Adoptivfamiljens historia i Sverige Skiftande motiv Adoptivfamiljer har funnits i alla tider, i olika skepnader, med olika motiv. Barn har övergivits i alla tider, i alla samhällen och kulturer. Barnet kan ha övergivits av många skiftande orsaker: av ren och skär nöd, därför att barnet hade fel kön, d v s var en flicka, därför att en spådom om fadermord eller något annat lika fasansfullt hade uttalats av något orakel, därför att modern var ogift, därför att någon traktade efter barnets liv och man därför måste utge barnet för att vara någon annans, därför att deras föräldrar omkommit i krig, farsoter, naturkatastrofer, därför att någon som var barnlös fick ett barn aven bror eller syster som var mer lyckligt lottad. Vad som skiljer dagens adoptionssituation från de tidigare är att barn och föräldrar oftast kommer från olika länder, olika kulturer, olika etniska grupper. Vi har ett tjugotal adoptioner av svenskfödda barn årligen, men den stora gruppen barn som adopteras i Sverige kommr från !änder utanfor Norden. En del anser att Internationella adoptioner är kommersiella, att det handlar om barnhandel och att berörda instanser enbart har ekonomiska intressen. Det är klart att sådant förekommer, men det tillhör undantagen. Det finns cirka 36000 internationellt adopterade i Sverige - alltifrån 30-åringen som kom från Indien eller Sydkorea på 1960-talet till den åtta månader gamla babyn från Etiopien som kom igår. Jag är övertygad om att vi kan räkna de oetiska adoptionerna till högst några promille. Därmed är det inte sagt, att inte den adopterade ofta kan få sådana tankar under uppväxten: Är jag köpt, är jag kidnappad, övertalade någon min mamma att lämna bort mIg därfor att mIna adoptivföräldrar så gärna ville ha barn? - men dessa tankar har oftast ingenting att göra med det faktiska förhållandet vid vederbörandes adoption. Utvecklingen sedan 1960-talet 1960-talet Internationella adoptioner som synbar samhällsföreteelse började på 60-talet. Etermedia och ökade resmöjligheter öppnade världen på vid gavel för oss. Plötsligt såg vi alla de barn som fanns på barnhem världen över. Svenskar som arbetade i Sydkorea efter Koreakriget upplevde I de övergivna barnens situation oerhört nära. Hemma i det svenska folkhemmet var den eviga debatten om arv och miljö helt fokuserad på de miljömässiga faktorerna. Efter 30-talets rasbiologiska tänkande hade pendeln svängt över åt andra hållet. Det passade också vårt jämlikhetstänkande. Vi ville gärna föreställa oss att om det fanns samma sociala förutsättningar för alla medborgare skulle alla ha samma chans till utveckling och ett individuellt bra liv. Vi trodde inte heller att vi hade några fördomar mot människor som kom från andra kulturer, andra nationaliteter och ursprung. Fördomar - det var sådant som fanns i Sydafrika och amerikanska södern - men absolut inte här i Sverige. Men det kunde inte hjälpas: Många tyckte att det här med internationell adoption ändå var något konstigt. Att bilda familj tvärs över jordklotet med ett barn man aldrig hade sett, inte visste någonting om - kunde man verkligen göra så? Kunde det inte räcka med att vi istället skickade litet pengar till Rädda Barnen? För att få samhället att acceptera vårt synsätt på adoptioner tryckte vi hårt på det som var detsamma: barns behov, vuxnas glädje att leva med barn, familjen som den bästa uppväxtmiljön för barn. Detta var rätt och riktigt så länge vi talade om adoption som samhällsföreteelse. Däremot var det förstås inte rätt när vi talade om individernas upplevelse inom adoptivfamiljen. Det är inte samma sak att bilda familj genom att föda barn som att adoptera barn, - det ena är inte mer värt än det andra, men det är helt olika förutsättningar och upplevelser. Olika men likvärdigt. Många av oss som arbetade med internationella adoptioner hade själva biologiska barn, dvs vi adopterade inte utifrån en barnlöshetsproblematik. Vår utgångspunkt var barnen, de övergivna barnen på barnhemmen. Och därför missade vi en del i adoptivfamiljens historia: på samma sätt som adoptivbarnet har en tragedi med sig i sitt bagage - en historia av övergivenhet och förluster - har adoptivföräldrarna i många fall också en historia av sorg och förlust till följd av oförmågan att avla och föda barn. Genom adoption får man glädjen att leva med barn, men sorgen över infertiliteten är fortfarande densamma. Den första generationen adoptivföräldrar skulle jag vilja kalla entusiasterna, t o m de galna entusiasterna i vissa sammanhang. Vid denna tidpunkt hade vi ännu så länge inte så mycket kunskap om adoption, men det kompenserades av en oövervinnerlig tro på barns rätt till familj, en tro på att kärlek läker alla sår. Det senare har vi fått revidera - idag vet vi att "love is not enough". De barn som adopterades på 60-talet var ofta utvalda barn. Första generationens adoptivbarn var de barn som vi själva mött och fäst oss vid i samband med arbeten utomlands, eller utgjordes de av barn som föreståndaren för ett visst barnhem trodde skulle ha de bästa förutsättningarna att ta till sig det som en familj i ett annat land kunde ge. De var också utvalda genom att de var överlevare: dödsfallsprocenten på ett spädbarnshem för föräldralösa barn låg ofta runt 60 procent. Barnen som klarade sig hade en stark livsgnista. 1970-talet 1970-talet var decenniet för alla de ofrivilligt barnlösa par som bara hade väntat på denna möjlighet att bli förälder. Dessa föräldrar hade en brinnande barnlängtan och de var beredda att gå igenom allt för att få bli föräldrar. Vid mitten av 70-talet insåg vi inom Adoptionscentrum att vi borde starta en adoptivförldrautbildning där blivande adoptivföräldrar gavs möjlighet att träffas, dela sina förväntningar och sin oro med andra, fundera kring de frågeställningar som var speciella för adoptivfamiljen. Vi började våga tala om att det inte var samma sak att adoptera som att föda barn. Andra generationens adoptivbarn var inte samma "utvalda" grupp som tidigare. Vi började få betala för barnens vård och uppehälle medan den juridiska och administrativa processen pågick. Det betydde i sin tur att fler barn överlevde och att de som anlände kunde komma hit i bättre kondition jämfört med tidigare. De länder som vi på 70-talet huvudsakligen, adopterade ifrån låg i Asien, Latinamerika och i Afrika. Några barn kom från Grekland och Jugoslavien, men de var få. 1980-talet På 1980-talet hade internationella adoptioner blivit en så etablerad företeelse att det inte längre var samma obeskrivliga mirakel när ett barn kom r hem till eller med sina adoptivföräldrar. Givetvis upplevde varje enskilt föräldrapar sitt mirakel när de äntligen höll om sitt efterlängtade barn, men den stora förundran över internationella adoptioner som företeelse var borta - på gott och ont. De blivande adoptivföräldrarna gick nu i allt högre utsträckning i förberedande föräldrautbildning, medan de väntade på sitt barn. Adoptionscentrum, AC, tillsatte en utbildningsutredning där målet för föräldrautbildningen definierades som "att hjälpa adoptivföräldrar att känna sig behöriga och trygga i sin föräldraroll". Jag skulle vilja uttrycka samma sak litet annorlunda idag: Det allra viktigaste i den förberedande föräldrautbildningen är att man skapar sig ett nätverk i form av andra adoptivföräldrar, att man utökar sin krets av vänner och släktingar med adoptivfamiljer, att man får en insikt om att det finns en del att veta om familjebildningen "adoptivfamilj" som man kan ta till sig och ha nytta av. AC:s föräldrautbildning fortsätter även sedan barnen anlänt till de nya familjerna genom olika former av cirkelträffar för föräldrar med barn i skolåldern och tonåren. När det gällde barnen som anlände under 1980-talet fortsatte utvecklingen från 70-talet. Det var inte ett lika snävt urval av barnhemsbam som kom hit, och barnen representerade många olika länder. 1990-talet Det fortsatte att komma barn från Colombia, Etiopien, Indien och Sydkorea. Nya adoptionsländer var Vietnam, Kina samt länder i Östeuropa, där i synnerhet de östeuropeiska länderna drog till sig uppmärksamheten. Vita barn, barn sådana som vi själva - man kan fråga sig om vi riskerar att hamna i samma fälla igen genom att inbilla oss att adoption är samma sak som att föda egna barn, den fälla som många av adoptivfamiljerna med svenskfödda barn hamnade i på 30-, 40- och 50-talen och som de internationella adoptivfamiljema delvis hamnade i till en början? Visst finns risken. Det syns ju inte på samma sätt på utanskriften att man är en adoptivfamilj. Man kan alltså välja för vem och när man berättar det, vilket familjer med gula, bruna och svarta barn inte kan. Men jag tror ändå att risken för att hamna i den fällan är förhållandevis liten. Adoption är en socialt accepterad företeelse. Familjerna som genom organisationerna adopterar från Baltikum, Rumänien, Ryssland, Ukraina, går i den förberedande föräldrautbildningen på samma sätt som familjer som adopterar från Indien och Colombia. Sannolikt finns den största risken för att förneka barnets ursprung och det särskilda föräldraskap som adoption innebär, om man väljer att adoptera privat från Östeuropa. En del av dessa föräldrar har inget nätverk av adoptivfamiljer, d v s man får inte någon möjlighet att tala med andra adoptivföräldrar om sådant som man upplever med sitt barn eller i övrigt går och funderar på. En annan faktor som för närvarande är mycket omdiskuterad är adoptivföräldrarnas ålder. Adoptivföräldrar är som grupp alltid litet äldre än biologiska föräldrar. Det tar ju oftast en viss tid innan man har fått vetskap om sin infertilitet, innan man kommit över chocken, ilskan, motståndet att acceptera faktum, så att man kan gå vidare och fundera över vilka alternativ som står till buds. Medan den sorgeprocessen pågår blir man ju oavvisligen äldre! Vi har också många sena parbildningar idag, kanske är det livets andra parbildning. Ibland har man inte hunnit fram till parboende och familje- bildning förrän båda har kommit en bit över 40- års strecket. Svensk lagstiftning har ingen övre åldersgräns när det gäller medgivande att få adoptera. Det finns praxis och rekommendationer, men ingen definitiv gräns. Det innebär i sin tur att vi kommer att få en ökad andel adoptivföräldrar som är i 60-års åldern när deras barn blir tonåringar. Det finns ingen forskning som säger att det skulle gå sämre för de adopterade som får " gamla" föräldrar, d v s det finns inget klart och uttalat samband mellan adoptivföräldrarnas ålder och hur "lyckad" adoptionen blir - kriteriet är ofta hur välanpassad den adopterade blir - men det vuxna adopterade barnet kritiserar inte så sällan oss adoptionsföräldrar för just detta: "Varför gav ni mig så gamla föräldrar?" Och om den tendensen skulle öka...? Även om adoptivföräldrarnas ålder verkar mer vara en upplevelsevariabel än en resultatvariabel, är denna omständighet definitivt något som bör beaktas. Barnen på 90-talet kommer från ett 30-tal olika länder. De kommer i olika åldrar med olika bakgrund. De kommer från länder med olika syn på barn och barns behov, på det sociala arvet etc. De internationellt adopterade barnen har aldrig varit en homogen grupp och är det idag mindre än någonsin. Många länder har en växande inhemsk adoptionsverksamhet, men ser ändå internationell adoption som ett alternativ för en del barn. Belastande faktorer Även om idealbilden av familjen i mångas ögon fortfarande är mamma och pappa och deras biologiska barn, ser verkligheten ofta helt annorlunda ut: ensamföräldersfamiljer, styvfamiljer, mamma och pappa från olika länder, invandrarfamiljen. Den genom internationell adoption bildade familjen ses därför inte längre som något extraordinärt, som något konstigt eller udda. Men visst finns faktorer som kan utgöra en extra belastning för adopterade barn: 1. Inledningsvis nämnde jag att man på 60- talet tonade ner arvets betydelse för människans utveckling. Det var miljöfaktorer som var helt avgörande. Idag vet vi att pendeln har svängt. Man letar efter sjukdomsanlag i generna, man talar om möjligheterna till och betydelsen av att göra en genkarta för varje individ, d v s ha genetisk information från sina föräldrar, far- och morföräldrar, syskon o s v. Man talar också om ärftliga egenskaper och personlighetsstrukturer. Denna utveckling kan i hög grad påverka den som är adopterad. Man kan inte åstadkomma den här genkartan som" alla andra" kan. Det är naturligtvis inte så att alla männiiskor är intresserade av den här typen av information, men de kan välja om de vill ha den eller inte. Den adopterade kan inte välja. När man talar om ärftliga egenskaper och personlighetsdrag är det naturligtvis helt i sin i ordning att säga att NN måste ha ärvt sin musikaliska talang och sin impulsivitet från sina bioilogiska föräldrar. Men steget därifrån till att hävda att NN är långsam och obegåvad som de flesta andra av hans sort - d v s de flesta andra ryssar, afrikaner, latinamerikaner eller vad det nu kan vara - är inte långt. Vi borde naturligtvis lärt av historien att så här kan man inte göra. Men tyvärr är vi människor inte så bra på att lära av historien. Jag tror att detta är förenat med en fara. Det är ett faktum att i vi har både främlingsfientliga och rasistiska grupper i Sverige som gärna vill utnyttja intresset för genforskning för egna syften. 2. Just främlingsfientligheten är min andra faktor. Det finns inga gula, bruna och svarta adoptivbarn i Sverige som inte någon gång har råkat ut för rasistiska påhopp. Det kallas inte så i rapporter och uppsatser. Det vanliga är att man säger att barnet har j fått kommentarer om sitt utseende och ursprung. ; Kommentarer! Hade samma "kommentarer" riktats till en vuxen hade det utan tvekan utgjort underlag för åtal. Naturligtvis påverkas man av den här sortens mer eller mindre grova påhopp. Droppen urholkar stenen så småningom. Det krävs en avsevärd styrka för att skapa sig en positiv självbild och en stark identitetskänsla om man ständigt blir ifrågasatt och måste bevisa sin tillhörighet i det svenska samhället. 3. Återkommande undersökningar visar att cirka 25 procent av alla skolbarn behöver någon form av extra insatser från skolans sida. Det är då inte orimligt att tänka sig att adoptivbarn med sin specifika bakgrund - som alltid innebär förluster och sorg och i många fall även bristande stimulans, utebliven dialog med en varaktig vuxenkontakt - i högre grad än andra kan vara i behov av extra resurser från skolans sida. Resurser som skolan inte förfogar över i dagsläget. Alltför många föräldrar berättar om sin kamp för att ordna en bra skolgång för sina barn. Ibland förstår skolan inte vad föräldrarna säger, tycker inte att barnet behöver något extra, det har ju så resursstarka föräldrar. Skolan ser med andra ord bara föräldrarna och inte barnet. För de adoptivbarn som är i behov av dessa resurser och som inte får dem, riskerar skolan att bli ett misslyckande, både socialt och kunskapsmässigt, vilket påverkar barnet långt efter avslutad skolgång. ...... Framtiden Hur ser framtiden ut för familjebildning genom adoption? Som vi konstaterade inledningsvis har det i alla tider funnits övergivna barn som har varit i behov av nya föräldrar. Det som är relativt nytt i dagens situation är att dessa barn kan finna nya föräldrar - inte bara i sitt ursprungsland utan också i andra länder, i andra världsdelar. Internationella adoptioner kommer säkert att fortleva, i vilka former återstår att se. Idag kommer barn hit, men visst går det också att tänka sig en utveckling där barn födda i Sverige placeras utomlands. Människoströmmarna går idag kors och tvärs över världen och barnen är en del av dessa rörelser. Vi kommer därför alltid ha anledning att försöka få kunskap om vad det innebär för en människa att växa upp utan sin biologiska förankring, utan tillhörighet i den grupp och det samhälle man föddes in i. Källa: Gunilla Andersson, fil kand i psykologi, Adoptionsrådgivningen och Adoptionscentrum, Stockholm Statens Institutions styrelse (SiS) Rapport 1996:4