Åldersgränsen för äktenskap I äldre rätt var äktenskapsåldern olika för man och kvinna. I 1734 års lag var den bestämd till 21 år för man och 15 år för kvinna. Mannens äktenskapsålder låg sedan fast ända till 1969 då den sänktes till 18 år (prop. 1968:136, bet. 1LU49). För kvinnan hade äktenskapsåldern redan tidigare höjts, 1892 till 17 år och 1916 till 18 år. De nuvarande bestämmelserna om lägsta äktenskapsålder finns dels i äktenskapsbalken, dels i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Lagreglerna innebär sammanfattningsvis följande. Om någon vill ingå äktenskap inför svensk myndighet, prövas hans eller hennes rätt till detta som huvudregel enligt lagen i det land där han eller hon är medborgare. En svensk medborgare som är under 18 år och bosatt i Sverige får inte ingå äktenskap utan att tillstånd lämnats av länsstyrelsen. I 2 kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att den som är under 18 år inte får ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Av 1904 års lag framgår att en svensk medborgare, som sedan minst två år har hemvist i främmande stat, har möjlighet att få sin rätt att ingå äktenskap prövad enligt lagen i den främmande staten, om den med vilken han eller hon avser att ingå äktenskap medger det. Motsvarande gäller utländska medborgare, som sedan minst två år har hemvist här i riket eller i annan främmande stat än den han eller hon tillhör. För en utländsk medborgare som vistas i Sverige gäller således hemlandets lagar i fråga om rätten att ingå äktenskap och då också beträffande lägsta äktenskapsålder. Har en utländsk medborgare haft hemvist i Sverige i mer än två år eller i ett annat land än sitt medborgarland, har han eller hon dock i vissa fall rätt att få denna fråga prövad enligt svensk lag respektive det andra landets lag. Oavsett vilket lands lag som skall tillämpas får dock ingen som är under 15 år enligt 1 kap. 3 § 1904 års lag ingå äktenskap inför svensk myndighet utan tillstånd av länsstyrelsen. Enligt 1 kap. 7 § 1904 års lag är ett äktenskap som ingåtts utomlands enligt utländsk lag giltigt i Sverige om det är giltigt i den stat där det ingicks eller i den stat eller i de stater där mannen och kvinnan är medborgare. Motivet för denna regel är att det skulle förorsaka problem om den som är lagligen gift i ett land inte - åtminstone som huvudregel - kunde räkna med att betraktas som gift också i andra länder. Av 7 kap. 4 § 1904 års lag följer att en beslut som meddelats av utländsk myndighet inte får tillämpas i Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen, dvs. det skulle strida mot ordre public. Det förhållandet att en av kontrahenterna i ett äktenskap som ingåtts utomlands är mycket ung kan medföra att äktenskapet anses ogiltigt enligt de svenska ordre public-reglerna. En bedömning görs i varje särskilt fall, i första hand av de rättstillämpande myndigheterna. I sammanhanget bör även nämnas FN-konventionen angående samtycke till, minimålder för samt registering av äktenskap. Konventionen, som trädde i kraft år 1964, har tillträtts av bl.a. Sverige. I artikel 2 föreskrivs att stat, som är ansluten till konventionen, i sin lag skall stadga en minimiålder för äktenskaps ingående. Äktenskap får inte ingås av en person som inte har uppnått denna ålder såvida inte befrielse från ålderskravet meddelats av behörig myndighet i fall då allvarliga skäl därtill föreligger och befrielsen är i de blivande makarnas intresse. Konventionen syftar till att bringa äktenskapsrätten i samklang med FN:s stadga om den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Källa: 2000/01:LU13 Äktenskap, partnerskap och samboende