Vad jag i mitt kliniska arbete har lärt av de adopterade ungdomarna Olika bilder Jag har arbetat som psykolog i över 35 år och kom tidigt i kontakt med adopterade barn. Genom att lyssna på dem insåg jag hur stor okunskap och aningslöshet som fanns om att vara adopterad. Alltsedan dess har adopterade barn och ungdomar varit en värdefull kunskapskälla för mig. Med åren har jag insett, att den adopterades bild av sin situation skiljer sig en hel del från föräldrarnas bild. De senaste åren har jag haft många och ibland långa samtal med unga adopterade som sökt hjälp, på eget initiativ eller via stöd från föräldrar Det är något av det som jag har lärt mig genom dessa barn som jag vill förmedla här idag. Deras berättelser - kombinerat med den teoretiska kunskap som jag har tagit del av under årens lopp - har varit värdefulla i de familjesamtal som också ingår som en del av mitt arbete. Jag träffar bl a tonåringar som är på gränsen asocialitet och som har haft det trassligt hela tiden i sina adoptivhem. Det har rört sig om pojkar eller flickor med väldigt lite förtroende för vuxenvärlden. Föräldrarna kan berätta om en bristfällig anknytning, de har aldrig nått varandra , det finns problem i förskola, skola och kamratkretsen. Inte så sällan har föräldrarna någon av föräldrarna någon gång sökt hjälp vid BUP/PBU, men inte ansett fått någon förståelse eller hjälp. Jag möter också ungdomar som till synes är välanpassade och som senare i tonåren strular ti1 sina liv. Föräldrarna känner inte längre igen sina barn. Dessa ungdomar är lättare att nå fram till förtroendefull kontakt: Får de bara tillräcklig med tid kan de förmedla mycket. Föräldrarna förstår inte varför den unge tar avstånd från det liv som de hittills har levt. Ungdomarna berättar att de försökt leva upp till önskebild som föräldrarna har: en glad, nöjd ungE d många skiftande intressen. Adoptivbarnen har velat att föräldrarna, skulle vara nöjda och tillfreds med dem. En ung man berättade, att han av sina föräldrar upplevdes som en glad, snäll pojke. I själva verket var han bådev arg och ledsen för vad föräldrarna gjorde eller för vad kamrater gjorde. Men vid dessa tillfällen gick han in i sitt rum, stängde dörren och byggde intensivt med lego. Han gjorde detta för han trodde att mamma inte kunde möta hans negativa känslor - han ville skydda henne. Men därigenom fick han inte heller någon kontakt med sin mamma, utan blev mer och mer självständig. När han var 17 år flyttade han till ett eget boende. Han tog ansvar för både moderns och sina egna känslor. Pojken hade en inneboende styrka att trots dessa omständigheter klara aven social god anpassning, men det skedde å andra sidan till priset av ensamhet. En 18-årig flicka berättade att hennes mamma tyckte att hon före tonåren alltid var glad och aktiv. Modern kan inte förstå varför flickan nu tycker att allt är så svårt och omöjligt. Den unga kvinnan säger att hon aldrig har kunnat prata medf mamma om saker och ting som kändes svårt och t tungt: Antingen hade mamma bagatelliserat eller valt att inte lyssna. Flickan är rädd att göra mamma ledsen. Hon är väldigt osäker på vad hon tycker och vill, och undrar mycket över vad andra människor har för uppfattning om henne. Bindningsmönster Jag ser i dessa två exempel en kombination aven komplicerad anknytning och föräldrar som är otrygga i sin föräldraroll. När John Bowlby talar om anknytning gör han det utifrån tre huvudr kategorier av bindningsmönster: Trygg bindning - när barnet frimodigt undersöker världen i förvissning om att det har en i trygg bas att återvända till. Ängslig motvillig bindning - med efterhängsenhet, rädsla och osäkerhet huruvida föräldern kommer att vara tillgänglig eller ej. Ängslig undvikande bindning - när barnet In har tappat hoppet om en trygg bas och istället ~e strävar efter att vara emotionellt självtillräcklig. Den unga mannen som jag tidigare nämnde är ett exempel på det senare bindningsmönstret, där man tydligt ser en strävan att vara emotionellt självtillräcklig. Flickan å andra sidan är ett är exempel på den ängsliga motvilliga bindningen med osäkerhet när det gäller föräldrarnas tillgänglighet. Behovet att bli bekräftade Alla barn har behov av att bli sedda, bekräftade, uppskattade. Jag har mött föräldrar som hyser en stor önskan om att vara den idealiska, lyckliga familjen, och där det glada nöjda barnet är det slutgiltiga beviset för att de har lyckats som föräldrar. I sin välvilja och ambition ser de helst och bekräftar barnet i de positiva drag som det visar. Barnet å sin sida uppfattar dessa signaler från föräldrarna och anstränger sig att vara sina föräldrar till lags, de undviker sådant som kan oroa dem. Ett exempel som jag ofta stöter på är följande: Ett barn berättar för mamma och pappa att han blir mobbad eller retad för sin hudfärg. Föräldrarna svarar i stil med att "det skall du inte bry dig om, du är så fin, vi älskar din färg". Föräldrarna är ganska stolta över att ha vänt det hela till något positivt. De tror att barnet inte längre tar åt sig retandet eller att det har upphört. Men pojken eller flickan väljer att tiga. Istället berättar de i tonåren hur jobbigt och besvärligt det var under hela skoltiden, men man valde att inte beröra det med föräldrarna för att inte riskera att göra dem ledsna. I sin strävan att vara den lyckliga familjen döljer och förnekar föräldrar också konflikter sinsemellan. Barnet kan därmed inte få bekräftelse på att det som barnet ser och hör är riktigt, att det kan bedöma känslor. Ursprung och identitet Alla adoptivbarn har ett behov av att fundera över sitt ursprung, men de visar det på olika sätt och olika tydligt. Jag har mött föräldrar som har berättat att den unge aldrig varit intresserad och bestämt avvisat alla diskussioner när föräldrarna har försökt föra det på tal. Men jag har också mött unga som berättat att de inte kunnat prata om sina funderingar "för då skulle mamma bli så ledsen". Kan det vara så att en del föräldrar är så rädda för smärtan i barnets funderingar, att de vuxna signalerar att de vill undvika ämnet. En latinamerikansk pojke vars biologiska förldrar försvunnit i gerillasammanhang, pratade med mig om sina fantasier om att föräldarna kunde ha varit utsatta för tortyr av polisen. Jag frågade om han kunde tala med sina adoptiväldrar om detta. Han hade försökt, men mamma hade svarat att "så farligt är det nog inte"." Det kan väl inte hon veta", sade han med efterttryck Jag tror att en del föräldrar i sin iver och kan att barnet inte skall lida, väljer att trösta förneka istället för att ta emot och hjälpa öl bära smärtan. I min kontakt med unga vuxna har tacksamhetsproblematiken förts på tal. De inte kunnat ta upp svåra oroande ämnen I föräldrarna, eftersom de har tagit hand om barn och gjort sitt bästa - och man skall känna tacksamhet för det... En i taget Hos flera av de ungdomar som jag mött har anknytningsproblematiken också fått andra konsekvenser. De får kämpa så hårt för att få en någorlunda trygg en-till en-kontakt att de inte når ram till nästa steg - att från duad gå till triad. Det får flera följder. Dels kan det bli svårt med föräldrakontakten. Barnet kan oförklarligt avisa den ena föräldern. Dels får de svårt att klara syskon. Syskon blir rivaler. Ett sätt att hantera är att dölja det genom överdrivna, ej äkta, kärleks betygelser. Om jag visar att jag inte tycker henne, så slutar föräldrarna att älska mig. Adoptivbarnet kan också agera ut mot syskonet eller söka sig utanför familjen. Speciellt svårt kan det vara om syskonet är ett biologiskt barn till föräldrarna och som kommit in i familjen efter adoptivbarnet. I tonåren har jag hört sådana tankar som "jag duger inte", "jag är inte lika bra som...", "egentligen vill de inte ha mig". Även att få adoptivsyskon kan bli ett problem, särskilt om syskonet får lättare med anknytning och a passning. Naturligtvis finns det många fördel med syskon, men problemen förbises ibland. Att inte klara av mer än en kontakt i taget får också konsekvenser i kamratkretsen. Om kompisen tar in ytterligare en i kretsen känner sig barnet sviket och går därifrån. Om å andra sidan en annan kompis erbjuder en spännande kontakt tvekar inte barnet att lämna sin första kompis och kan därför få rykte om sig att vara en opålitlig kamrat. Ungdomar med dessa svårigheter har naturligtvis svårt att finna sig tillrätta i gruppaktiviteter. Jag hade kontakt med en flicka som inte kunde klara av grupparbete i skolan. Hon försökte delta, men det slutade alltid med att hon gjorde ett eget arbete och en egen rapport. Svårigheter att ha två viktiga och nära relationer samtidigt kan också avspegla sig i tonårsfrigörelsen. När man söker sig utanför hemmet till jämnåriga kamrater måste man bryta familjekontakten. Det kan ibland ta sig så drastiska uttryck att man måste diskvalificera föräldrarna - överge dem helt. Jag har haft kontakt med ett flertal familjer där tonåringar gått till skolkurator eller socialtjänsten och talat om hur förskräckliga föräldrarna är och att de måste få någon annanstans att bo. Beskyllningarna kan också gälla alltifrån mycket stränghet till regelrätt misshandel. Några gånger har det rört sig om verkliga missförhållanden, men i de flesta fall har tonåringen förstorat upp en konflikt och använt den för att bryta familjegemenskapen för att klara av att gå vidare till kamratgemenskapen. Flickors sexualitet En annan sida av den störda kontaktförmågan är vissa flickors sexualproblematik. Många av flickorna är tidigare sexuellt utvecklade än sina jämnåriga kamrater. De blir mer observanta på sina kroppar, kan blir rädda och osäkra. Några kan omedvetet exponera sin kropp på ett provocerande sätt, vilket i förlängningen kan utvecklas till ett medel att bli sedd. Flickorna kan också oförskyllt råka ut för samhällets inställning till färgade kvinnor. Flickor har ibland berättat att de inte vågar åka ensamma i tunnelbanan, eftersom det händer att de får skamliga förslag från helt obekanta män. Men mer osäkra och ensamma flickor kan istället se detta som ett bevis att de är sedda, uppskattade och kan därigenom lätt bli ett utnyttjat offer. Kognitiv och språklig utveckling Men det är inte bara relationen som har betydelse för adoptivbarnets utveckling. De utlandsadopterade barnen utsätts tidigt eller något senare i livet för språkbyte. Fortfarande känner många inte till att språkbyte i ett tidigt skede av barnens liv kan få konsekvenser för barnets språk- och tankeutveckling. Det är inte alltid så lätt att upp- täcka och förstå dessa svårigheter. Det är inte ovanligt att både föräldrar och lärare först förnekar svårigheten när man för den på tal. Jag har ofta hört påståenden av typ "hon är bara lat", "om hon bara lade ner lite mer arbete på sina läxor skulle hon vara så duktig". Ibland signalerar barnen ganska drastiskt att något inte står rätt till. Jag hade en långvarig kontakt med en flicka som plötsligt under andra terminen i femman totalvägrade att gå till skolan. Alla i omgivningen var oförstående - hon som hittills varit så duktig och ambitiös. Varken hot eller övertalning hjälpte. Jag fick kontakt med henne ett år senare och hon var då en tjurig flicka som knappt ville komma till PBU heller. Men vi lyckades till slut etablera en bra kontakt. Efter en tid testade jag henne och kunde då konstatera, att hon nästan inte alls klarade ordförrådsuppgifterna. I efterföljande samtal berättade hon att hon slutade gå till skolan när hon märkte att hon ibland inte förstod vad fröken sade och ibland inte heller vad kamraterna sade. Hon hade kunnat dölja sin svaghet genom att vara välanpassad och ambitiös så länge det mesta befann sig på en konkret nivå. Men ju mer abstrakta uppgifter och samtal det blev, desto mer utanför kände hon sig. Och det här var en begåvad flicka. Det var bättre att inte gå till skolan än att anses dum, tyckte hon. Språk och begreppsutvecklingen hos adoptivbarn är ett spännande område, som jag dock inte har möjlighet att fördjupa mig i just idag. Vi vet att det är mycket som händer i barns utveckling från fostertiden och under första levnadsåret. För att utvecklingen skall bli gynnsam krävs en dialog och ett samspel mellan barnet och en trygg, ständigt tillgänglig vårdare. Vi vet också att denna tid för många adoptivbarn är mycket ogynnsam. Det är under denna tid barnets förmåga att uppleva sekvenser utvecklas - att känna tidsföljd och därmed tidsuppfattning. Det är många uttryck som bygger på att vi har denna förmåga. Saknas den framstår många situationer som svår förståeliga. Det är inte lätt att ställa sig först eller sist i ledet om man inte vet vad först eller sist innebär. Som en adopterad flicka, universitetsstuderande, sade: "Jag vet att efter måndag kommer tisdag, men jag kan aldrig vara riktigt säker". Ord som sedan, om en stund, snart, i morgon, kan för en del barn helt sakna innebörd. I ett familjesamtal där en pojke hade denna svårighet talade vi om vikten att konkretisera sådana ord, för att hjälpa pojken att förstå. Mamman gav senare ett exempel. Hon hade ringt hem och sagt att hon skulle komma hem om en timme. När kommer du då, sade pojken. Om en timme svarade mamman. Men när, envisades pojken. Då mindes mamman vårt samtal och förklarade för sin pojke: "Jag kommer klockan fyra". Men varför sade du inte det då, var pojkens kommentar. Om det saknas trygghet och om många förändringar sker plötsligt, kan barnet också gå miste om förmågan att förstå orsak - verkan. Barn med dessa osäkra begrepp har svårt att klara sig i grupper. De har svårt att avläsa andras avsikter, svårt att avläsa orsak - verkan. De kan inte förstå och därför inte hålla sig till uppgjorda regler. De får ex svårt att klara lagsporter. De känner sig lätt hotade när de inte förstår andras avsikter och kan lte se sin roll i händelseförloppet. Medicinska svagheter Man får inte heller bortse från att det kan finnas en överrepresentation av neurologiska, somatiska svagheter hos våra adoptivbarn. Deras biologiska mödrar kan ha levt under svåra förhålnden, graviditeten kan ha varit ogynnsam, förloIssningen riskabel, infektioner och skador under den första tiden är inte ovanligt, liksom undernäring. Det kan bl a röra sig om hörselnedsättning (ibland övergående om den upptäcks och åtgärdas), koncentrationssvårigheter, perceptionstörningar, läs- och skrivsvårigheter, svårighet att kontrollera affekter. Om dessa svagheter inte upptäcks i tid så att barnet kan få rätt förståelse och stöd, kan det få allvarliga konsekvenser: skololust, skolk, depression och ytterligare bekräftelse på att vara någon som inte kan, inte duga till i de vuxnas ögon. Med dessa svårigheter i bagaget kan det vara svårt att i in i puberteten med dess identitetskris. Vem , jag, vem är jag lik, med vem hör jag samman, hur unik kan jag vara. En del unga kan bli tysta, deprimerade, ensamma, oförtagsamma. Andra blir bråkiga, utagerande. Man har behov av att vara någon, känna ett värde. Kan man inte göra det i vuxenvärlden försöker man hävda sig, vara tuff i ungdomsvärlden.Risken för kriminalitet finns, antingen för att man inte förstår regler eller för att det är modigt och tufft att våga. Flickors utåtagerande riskerar att ta sig sexuella uttryck. Att använda sexualiteten är ett sätt att bli sedd, uppskattad, att få vara med. Det finns många fällor som adoptivföräldrar kan hamna i - t ex längtan efter barn, längtan efter närhet, att känna sig behövd kan vara så stort att man omedvetet binder barnet till sig p g a sina egna behov och har svårt att släppa taget och låta barnet utvecklas till en självständig individ. Föräldrar vill barnet så väl att de har en tendens att underlätta för mycket. Barnets egen nyfikenhet, lust att pröva, ta reda på, önska sig får inte tillräcklig stimulans och utrymme. Barnet lär inte känna sin förmåga, sina gränser, sin kraft, sina begränsningar. I tonåren ökas kraven på den unga i skolan, bland kamrater och där hemma. Har inte kravnivån successivt höjts kan ungdomen inte tackla kraven, utan protesterar mer eller mindre destruktivt. Det kan vara en mycket besvärlig period i tonåren för både föräldrar och adoptivbarnet. Men för väldigt många följs detta av perioder med en ny och mer hållbar relation mellan förälder och tonåringen. Ett råd som jag brukar ge till föräldrar är: Ge inte upp, håll ut, uppsök någon att bearbeta era sårade känslor och skuldkänslor - då har ni bättre möjligheter att efter krisen få en bärande kontakt med era barn. För att hjälpa de unga som trasslat till sina liv är det viktigt att ta reda på hur just deras svagheter ser ut. VIlket stöd behöver just den här tjejen eller killen för att utvecklas? Vid behandling av familjen tycker jag det är viktigt att ta hänsyn till de ungas underläge vid samtal, ge dem tid och möjlighet att uttrycka sig på sitt sätt. Jag har nått bäst resultat med en kombination av individuella samtal och familjesamtal som sätts in i ett tidigt skede. Utveckling och mognad sker även om det kommer sent. En 22-årig flicka berättade får mig får några dagar sedan: "Förut läste jag tidningen ord får ord, rad för rad får att lära mig vad som stod, för man skall ju vara allmänbildad. Men nu förstår jag vad som menas med det som står". Källa: Vad jag i mitt kliniska arbete har lärt av de adopterade ungdomarna Ingegerd Brofalk, leg psykolog, Stockholm Statens Institutionsstyrelse (SiS) Rapport 1996:4