktande av parternas val att ingå äktenskap inför svensk myndighet vara ett tillräckligt skäl för att i dessa fall tillämpa enbart svensk lag vid prövningen. Remissinstanserna godtar den bedömningen. Även regeringen instämmer i denna. Enligt promemorian är det däremot nödvändigt att beakta utländsk lag vid hindersprövningen när såväl kvinnans som mannens anknytning till Sverige är svagare än vad som nu nämnts, dvs. i de fall där varken kvinnan eller mannen är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Två huvudsakliga skäl till detta anförs. För det första framhålls det att risken för att svensk vigsel används för att kringgå äktenskapshinder i andra länder annars vore stor. Äktenskapshindren i andra länder motsvarar visserligen ofta de svenska, men i jämförelse med vissa länder är äktenskapshindren relativt få i Sverige. Det finns därför personer som inte får ingå äktenskap enligt sitt hemvistlands eller medborgarskapslands lagar, men som skulle kunna göra det enligt svensk rätt. Som exempel kan nämnas att det inte är tillåtet att ingå äktenskap med kusin eller syskonbarn i vissa länder. Det finns inte något allmänt svenskt intresse av att medverka till äktenskap i dessa fall. Respekten för andra länders lagar talar också för att så inte sker. För det andra framhålls det att intresset av att sörja för att äktenskapet kommer att erkännas i ett annat land är som störst i de fall där det är sannolikt att paret i fråga inte har sin framtid i Sverige. Det är då av hänsyn till parterna inte lämpligt att bortse från lagen i ett land som de har närmare anknytning till. Det finns annars en risk för att det uppstår haltande äktenskap. Regeringen instämmer i bedömningen. Skillnaderna mellan äktenskapshindren i olika länder kan visserligen antas vara i avtagande, men är ändå sådana att det av anförda skäl behövs ett tillägg till huvudregeln. De praktiska fördelarna för myndigheter och enskilda med att tillämpa enbart vigselmyndighetens lag överväger inte de nackdelar som nämnts. Som tillägg bör därför, som föreslås i promemorian, föreskrivas att rätten att ingå äktenskap skall prövas även enligt annat lands lag om varken kvinnan eller mannen har anknytning till Sverige genom medborgarskap eller hemvist. För att i rimlig grad undvika kringgående av äktenskapshinder i andra länder och förebygga att det uppkommer haltande äktenskap är det tillräckligt att antingen medborgarskapslandets lag eller hemvistlandets lag beaktas för vardera partens del. För den som exempelvis är medborgare i ett annat land och har hemvist i ett tredje land räcker det alltså med att vid sidan av de svenska äktenskapshindren kontrollera äktenskapshindren enligt lagen i ett av dessa två länder. Att kräva att förutsättningarna enligt mer än en utländsk rättsordning skall undersökas för varje sökande vore att gå längre än vad som i motsvarande fall gäller i dag. Med hänsyn till syftet med att beakta ett annat lands lag bör bedömningen vara individuell. Den ena personens medborgarskap eller hemvist bör alltså inte kunna vara bestämmande för båda. Finns det flera alternativ bör var och en av parterna kunna bestämma enligt vilket annat lands lag hans eller hennes rätt att gifta sig skall prövas. Som Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) föreslår bör det av bestämmelsen tydligt framgå att sökanden har denna valrätt. Tillämpningen av utländsk rätt enligt en sådan regel beräknas bli av så liten omfattning att svensk myndighets verksamhet med att utfärda intyg om förekommande äktenskapshinder i utländsk rätt kan avvecklas. Regeringen kan i dag i visst fall förordna att svensk lag får tillämpas beträffande utländsk medborgare som inte haft hemvist här i minst två år. Möjligheten till dispens är avsedd för bl.a. vissa situationer då det inte kan utredas om det finns ett hinder enligt tillämplig utländsk lag (se prop. 1973:158 s. 97 f.). I regeringens praxis har dispens meddelats i vissa fall där sökanden haft permanent uppehållstillstånd eller anknytningen till Sverige samlat tett sig stark. Den föreslagna ordningen för lagvalet innebär att kravet på anknytning till Sverige sänks och att de flesta fall av sådant slag kommer att hindersprövas enligt enbart svensk lag. Det kan ändå inte uteslutas att det också i fortsättningen kan uppkomma situationer i vilka det framstår som rimligt att kunna göra undantag från kravet på beaktande av utländsk lag och den möjligheten bör därför behållas. Dagens dispensregel bör i den nya utformningen av bestämmelsen motsvaras av ett uttryckligt undantag enligt vilket hindersprövningen kan göras enligt enbart svensk lag om sökandena begär det och det finns särskilda skäl. Kravet på särskilda skäl behandlas utförligt i författningskommentaren. Enligt regeringens bedömning är prövningen av frågan av förhållandevis enkelt slag och den bör utan svårigheter kunna göras av den hindersprövande myndigheten. Redan med den vidare tillämpning av utländsk lag som skall ske enligt dagens regler är det sällsynt att en sökande begär dispens hos regeringen. Man kan därför anta att det i praktiken ganska sällan blir aktuellt att tillämpa den föreslagna undantagsregeln. Genom att saken avgörs inom ramen för hindersprövningen flyttas beslutanderätten i frågan från regeringen till den hindersprövande myndigheten. Allmän förvaltningsdomstol kan därmed överpröva ett beslut som går sökanden emot. En sådan ordning framstår som ändamålsenlig vid prövning av frågor som är av rättslig natur och av väsentlig betydelse för den enskilde (jfr prop. 1983/84:120). Motsvarande fråga berörs i avsnitt 4.5 beträffande prövning av ansökan om tillstånd att ingå äktenskap eller att registrera partnerskap. Vid registrering av partnerskap tas hänsyn till andra rättsordningar än den svenska genom det särskilda anknytningskravet i 1 kap. 2 § partnerskapslagen. Frågan om det finns anledning att ändra denna ordning kommer att övervägas i ett annat sammanhang. Källa: Prop. 2003/04:48 Åtgärder mot barnäktenskap och tvångsäktenskap