Historik, regler förmedling vid adoption mm Regler om adoption Regler om adoption återfinns i många svenska författningar. De grundläggande materiella reglerna om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken. Då det gäller adoption med utländsk anknytning finns i lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption bestämmelser bl.a. om svensk domsrätt, lagval och erkännande av utländska adoptionsbeslut. Till denna lag hör förordningen (1976:834) om prövning av utländskt beslut om adoption. Förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap innehåller särskilda regler om adoption när adoptionen genom den sökandes och barnets medborgarskap och hemvist har internordisk anknytning. Förordningen grundar sig på konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (6 februari 1931). Definitionen av internationell adoptionshjälp och regler härom återfinns i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. NIA:s funktioner regleras i förordningen (1988:1128) med instruktion för Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Vidare är flera centrala regler om adoption av utländska barn intagna i socialtjänstlagen (1980:620). Regler om bidrag vid adoption av utländska barn återfinns i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn jämte tillhörande förordning (1988:1464). Slutligen finns i andra författningar särbestämmelser angående adoptioner, t.ex. i sekretesslagen (1980:100) och i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap. De svenska adoptionsorganisationerna Verksamheten med att adoptera barn från utlandet startade på 1950-talet. Från början drevs verksamhet av enskilda personer. Efter hand reglerades den av samhället som också tog över vissa arbetsuppgifter i samband med adoptionerna. År 1969 bildades de första ideella organisationerna i syfte att ordna verksamheten på ett kontrollerat och rationellt sätt. Organisationerna fick då också ta över vissa uppgifter som tidigare legat på samhället. I Sverige finns för närvarande sex auktoriserade adoptionsorganisationer. Gemensamt för dem är att de alla är ideella organisationer som drivs av människor som känt ett starkt engagemang för föräldralösa barn i utlandet. I regel rör det sig om personer som själva adopterat och på så sätt fått kontakter i något land. Samtliga organisationer har internationell adoption som huvudsakligt syfte men arbetar dessutom med bistånd till andra länder. Antalet sökande har minskat under 1990-talet. I de flesta fall har organisationerna inte längre några väntetider innan en familjs handlingar kan sändas till ett annatland. Det förekommer även att organisationerna har för få sökande för vissa av sina utlandskontakter. Förbundet Adoptionscentrum (AC) bildades år 1969. År 1996 hade AC auktorisation att lämna adoptionshjälp för 24 länder och förmedlade under samma år ca 602 barn eller drygt 72 % av det totala antalet barn som detta år kom till Sverige genom auktoriserad organisations försorg. AC har ca 9 000 medlemmar och den 1 januari 1996 stod drygt 1 900 som sökande av adoptivbarn i organisationens register. De sökande har till oktober 1996 minskat till ca 1 700. Av dessa har ca 1 000 ännu inte fått medgivande av socialnämnden att ta emot ett barn för adoption. AC har lokalavdelningar över hela landet. Dessa bedriver bl.a. föreningsverksamhet, biståndsprojekt och föräldrautbildning. I syfte att kunna erbjuda blivande adoptivföräldrar en bra förberedelse inför adoptionen har AC utarbetat studiehandledningar och utbildar kontinuerligt cirkelledare. AC bedriver också en omfattande biståndsverksamhet, bl.a. med stöd av Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete (Sida). Familjeföreningen för Internationell Adoption (FFIA) har funnits som förening sedan år 1979 och har arbetat med internationell adoptionshjälp sedan år 1980. FFIA hade år 1996 auktorisation för sju länder och förmedlade samma år 120 barn. Det land från vilket det kom flest barn var Kina, som också är det land FFIA senast påbörjat ett samarbete med. FFIA har även förberedelse av blivande adoptivföräldrar, bl.a. ett studieprogram för distansutbildning. FFIA har drygt 900 medlemmar. FFIA:s biståndsverksamhet är en framträdande del av föreningens engagemang för barn i världen och drivs av en särskild biståndsgrupp.Föreningen stöder olika biståndsprojekt i sex länder. Barnen Framför Allt - Adoptioner (BFA-A) bildades år 1979 av ett antal personer, som själva adopterat från andra länder. Föreningen har haft auktorisation sedan år 1980. År 1996 hade BFA-A auktorisation för fem länder och förmedlade 48 barn. Föreningen har närmare 900 medlemmar. Förutom adoptionsverksamheten bedriver BFA-A biståndsverksamhet. Föreningen har bl.a. en fadderbarnsverksamhet som omfattar drygt 850 fadderbarn i tre olika länder. Barnens vänner - Internationell adoptionsförening (BV) bildades år 1979 under namnet Sri Lanka Barns Vänner - Internationell adoptions- och biståndsförening. Föreningen fick år 1980 auktorisation för att arbeta med adoptioner från Sri Lanka. Föreningen har under 1990-talet utvidgat sin verksamhet till flera länder, därav namnbytet. BV har nu auktorisation för tre länder. BV hade år 1996 drygt 500 medlemmar och förmedlade 28 barn. En separat förening som arbetar med bistånd till Sri Lanka har avskilts från BV. Ungdomar som kommit som adoptivbarn med hjälp av föreningen har bildat en egen ungdomsklubb. Adoptions-Gruppen Skaraborg (AGS) fick sin första auktorisation år 1991. Föreningen som har auktorisation för Polen har drygt hundratalet medlemmar och förmedlade år 1996 13 adoptivbarn. AGS har även biståndsverksamhet, som tillstor del består av insamlat material som transporteras till Polen. Adoption & Child Care Association (ACCA) är den nyaste organisationen och fick auktorisation för Vietnam år 1994. Föreningen hade år 1996 ett nittiotal medlemmar och förmedlade 22 adoptivbarn. ACCA har även visst bistånd, bl.a. fadderbarnsverksamhet. NIA Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA) är en central förvaltningsmyndighet med ansvar för information, tillsyn och kontroll i frågor som rör internationella adoptioner. Instruktion för NIA finns i förordningen (1988:1128). Nämnden består av elva ledamöter, som förordnas av regeringen, och kanslie har nio anställda. NIA ansvarar för frågor enligt förordningen (1976:834) om prövning avutländskt beslut om adoption samt för frågor om auktorisation av organisationerenligt lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp. Nämnden beslutar ocksåom fördelning av statsbidrag till sådana organisationer och fastställer årligengenomsnittskostnader att ligga till grund för beräkningen av bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. NIA skall vidare, enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620), avge yttrande till socialnämnden om avsett förmedlingssätt är tillförlitligt när det är fråga om adoption av ett barn från utlandet utan medverkan av auktoriserad organisation, s.k. enskild adoption. Verksamhetens huvudsakliga inriktning är att underlätta adoptioner till Sverige av utländska barn. NIA skall därvid sträva efter att adoptioner sker till barnets bästa och i enlighet med gällande lagstiftning i barnets ursprungsland och i Sverige. NIA skall vidare upprätthålla och stödja verksamheten med internationella adoptioner på hög etisk nivå, följa utvecklingen på sitt område samt informera berörda samhällsorgan om regler föroch innehåll i adoptionsverksamheten. Kommentar: Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, MIA bildades den 1 januari 2005. MIA ersatte därmed Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, NIA./Tomas Törnqvist Förmedlingssättet De flesta adoptivbarn som kommit till Sverige har förmedlats genom en auktoriserad adoptionsorganisation. Antalet barn som förmedlats på detta sätt haremellertid varierat genom åren. På 1970-talet förmedlades 40-50 % av de barn som kom till Sverige genom enskilda kontakter. Efter införandet av lagen ( 1979:552) om internationell adoptionshjälp och ändringen i socialtjänstlagen år 1985, minskade emellertid antalet enskilda adoptioner. År 1986 t.ex. kom nästan 90 % av adoptivbarnen till Sverige genom auktoriserad organisations försorg. Andelen enskilda adoptioner har därefter ökat något, även om variationerna mellan åren är stora. År 1993 förmedlades ca 20 % av adoptivbarnen genom enskilda kontakter, medan siffran för år 1996 var nere i ca 8 %. Socialnämndens beslut om medgivande Den som vill adoptera ett utländskt barn måste ha ett beslut om medgivande från socialnämnden. Enligt 25 § socialtjänstlagen (1980:620) får inte en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhörnågon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom utansocialnämndens medgivande. En ansökan om sådant medgivande skall enligt 36 § socialtjänstförordningen (1981:750) innehålla vissa personuppgifter om de sökande. Enligt 37 § samma förordning behöver ansökan innehålla uppgifter om ett visst barn endast om sökandena kan lämna sådana uppgifter. Vidare skall i ansökan uppges hur sökandena har kommit eller planerar att komma i förbindelse med ett utländskt barn. I det senare fallet skall också de särskilda önskemål som sökandena kan ha i fråga om barnets ålder anges. Till ansökan skall fogas läkarintyg beträffande sökandenas hälsotillstånd. Innan socialnämnden fattar beslut i frågan om medgivande skall enligt 25 § andra stycket socialtjänstlagen förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet utredas. Kommunens handläggare gör en s.k. hemutredning. Bland annat för att ge vägledning om hur en sådan utredning skallgå till och vilka uppgifter som behövs om de adoptivsökande har NIA gett ut en detaljerad handbok för socialnämnderna. Det kan bli aktuellt för socialnämnden att inhämta yttrande från NIA innan beslut fattas om medgivande. Så kan fallet vara då någon av de sökande ellerbåda lider av sjukdom. Ibland kan en behandlande läkares utlåtande till socialnämnden vara svårt att tolka med avseende på vilka konsekvenser sjukdomen kan få för familjen. Läkaren som avgett utlåtandet företräder i första hand sin patient medan socialarbetaren måste företräda det okända barnet. Föreligger det tveksamhet om hur den aktuella sjukdomen kan komma att påverka den eller de sökandes förmåga att ta emot ett adoptivbarn kan socialnämnden för att förbättra sitt beslutsunderlag inhämta NIA:s uppfattning i frågan. Socialnämnden skall vidare, innan den fattar sitt beslut, enligt 25 § fjärde stycket socialtjänstlagen pröva om det förmedlingssätt som sökandena kommer att använda sig av är tillförlitligt. Socialnämnden skall i denna fråga inhämta yttrande från NIA om det inte är uppenbart obehövligt. Med uppenbart obehövligt avses t.ex. de fall då adoptionen förmedlas av en auktoriserad adoptionsorganisation. Visar prövningen att det kan befaras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt skall socialnämnden vägra sitt medgivande. I ett beslut om medgivande skall socialnämnden ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller. I 25 § tredje stycket socialtjänstlagen stadgas att ett beslut om medgivande skall inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades. Enligt 38 § socialtjänstförordningen skall den som har fått socialnämndens medgivande att i sitt hem ta emot ett barn från utlandet i syfte att adoptera det omedelbart anmäla till socialnämnden när barnet har anlänt till hemmet. Den som tar emot ett utländskt barn för adoption utan att inhämta medgivande från socialnämnden kan dömas till böter. Organisationens beslut om adoptionshjälp När de adoptionssökande har fått ett beslut från socialnämnden om medgivande vänder sig de flesta - om de inte redan gjort det - till en adoptionsorganisation för att få hjälp med att finna ett barn. De får då hos organisationen ansöka om s.k. internationell adoptionshjälp. Härmed avses enligt 1 § lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp sådan verksamhet som har till syfte att förmedla kontakt mellan den som önskar adoptera ett utländskt barn och myndigheter, organisationer eller enskilda personer i barnets hemland samt att även i övrigt lämna den hjälp som behövs för att adoptionen skall kunna genomföras. Internationell adoptionshjälp från enskild får, utom i enstaka fall, lämnas endast av ideella adoptionsorganisationer som är auktoriserade av NIA. Auktorisation Auktorisation får ges endast åt organisationer som har stadgar, styrelse och revisorer och vars huvudsakliga syfte är att lämna internationell adoptionshjälp. Verksamheten skall drivas på ett sakkunnigt och omdömesgill sätt utan vinstintresse och med barnens bästa som utgångspunkt. Ett beslut om auktorisation skall vara tidsbegränsat och ange de länder där organisationen får vara verksam. Auktorisationen får även förbindas med andra villkor. För att täcka kostnaderna för verksamheten får en auktoriserad organisation ta ut avgifter av dem som söker adoptionshjälp. NIA har tillsyn över de auktoriserade adoptionsorganisationerna. Dessa är skyldiga att på begäran tillhandahålla NIA de handlingar som rör verksamheten. Auktorisationen får återkallas bl.a. när de förutsättningar som varit villkor för auktorisation inte längre föreligger. Ett beslut om avslag på ansökan om auktorisation eller återkallelse av auktorisation kan överklagas till regeringen. I samband med beslut om auktorisation skall NIA utse minst två personer eller, om organisationens verksamhet kan antas bli av ringa omfattning, en person att företräda allmänintresset i organisationens arbete med internationell adoptionshjälp (samhällsrepresentant). Samhällsrepresentanterna skall ha särskild erfarenhet av barn- och ungdomsvård i stat eller kommun. När en organisation beslutar om adoptionshjälp skall lämnas eller ej skall enligt 8 § lagen om internationell adoptionshjälp minst en samhällsrepresentant delta. Om samhällsrepresentanten har en annan mening än sammanslutningen i frågan om adoptionshjälp, skall ärendet överlämnas till NIA för avgörande. Om sammanslutningen har vägrat adoptionshjälp i ett visst fall får NIA vidare på begäran av den som söker adoptionshjälp uppdra åt sammanslutningen att ändå lämna hjälpen. Den som lämnar internationell adoptionshjälp i strid med 1 § lagen om internationell adoptionshjälp kan dömas till böter. Tingsrättens beslut om tillstånd till adoption, m.m. När de blivande adoptivföräldrarna har fått ett medgivandebeslut från socialnämnden, ett beslut om adoptionshjälp från en organisation och ett barn också har förmedlats återstår för de sökande att få ett beslut om själva adoptionen. Detta beslut kan fattas av svensk domstol. Enligt lagen (1971:796) om internationella rättsförhållanden rörande adoption skall ansökan om adoption upptas av svensk domstol om den eller de sökande har svenskt medborgarskap eller hemvist i Sverige eller om regeringen medgett det. I lagen föreskrivs vidare att ansökan skall prövas enligt svensk lag. Avser ansökan barn under 18 år skall särskilt beaktas om sökanden eller barnet genom medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har anknytning till främmande stat och det skulle medföra avsevärd olägenhet för barnet om adoptionen inteskulle bli gällande där. I lagen finns också bestämmelser om erkännande av utländska adoptionsbeslut. Enligt förordningen (1976:834) om prövning av utländskt beslut om adoption prövar NIA frågan om godkännande av ett sådant beslut. Fråga är om autonom svensk lagstiftning, dvs. lagstiftning som inte grundar sig på en av Sverige ratificerad internationell konvention. När det gäller internordiska adoptioner finns speciella regler i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Denna reglering grundar sig på konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationelltprivaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap från år 1931. De allmänna reglerna om förutsättningarna för adoption finns i 4 kap. föräldrabalken. Huvudregeln är att adoptanten skall ha fyllt 25 år. Rätt att adoptera tillkommer även den som fyllt 18 men ej 25 år om adoptionen avser eget barn, makes barn eller makes adoptivbarn eller om det annars föreligger synnerliga skäl. Tillstånd att adoptera kan lämnas endast åt äkta makar gemensamt eller åt ensamstående. Endast i undantagsfall får en make adoptera ensam. Sammanboende kan inte adoptera gemensamt. Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig anta adoptivbarn. Har barnet fyllt 12 år skall det lämna samtycke till adoptionen. Adoption kan dock i vissa fall ske utan sådant samtycke, t.ex. om barnet är under 16 år och barnet skulle skadas om det tillfrågades. Vidare krävs, när barnet är omyndigt, att vårdnadshavarna lämnar samtycke till adoptionen. Moderns samtycke skall ha lämnats sedan hon har återhämtat sig tillräckligt efter nedkomsten. Rätten skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. En adoption får inte ha karaktär av affärsuppgörelse. Har t.ex. som villkor för att adoption skall ske ersättning i någon form lämnats eller utlovats från någon sida kan tillstånd till adoption ej ges. Det är dock tillåtet att i samband med adoptionen utge ersättning för vårdkostnader och liknande som uppstått i barnets hemland. När det gäller adoptivbarnets ställning efter adoptionen skiljer man mellan svaga och starka adoptioner. En svag adoption innebär att en viss rättslig anknytning bibehålls mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Möjlighet kan också finnas till hävning av adoptionen. I Sverige tillämpas dock endast stark adoption vilket innebär att barnet efter adoptionen anses vara adoptantens barn i alla avseenden. Någon hävning av en sådan adoption är inte möjlig. Endast i de fall då barnet senare adopteras av annan än adoptantens make eller om adoptanteningår äktenskap med den adopterade upphör all verkan av adoptionen. Källa: Internationella adoptionsfrågor Prop. 1996/97:91 Observera att NIA har ersatts av MIA