Adoptivbarn behöver sörja Internationell adoption ger extremt utsatta och svikna barn en chans att få nya förutsättningar. Det innebär en genomgripande förändring av barnens totala livsvillkor. Barnen behöver hjälp med övergången mellan världarna för att kunna integrera sina livserfarenheter till en begriplig helhet. Annars blir det ett kontinuitets brott i livshistorien mellan barnets liv innan och efter adoptionen. Risken finns att livet innan adoptionen blir ett laddat obearbetat ursprung. Frågor och tankar kring detta kan upplevas som ett hot mot identiteten och tryggheten i adoptivfamiljen. Adoption är en förändring till barnets bästa. Det handlar inte om att problematisera utan om att möta barnet med de erfarenheter det har när det tas emot av adoptivfamiljen. Barnens erfarenheter Barn som adopteras har förlorat sin biologiska familj. De har levt under olika förhållanden i ursprungslandet. Kanske har de en tid haft det bra i sin familj, på ett barnhem eller i en fosterfamilj och har smärtsamma separationer bakom sig. Kanske har de bytt vårdare upprepade gånger. Barnen kan ha varit understimulerade, undernärda, vanskötta, misshandlade, i värsta fall utnyttjade... Alla förlorar genom den internationella adoptionen hela den värld av sinnesintryck de haft: dofter, smaker, ljus, ljud, ansikten, sättet luften känns mot huden. För de flesta händer detta innan de har utvecklat en förståelse för tid och rum. Små barn kan inte överblicka att upplevelsen av separationer och umbäranden är tidsbegränsad och att tillstånd kan förändras till det bättre. Det händer under det magiska tänkandets tid, innan sambanden mellan orsak och verkan gör tillvaron begriplig på det sätt som den är för vuxna. Barnet är egocentriskt och tror att allt som händer har med det självt att göra. När vårdare sviker tar barn ofta på sig skulden för de vuxnas tillkortakommanden för att upprätthålla bilden av den goda omsorg som de är beroende av. Barnet förstår utifrån sin psykiska och kognitiva mognad. Oavsett hur gammalt barnet är vid adoptionen har barnet en början till förståelse av vem det är och hur världen är beskaffad. Kanske tror barnet att: "Jag var, ful/dum/äcklig och därför ville inte min mamma ha mig. Jag är värdelös och därför behandlar människor mig illa." Eller "Om jag bara är så snäll som jag kan, så kommer kanske mamma tillbaka". Barnen berättar Adoptivbarnen berättar om vad de varit med om och hur de tolkar det som inträffat. Äldre barn kan berätta med ord. Barn i alla åldrar visar genom sitt beteende. Barnet som tar lång tid på sig att knyta an till adoptivmamman kanske berättar: "Jag har blivit sviken av kvinnor. Hur ska jag veta att du kommer att stanna kvar?" Eller: "Jag väntar på min mamma. Om jag släpper dig in på livet kanske hon aldrig kommer tillbaka." Barnet som beter sig distanslöst kanske berättar: "Många vuxna har passerat genom mitt liv. Jag är inte van att ha en speciell relation till någon." Det rastlösa barnet kanske berättar: "Det är kaos inom mig. Det gör så ont. Om jag sitter stilla kanske jag exploderar." Barnet som har svårt att sova kanske berättar: "Jag vågar inte lämna dagen. Vad händer om jag somnar? Kanske allt förändras utan att jag kan kontrollera det." Överlevare som behöver lära sig att leva Man brukar säga att adopterade är överlevare. De har genom strategier lyckats skaffa sig tillräckligt mycket gott. Barnen har varit charmiga, duktiga, envisa och uthärdiga. De har anpassat sig, haft superkontroll och manipulerat. En del av dessa strategier passar inte i adoptivfamiljelivet. Därför identifieras dessa beteenden och man arbetar med dem. Vissa av strategierna kanske passar adoptivföräldrarna bättre. Det kan vara trevligt att ha ett duktigt och charmigt barn som lätt anpassar sig. Man kan låta sig luras aven kompetent fasad. För att barnen ska kunna släppa sina strategier behöver vuxna genomskåda dem. De vuxna behöver hjälpa barnet att bearbeta och sörja det som hänt för att barnet ska förstå att det är historia. Barnet behöver få reagera på separationer och förändringar för att det på djupet ska kunna ta in att nya villkor gäller och att de gamla strategierna inte längre behövs. Detta behövs för att barnet ska knyta an på djupet och bli verkligt tryggt i adoptivfamiljen. Först då kan adoptivbarnet börja leva, i stället för att bara överleva. Adoptivföräldraskap - ett särskilt föräldraskap Adoptivföräldrar får barn, som innan de haft minsta möjlighet att skydda dem, varit fasansfullt utsatta och blivit gruvligen svikna. Genom att adoptera tar man på sig ansvaret för att hjälpa barnet leva med själsliga sår som tillfogats av andra. Dagens adoptivföräldrar är i allmänhet pålästa och mycket välinformerade. Men en viktig del av förberedelsen är känslomässig och går inte att läsa sig till. Det handlar om att ha god kontakt med sina känslor och tydliga gränser. Att möta barnets reaktioner kräver självtillit, tillit i relationen till partnern och till omvärlden. Svikna barn kan sätta vuxna på mycket hårda: prov och den som adopterar behöver vara uthållig och för allt i världen inte släppa taget. Att få barn väcker minnen och känslor från den egna barndomen till liv. Adoptivbarnens erfarenheter väckerkänslor av övergivenhet, misstro, vrede och sorg. Hur man hanterar att möta detta, beror på vilka möjligheter man själv haft att bearbeta egna separationer och relationsbrott. Det är viktigt att barnen får visa sina känslor, berätta sin historia, och bli sedda, lyssnade på och bekräftade. Känslorna försvinner inte för att man medvetet eller omedvetet inte låtsas om dem. Obearbetade känslor förvränger verklighetsuppfattningen, de spökar i nya relationer och situationer där de inte alls hör hemma. Det övergivna barnet som inte blir sett får gömma sig inom det adopterade barnet. Adoptivbarnet kommer att växa, medan det övergivna barnet stannar i växten. Även fast bakgrunden till varje adoption är ett bristörhållande har barnen upplevt något gott som hållit dem vid liv. Att sörja detta är viktigt för att barnet ska förstå att förändringen är permanent. Att ha känslomässig tillgång till det goda som förlorats är också en förutsättning för anknytning. Vanmakt och förtvivlan De flesta adoptivföräldrar har genomgått en infertilitetskris som till vissa delar påminner om barnens bakgrund. Både föräldrar och barn har under längre tid varit utsatta för extraordinära stressituationer som legat långt utanför deras möjlighet att påverka. Många adoptivföräldrar har genomgått plågsamma fertilitetsbehandlingar. Efter detta kan hemutredningen upplevas som kränkande. Att adoptera är en ibland oförutsägbar och oberäknelig process. Önskan om barn har för många vuxit till ett projekt som upptar hela tillvaron. Det är lätt hänt att känna vanmakt och förtvivlan. Om adoptivföräldrarna har bearbetat sin kris kan det vara en hjälp att förstå barnets känslor. Har adoptivföräldrarna inte sörjt tillräckligt kan de blockerade känslorna i stället bli ett hinder. Den som måste försvara sig mot egen vanmakt och förtvivlan kan inte se det hos någon annan. Ingen är utbytbar Adopterade kommer alltid att ha två uppsättningar föräldrar. Varken de biologiska eller adoptivföräldrarna är utbytbara. Barnet kan hantera detta om de vuxna visar att det är tillåtet. Adoptivföräldrar som diskvalificerats biologiskt kan känna sig hotade av att barnet har andra föräldrar som bevisligen kunnat reproducera sig. Många adoptivföräldrar känner sig mer eller mindre omedvetet hotade av barnets biologiska föräldrar. Detta kan ta sig olika uttryck. En del adoptivföräldrar är arga på barnets biologiska föräldrar som sårat deras barn. Andra omyndigförklarar dem och tror att detta förminskar barnets förlust. Många tycker synd om de biologiska föräldrarna. Ger man sig in i adoptivföräldraskap får man finna sig i att livet kan vara hänsynslöst och orättvist. Möjligheten att adoptera är ett privilegium som för med sig ansvaret att omfatta en komplex verklighet utan att finna förenklade förklaringar. Barnet behöver det för att kunna få en realistisk bild av sina biologiska föräldrar. Det är viktigt för att de ska kunna frigöra sig från de frånvarande föräldrarna. Adoptivföräldrar behöver stöd Adoptivföräldraskap kan ibland vara kvalificerat behandlings arbete. Därför är det så oerhört viktigt med förberedelse och god uppföljning. De yrkesgrupper som möter adoptivfamiljer inom barnomsorgen, på BVC, i skolan, på fritids, på ungdomsmottagningarna och inom socialtjänsten behöver ha kännedom om att adoptivbarn och adoptivföräldrar kan ha särskilda behov. Alla kan inte förväntas ha specialkunskap men alla bör vetac var de kan inhämta den vid behov. Källa: Denna text bygger på socionom Lovisa Sammarcos anförande på NIA- kursen "Att adoptera sin livshistoria". Publicerad i tidskriften NIA informerar 2/2003 och återgiven här med Lovisa Sammarcos tillstånd