Forskning avseende adoptivbarn och deras liv efter adoptionen Sammanställning av forskning avseende adoptivbarn och deras liv efter adoptionen av professor emeritus i barn- och ungdomspsykiatri Marianne Cederblad, Lunds universitet Sammanfattning Litteraturöversikten visar ganska samstämmigt att adopterade är 2–3 gånger överrepresenterade i kliniska material inom barn- och ungdomspsykiatri, psykiatri samt i social dygnsvård. Detta gäller såväl internationellt som i Sverige. De visar framför allt s.k. externaliseringssymtom under barn- och ungdomen dvs. aggressivitet, trots, hyperaktivitet och asociala beteenden. Detta gäller särskilt pojkarna. Depressiva symtom, självmordstankar och självmordshandlingar förekommer också oftare, särskilt bland flickorna. Hos vuxna adopterade är självmord, självmordshandlingar, psykisk sjukdom, missbruk och kriminalitet vanligare än hos den övriga befolkningen. Epidemiologiska studier av barn och ungdom har inte givit en lika entydig bild. Vissa studier har visat högre frekvenser av samma typer av psykisk ohälsa, som de kliniska studierna, i adoptivgruppen jämfört med grupper av totalpopulationen i samma åldrar. Trenden är att yngre barn visar färre avvikelser än tonåringarna. Flera författare har påpekat att adoptivgrupperna visat större spridning än jämförelsegrupperna. Man har funnit att majoriteten av adoptivbarnen förefaller att utvecklas väl med god psykisk hälsa och god självkänsla. De är emellertid också starkt överrepresenterade i den mest psykiskt belastade gruppen. Huvudskälet till dessa fynd är sannolikt att adoptivbarnen har upplevt mycket olika belastande händelser före adoptionen. Flera studier har visat att misshandel, undernäring, vanvård, känslomässig och intellektuell deprivation före adoptionen påverkar barnens anpassning fortfarande efter flera år i adoptivfamiljen, även om barnens återhämtning av både kroppslig, emotionell och kognitiv försening är imponerande. Man har visat att förekomst av sådana negativa upplevelser snarare än ankomståldern i sig har starkt samband med utfallet av adoptionen. Dock ökar risken för att barnen skall ha utsatts för negativa upplevelser ju äldre de är vid adoptionen. Då det gäller internationella adoptioner är en svårighet att man ofta inte vet någonting om barnets förhistoria. Flera studier har visat att den kroppsliga hälsan, som kunde vara dålig vid ankomsten, snabbt förbättras och normaliseras. Dock kan det uppstå problem med tidig pubertet, särskilt hos flickor. Det kan i sin tur påverka den slutliga kroppslängden. Tidig undernäring kan även öka risken för fetma i vuxenåldern. Här kunde också genetiska förhållanden spela roll. Den tidiga puberteten hos vissa flickor kan medföra att de tidigare testar vuxenmönster för sex och alkohol/droger. Skandinaviska studier har visat att adopterade klarar sin skolgång som genomsnittet i respektive land. Dock var spridningen även här stor i gruppen. Fler adopterade har behövt specialundervisning visar studier i flera olika länder. De skolproblem som fanns berodde på språksvårigheter, då det gällde mer abstrakta begrepp och syntax, det s.k. ”skolspråket”. Hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter var också vanligare i gruppen adopterade och försvårade skolarbetet. De adopterade har ofta fått nöja sig med att klara en skolutbildning som var 1,5–2 år kortare än biologiska, icke-adopterade syskons och adoptivföräldrarnas utbildning, vilket beror på att de senare som grupp oftast är mer välutbildade än genomsnittsföräldrar. Forskningen om identitet har tidigare gällt den adopterades förhållningssätt till sin biologiska familj. Den unge kan uppleva svårigheter att integrera sina föreställningar om denna och sina upplevelser av adoptivfamiljen under uppväxten. För de adopterade vars ursprung är i andra ras- och etniska grupper än adoptivföräldrarnas tillkommer svårigheter att identifiera sig mer eller mindre med två raser och/eller två kulturer. Man har funnit att identifikationsprocessen ser mycket olika ut i olika åldrar. Föräldrarna kan underlätta denna genom att själva vara engagerade i och förmedla kunskap om den andra rasen/kulturen. Barn före tonåren är ofta ointresserade av detta och vill vara så lika sina kamrater och vänner som möjligt oavsett ras/etnisk grupp. I tonåren kommer det egna intresset successivt och individen tar ett eget ansvar för att ta ställning till sin bakgrund. Processen ser dock olika ut för olika individer, bara ungefär hälften engagerar sig i ett aktivt intresse för sin biologiska och etniska bakgrund. Det tycks inte finnas någon tydlig koppling mellan ras/etnisk identitet hos transrasealt/transetniskt adopterade och deras psykiska hälsa och självkänsla. Källa: SOU 2003:49