Att utredas inför internationell adoption Sammanfattning Syftet med vår undersökning är att få ta del av adoptivföräldrars erfarenheter av hemutredningsförfarandet. Vi vill även belysa det annorlunda föräldraskap som adoptivföräldrar går in i. För att få adoptera ett utländskt barn krävs att makarna genomgår en hemutredning, utförd av socialtjänsten. Vår studie är baserad på de reflektioner adoptivföräldrar har av hemutredningssituationen. Studien är utförd retrospektivt, våra informanter har fått dra sig till minnes, de erfarenheter och upplevelser de hade av hemutredningsförfarandet. Metoden vi använt oss av, är en kvalitativ metod i form av halvstrukturerad intervju, utförd med fem adoptivföräldrapar. Vi ville ta del av den erfarenhetsmassa adoptivföräldrarna hade byggt upp. Våra informantintervjuer visade att informanternas huvudsakliga upplevelser av hemutredningen var en känsla av att hemutredningen inte hade speciellt hög relevans, för sitt syfte. De anser att det inte går att utläsa ur utredningen om en familj är kapabel att adoptera eller inte. Det är lätt att spela "teater", säga det man tror gagnar målet. De såg utredningen som något de behövde gå igenom i sin strävan efter att få ett barn. Det fanns en målkonflikt mellan blivande adoptivföräldrar och handläggare. De blivande adoptivföräldrarnas mål var att få hem ett barn. Handläggarens mål, att utföra det uppdrag hon var ålagd av socialnämnden, att åstadkomma en hemutredning. Adoptivföräldrarnas huvudsakliga orsak till adoptionsbeslutet var barnlöshet, de ville bli en familj. Föräldraskapet vid adoption blir mer jämlikt än vid en graviditet men anknytningsprocessen skiljer könen åt. Kvinnan knyter an till barnet i ett tidigare skede än vad mannen gör. Mannen är även mer ifrågasättande inför hemutredningsförfarandet, medan kvinnan "finner sig" för att fortare nå sitt mål. ..... Historik I alla tider har makar tagit hand om föräldralösa barn och uppfostrat dem som sina egna. Den första lagen i Sverige som reglerade adoption kom dock först år 1917 (NIA 1997). Från år 1970 godkänns endast s.k. "stark" adoption i Sverige vilket innebär att adoptionen ej går att häva (Kats, 1987). Då allt färre svenska barn lämnades för adoption ökade efterfrågan på utländska barn. Den internationella adoptionen började i liten skala på 1950-talet för att öka under -60- och 70- talet. Till en början adopterades barn som föräldrarna träffat under resor utomlands. 1973 tillsatte regeringen en nämnd inom Socialstyrelsen för att som centralt samhälleligt organ ha det övergripande ansvaret för adoptioner från andra länder. 1981 blev NIA egen myndighet och fick namnet Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA, 1997). Anledningen till varför föräldrarna väljer adoption har förändrats över tiden. Den egna barnlösheten har alltid funnits med som orsak men under slutet av -70-talet och början av -80-talet fanns också solidaritetstankarna med. Man förde resonemang som, , det finns så många barn som far illa, vi tar hand om dessa istället för att föda fler barn till världen'. Att adoptera kunde i många fall ligga nära välgörenhetstanken (Stjema, 1981). Vid slutet av -80-talet sjönk antalet adoptioner i Sverige markant. (NIA informerar 1.2000). Forskningen på och tillgången till fertilitetsbehandling, provrörsbefruktning och andra hjälpmedel för att få biologiska barn ökade. Idag har barnlösa par rätt till fertilitetsutredning och behandling i form av insemination på landstingets bekostnad. Majoriteten av dagens adoptivföräldrarna har genomgått någon form av fertilitetsutredning och behandling innan de beslutar sig för adoption. Under samma period ökade invandringen och främlingsfientligheten och rasismen ökade i Sverige. Rädslan hos adoptivföräldrarna ökade att barnen skulle få problem av rasistiska slag under sin uppväxt och i vuxen ålder. Ansökningarna om adoption av vita barn blev allt vanligare. Under -90-talet har antalet adoptioner i Sverige sakta ökat igen, men ligger fortfarande lågt jämfört med -80-talets siffror (NIA informerar 1.2000). ...... Hemutredningens genomförande enligt NIA:s intentioner I Haagkonventionen finns internationella normer för hur en hemutredning ska gå till. Där anges kriterier för vilka uppgifter som bör redovisas för att en konventionsadoption ska kunna äga rum. Det innebär att de punkter som gås i genom är sammansatta på så sätt att barnens företrädare i givarlandet rar de uppgifter och områden belysta de behöver, för att kunna avgöra till vilken familj ett barn ska förslås för adoption (NIA, 1997). En del av de länder som adoption sker från har såväl nedre som övre åldersgräns för den som önskar adoptera. Därför rekommenderar NIA att man som handläggare redan vid första bedömnings samtalet tar upp frågan med parets ålder. Framkommer det att de är för unga respektive för gamla, som är det vanligaste, tas detta upp till diskussion redan initialt. Detta kan vara en orsak till att de sökande med sannolikhet inte får ett medgivande, vilket gör ytterligare utredning onödig. NIA:s mening är att ett medgivande att ta emot barn för adoption i allmänhet inte ges till personer över 45 år. Utredningen stödjer sig på de nio punkter som är antagna av Haagkonventionen, dessa punkter är således internationella för att utredningen ska kunna tjäna sitt dubbla syfte. Dels ska den vara ett dokument som socialnämnden i Sverige använder för att kunna göra sin bedömning av de sökande, dessutom ska utredningen användas även i givarlandet för att de ska kunna avgöra om de sökande har rätt att adoptera ett barn från deras land. Här följer en kort redogörelse vad som ska redovisas under dessa nio punkter: Tidigare förhållanden; här redogörs om parternas uppväxtförhållanden, utbildning och tidigare arbeten. Nuvarande förhållanden; här ska finnas uppgifter om nuvarande arbete, relation till - detta samt arbetskamraterna, inkomst samt de sökandes planer inför framtiden. En beskrivning av bostaden och närområdet. Hälsotillstånd; enligt 37 § socialtjänstförordningen (SoF), ska läkarintyg bifogas. Även besked från försäkringskassan om eventuella sjukskrivningsperioder de senaste tre åren, ska medfölja. Detta för att adoptivföräldrarna ska kunna tillgodose adoptivbarnets behov av närhet och omhändertagande på ett betryggande sätt. Personlighet och intresse; här ska de sökandes personlighet och intressen beskrivas, dessutom deras fritidsintressen och sociala kontakter, främst med andra barnfamiljer. Religion, livsåskådning; för givarländerna är det viktigt att känna till de sökandes religiösa grundinställning likväl som deras livsåskådning. Är familjen aktivt kristen bör detta klart framgå av utredningen, då vissa barnhem endast adopterar till aktivt kristna familjer. Äktenskap och relationer till släkt och omgivning; här är det förhållandet mellan makarna som är viktigt, äktenskapets längd kan vara viktigt i vissa länder samt eventuella tidigare barn i familjen. Deras utveckling och inställning till en ny familjemedlem måste därför redovisas. Uppgifter om tidigare äktenskap och barn i tidigare relationer måste även tas med. En redogörelse angående de sökandes relationer till närmaste släkten, grannar ska redovisas. Uppgifter om vem som skulle kunna ställa upp för barnet vid adoptivföräldrarnas eventuella sjukdom eller dylikt. Motiv för adoption; detta är en av de centrala frågorna, vad som ligger bakom önskan att få adoptera. Det är viktigt att de sökande, var och en för sig har en önskan att adoptera. Här diskuteras också saknaden över det biologiska barnet. Det är viktigt att paret kommit över sin sorg och väljer att adoptera för barnets egen skull. Här finns vidare en regel inskriven, att man inte rar försöka uppnå en graviditet i och med att ansökningshandlingar skickats in för adoption. Kunskaper om och erfarenhet av barn och ungdom; enligt 25 § SoL får medgivande ges endast till den som har tillfredsställande kunskaper om barn och deras behov och är informerade om den planerade adoptionens innebörd. Det är utredarens uppgift, att ta reda på om dessa kunskaper finns. Förväntningar på barnet; hör ofta ihop med hur man senare möter eventuella svårigheter och motgångar med barnet. Utredaren ska här bilda sig en uppfattning om de sökandes önskemål i form av ålder på barnet, önskan om ett friskt barn, föräldrarna bör vara förberedda på de eventuella hälsoproblem som adoptivbarn ofta har. I de fall de sökande önskar två barn samtidigt ska utredaren informera om kriterier inför detta. Referenser; här ska kompletteras med samtal från referenter som de sökande själva har hänvisat till. De ska vara personer som väl känner till familjen, dock helst inte släkt. Dessa punkter är en hjälp för hemutredaren att utföra den mycket svåra och ömtåliga uppgiften som det innebär för de sökande, att gå in på känsliga och ömtåliga frågor, vilka kan vara svåra att samtala om med en myndighetsperson. Därför är det viktigt att utredaren i ett tidigt skede medvetandegör att utgångspunkten för detta utredningsförfarande är det okända barnet. Utredaren är en företrädare för barnet och ska föra dess talan. Det krävs att utredaren behärskar en bra samtalsmetodik, för att etablera en djupare kontakt med familjen och därigenom inge förtroende hos paret så att de kan lämna de uppgifter om sig själva och sin omgivning, som behövs för en riktig bedömning samt förmedla kunskaper som de sökande kan vara behjälpta av. Utredaren ska även kunna stimulera till att makarna kommer igång med en egen bearbetning av de eventuella problem som dyker upp under utredningens gång. Det sker ofta en mognad och en attitydförändring under utredningens gång hos det sökande paret. Det är då viktigt att som hemutredare vara medveten om den processen och låta utredningen vara ett led i en förberedelse inför ett annorlunda föräldraskap. Man redovisar således inte de sökandes inställning i vissa frågor före utredningen utan koncentrerar sig på deras lämplighet och deras beredskap, sådan som den framstår vid utredningens avslutande. Intervjuns viktigaste ändamål är att vara ett redskap för att få fram det basmaterial som krävs för att kunna färdigställa utredningen. För att kunna utföra denna grannlaga uppgift har en del kommuner utbildat sina hemutredare i olika djupintervjumetoder. De mest kända är "Kälvesten-metoden" samt "PRIDE-metodutveckling för rekrytering av familjehem", Dessa båda metoder kan även med fördel användas vid utredning och förberedelse av blivande adoptivföräldrar (NIA, 1997). ..... Slutsatser och diskussion Vi anser att vi har uppnått vårt syfte och besvarat våra frågeställningar. Det går inte att dra några generella slutsatser med stöd av vår empiri vilket heller inte var vår avsikt. Vi kan dock konstatera att ur vår undersökning, kunde utläsas att den huvdsakliga orsaken till adoption var en längtan efter att bli en familj. Informanterna hade samtliga genomgått fertilitetshöjande behandlingar, dock utan resultat. Denna p rocedur tog tid, vilket gjorde att de böljade närma sig 40-årsåldern. De hade haft relativt mycket tid att resa, göra karriär i jobbet, de hade vidgat sina vyer. De berättade samtliga också att de hade vänner och bekanta som hade adopterat, därför var inte tanken på adoption alls så främmande. Föräldrarollen för adoptivföräldrarna utvecklades, förmodligen, ungefår på samma sätt som hos biolog-föräldrar. Här reserverar vi oss på grund av att vår empiri inte är tillräcklig för att utläsa detta med en större exakthet. Man kan eventuellt likna adoptionsprocessen vid en graviditet, fast denna är så annorlunda. Det barn man får är inte alltid ett spädbarn, utan oftast kanske runt ett år eller äldre. Därför är adoptivföräldrarna medvetna om att det inte bara är de som ska knyta an till sitt barn, utan att även barnet ska ges tid att knyta an till en ny förälder. För samtliga intervjuade var hemutredningen deras första möte med socialtjänsten. De hade en negativ förförståelse som de byggde på erfarenheter deras vänner och bekanta delgivit dem av deras hemutredningsförfarande. De informanter som ingick i vår undersökning är alla överens om att det inte är möjligt att utläsa ur en hemutredning, om en familj är kapabel att adoptera ett barn. Deras barnönskan är så stark att de är beredda att besvara de frågor som socialsekreteraren ställer, så som de tror att hon vill att frågorna ska besvaras, allt rör ett positivt utlåtande. Vi kunde se en klar målkonflikt mellan utredaren och de sökande. De sökande hade det kommande barnet som det absolut väsentligaste, hemutredningen var bara ett nödvändigt ont. Hemutredaren å sin sida såg hemutredningen som det väsentliga, hemutredningen är det uppdrag hon är ålagd att utföra för socialnämndens räkning. I uppdraget ligger också att främja den omställningsprocess som är nödvändig för adoptivföräldrarna att genomgå. De måste förändra sina representationer från att vara inställd på ett biologiskt föräldraskap till ett adoptivforäldraskap. Denna del av utredningsförfarandet anser vi att hemutredarna som våra informanter mött inte har uppmärksammat tillräckligt. Vi menar att denna omställning är nödvändig för att bli en bra adoptivförälder. Idag verkar det som att ansvaret för detta läggs på adoptionsorganisationerna. Vårt resultat visade att paren var eniga från böljan i beslutet att adoptera. Könsskillnader visade sig i att det var kvinnan som utrörde de praktiska detaljerna, såsom att ta de första kontakterna inför adoptionen, bl.a. med socialtjänsten. Kvinnan var den som mest fann sig i situationen, svarade på de ställda frågorna, bara hemutredningen gick fort så målet kunde nås, få hem barnet. Mannen däremot var mera negativt inställd till hemutredningen och dess relevans. Han var ifrågasättande, visade mer distans än vad kvinnan gjorde. Könsskillnader visade sig även vid anknytningsprocessen. Det visade sig att kvinnan knöt an till sitt barn vid ett tidigare stadium än vad mannen sade sig göra. Han kände sig trygg och redo för anknytning först när barnet fanns hos dem, endera på hotellrummet eller när de steg ner på svensk mark. Förberedelseperioden inför att få ett barn är likadan för adoptivföräldrar, de upplever båda två samma saker. Kvinnan får inget försprång i och med att hon ej bär barnet i en graviditet. Trots detta är det kvinnan som använder sig av den största delen av föräldraledigheten. Vi kunde se att det även hos vår grupp av adoptivföräldrar, var så att det är kvinnan som stannar hemma och vårdar barnet den längsta tiden. Diskussion Vårt syfte är att belysa den process som adoptivföräldrar går igenom inför en adoption, samt att få ta del av adoptivföräldrars erfarenheter av hemutredningsförfarandet inför internationell adoption. Det är svårt att riktigt peka på när adoptionsprocessen börjar. Börjar den när paret inser att de inte kan få barn på egen hand, eller när de inte heller kan bli gravida med hjälp av fertilitetsbehandling? Börjar den när de vänder sig till adoptionsorganisationen, till socialtjänsten eller redan när de ser alla TV-program och artiklar om svältande barn och om adoptioner? Börjar den när de får barnbesked, resbesked eller håller barnet i sin famn? Att få barn, bli familj med hjälp av adoption är en oerhört tidsödande process. Runt tio år är inte ovanligt, beroende på hur länge paret väntat och dröjt sig kvar vid sjukvårdens hopp om ett biologiskt barn. Det är inte konstigt att informanterna tycker att utredningstiden hos socialtjänsten ska gå fort. Att papperskvarnarna mal långsamt i givarländerna har de lättare att acceptera, men i dataålderns Sverige ska det inte behöva ta så långtid, anser de. Att det skulle kunna finnas någonting positivt med att det tar tid har de svårt att förstå. Tiden har ju gått hela tiden. Skillnaden i föräldraskap är ingenting som informanterna har varit inställda på när de beslutade sig för adoption. Barn som barn, förälder som förälder. Det är mitt i den processen som socialtjänstens medgivandeutredning kommer in. NIA har uttalade riktlinjer för hur socialtjänsten ska hjälpa de sökande i denna process. Inför mötet med socialtjänsten är kritiken mot densamma och skepsisen till intrånget i de sökandes liv stor. Att i det motståndet medverka till en process, när man möts, som för en del av våra infonnanter, endast en till två gånger, verkar för oss vara omöjligt. Vi kan inte se hur en tillförlitlig relation, där dessutom den ena parten har en maktposition, ska kunna byggas upp på så kort tid så att ett gynnande av processen blir möjlig. Våra informanter har i stället åberopat kurserna de gått på, böcker och artiklar de läst och samtal med andra adoptivföräldrar. Det finns en grundläggande skepsis mot hemutredningen, forfarandet och dess reliabilitet bland adoptivföräldrar. Efter att ha hört hur utredningarna har gått till delar vi den kritiken. Vi tror dock att ett utredningsförfarande, med tyngdpunkt på process, är nödvändig. Inte bara med anledning av gällande lagstiftning, utan också för att befrämja det blivande adoptivföräldraskapet. I NIAs riktlinjer finns förslag på metoder för socialtjänsten att använda vid hemutredningar. Vi har inte sett att någon av dessa har använts när våra informanter utreddes. När vi studerade metoderna och samtidigt försökte reda ut för oss själva vilken roll adoptionsorganisationema och deras kurser spelade i adoptivföräldraskaps-processen utvecklades en modell för vårt inre. Modellen bygger på PRIDE-metoden. Vi föreslår ett samarbete mellan adoptionsorganisationerna och socialtjänsten. En utredande och förberedande kurs som skulle vara obligatorisk, hålls av dem tillsammans, ungefår på det sätt som beskrivs i PRIDE. Ämnena på kurstillfållena skulle vara tydligt inriktade på adoption, bearbetning av barnlösheten, ett annorlunda föräldraskap, förberedelse inför de problem som ett adoptivbarn kan möta m.m. Mellan kurstillfällena gör social sekreteraren hembesök, precis som PRIDE beskriver. Då hålls intervjuer baserade på Kälvesten-metoden. Efter varje kurstillfälle förväntas kursdeltagarna var för sig skriva egna reflektioner. När kursen är slut beslutar social sekreteraren tillsammans med de sökande om de ska lämna in en ansökan om ett medgivande för beslut till socialnämnden eller ej. Detta medgivande skrivs av social sekreteraren med underlag av intervjuerna och det skrivna material som de sökande skrivit under kurstiden. Utredningen, kursen och processen att bli en adoptivförälder, går hand i hand. ..... Källa: Utdrag från en C-uppsats i Socialt arbete, ht 2000 av Cecilia Andersson och Anna-Cari Calander Örebro Universitet Institutionen för samhällskunskap Socionomutbildningen T 7