Familjerådgivning

Sammanfattning

Kommunerna är enligt socialtjänstlagen (2001:453) skyldiga att erbjuda familjerådgivning för dem som begär detta.

I denna andra redovisning av officiell statistik om kommunal familjerådgivning framgår att år 2004 gjordes drygt 96 100 familjerådgivningssamtal med cirka 47 600 personer i åldern 18 år och äldre. Det motsvarar 8 personer per 1 000 i befolkningen i åldrar 18-69.

Ungefär 35 700 barn under 18 år berördes direkt eller indirekt i de ärenden som påbörjades under året.

I cirka 80 procent av de ärenden som påbörjades 2004 var de besökande gifta par eller samboende. Cirka 13 procent av fallen gällde separerade par och 5 procent särboende. I de flesta fall, 87 procent av de påbörjade ärendena, hade de besökande själva tagit initiativ till att kontakta familjerådgivningen. Näst vanligast, i 6 procent av fallen, var att kontakten togs efter hänvisning av läkare, kurator m.fl.

Parrelationens längd i 25 procent av ärendena som påbörjades 2004 var 5-9 år. I cirka 22 procent 1-4 år. I de ärenden som påbörjades 2004 var nästan tre fjärdedelar, 73 procent, av de vuxna personerna i åldern 30-49 år. Stora variationer framkom mellan länen när det gäller andelen personer i befolkningen som besökte kommunal familjerådgivning 2004. Detta kan bl.a. bero på olika tillgång till och kunskap om kommunal familjerådgivning men även att en motsvarande rådgivning i rent privat eller kyrkans regi kan vara ett komplement i vissa län.


Bakgrund

Kommunerna ska enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem som begär det. Familjerådgivning lämnas genom kommunernas egen försorg eller, sedan kommunen träffat särskild överenskommelse om detta, genom annan lämplig yrkesmässig rådgivare (5 kap. 3§ SoL).

Familjerådgivningen är en kommunalt bedriven verksamhet och/eller privat verksamhet som bedrivs enligt överenskommelse med en kommun för vilken kommunen åtagit sig ett kvalitets- och kostnadsansvar. Huvuduppgiften är att genom samtal medverka till bearbetning av samlevnadsproblem och konflikter främst i par- och familjerelationer. Med par avses såväl heterosexuella som homosexuella par. En annan uppgift är att utifrån den speciella kompetens som familjerådgivarna har förmedla kunskap och sprida information om samlevnad (prop. 1993/94:4).

Enligt propositionen ska verksamheten vara av god kvalitet och tillgänglig för alla oavsett var i landet man bor. Verksamheten ska byggas upp efter de lokala förutsättningarna. För familjerådgivningen gäller särskilt sträng sekretess (sekretesslagen 7 kap. 4 § andra stycket). För att värna om sekretessen ska familjerådgivningen vara en självständig verksamhet och inte inordnas i den övriga verksamheten som bedrivs inom socialtjänsten.


Kort historik

Familjerådgivning i offentlig regi har funnits i över 50 år. Den kraftigaste utbyggnaden skedde under 1960-talet då verksamheten fick statsbidrag, vilket dock upphörde 1980. Därefter var utbygganden begränsad och på 1980- talet var det inte ovanligt att familjerådgivningsbyråer var nedläggningshotade. Under denna period var det i huvudsak landstingen som var huvudmän för familjerådgivningen.

Socialstyrelsen föreslog i sin rapport Familjerådgivning Samarbetssamtal (SoS utvärderar Socialtjänsten) att kommunerna skulle åläggas skyldighet att bedriva familjerådgivning. År 1995 kommunaliserades familjerådgivningen. Kommunerna är sedan dess skyldiga att erbjuda familjerådgivning till envar av sina kommuninnevånare.

Efter kommunaliseringen 1995 har Socialstyrelsen inte gjort någon utvärdering av verksamheten. Vid sidan av den kommunala familjerådgivningen finns även kyrklig familjerådgivning och helt privat familjerådgivning. Undersökningen som avrapporteras här innehåller inte några av dessa verksamheter.

I regleringsbrevet för budgetåret 2002 fick Socialstyrelsen i uppdrag att återrapportera uppgifter om kommunernas familjerådgivning. Den statistiksom presenteras i denna rapport är den andra redovisningen i en årligt återkommande rapportering i serien Sveriges Officiella Statistik (SOS).


Källa:
Kommunal familjerådgivning år 2004