Adopterade barns beteende, svårigheter och samhällsvård Barnens ålder och beteende Det finns ett flertal studier om sambandet mellan barnets ålder vid adoption och problem senare i livet. Hur de adopterade har haft det under tiden före adoptionen är en viktig faktor men tidsperspektivet i sig självt verkar inte vara avgörande. Att senare anpassningsproblem på något entydigt sätt kan hänföras till barnets ålder vid adoptionen är oklart men problem i tonåren har visat sig ha samband med åldern vid ankomst. Många adoptivbarn uppvisar tecken på krisreaktioner i form av aggressivitet, hyperaktivitet eller passivitet, sömnproblem och rädsla den första tiden efter ankomsten men dessa är av övergående karaktär. I en norsk undersökning, där man studerade en grupp om 384 adopterade barn från Korea, fann man att barn som var mellan 1 och 3 år vid ankomsten föreföll möta de största anpassningsproblemen. Barnen vid denna ålder är särskilt sårbara för byte av vårdare, i sin språkutveckling och kognitiva färdigheter. Ett adoptivbarn har upplevt förlust av mamma och andra viktiga personer men kanske också bristande omvårdnad, misshandel, drogmissbruk, undernäring i fosterstadiet och under spädbarnstiden samt byte av vårdare en eller flera gånger. Barnets tidigare upplevelser kan göra att barnet uppför sig provocerande, kontrollerande eller utagerande. Bristfälliga språkkunskaper kan ge barnet svårigheter att följa den vuxnes verbala resonemang. Ilska, utagerande och motorisk oro kan vara inre känslor av rädsla, otillräcklighet och skuld men är också tecken på vitalitet, styrka, vilja att bli hörd, sedd och accepterad. De barn som adopteras är ofta barn som klarat sig mot alla odds. I några studier har det visats att de första dagarna och veckorna har stor betydelse för barnets anpassning i familjen. I en studie har man studerat 116 thailändska barn som adopterats till Holland och funnit att tillfälliga anpassningssvårigheter i början av adoptionen senare kan bli en grogrund för mer problematiska relationer i familjen. Ålder vid ankomsten var av betydelse för senare beteendeproblem vilket andra undersökningar bekräftar. En studie från 1982 visade att de flesta adopterade barn anpassar sig relativt snabbt efter ankomsten till Sverige, även de barn som adopteras efter 3 års ålder. För ett fåtal av barnen som är något äldre vid ankomsten föreligger en risk för bestående skador i jämförelse med adopterade spädbarn. I andra studier har det visats att barn som adopterats före 6 månaders ålder har bästa möjligheter att skapa en normal och trygg anknytning. Föräldrarna måste dock vara beredda på att möta ett otryggt barn vid ankomsten oavsett barnets ålder. Vad som kan komma att påverka den fortsatta utvecklingen är barnets och föräldrarnas förmåga och möjligheter till anknytning. Hur barn får sina behov tillfredsställda under de första levnadsmånaderna påverkar på många sätt deras förmåga till anknytning och relations skapande senare i livet. Alla adopterade barn har genomgått minst en separation innan ankomsten till sin nya familj och tidpunkten för byte av vårdare kan påverka barnets förmåga till anknytning men behöver inte göra det. Barnet kan ha varit utan positiv fysisk kontakt under flera månader, det kan ha utsatts för misshandel eller sexuella övergrepp. Det kan också finnas ärftliga faktorer som påverkar beteendet. Sådana omständigheter bör föräldrarna ta i beaktande för att tillfredsställa barnets behov av närhet och för att eventuellt begränsa antalet relationer som barnet utsätts för den första tiden i det nya hemlandet. Adoptivföräldrar till ett äldre barn kan tvingas möta ett otryggare barn än om de adopterar ett yngre barn. Anknytningsprocessen kan störas för barn som adopteras efter sex månaders ålder, vilket kan vara svårt för adoptivföräldrarna att hantera. Karin Luther beskriver i sin bok "Adopterades sorg" att vissa barn "smälter in" i den nya familjen direkt och har en förmåga att vara till lags och att barnet visar en vilja att trivas för att undvika ytterligare separationer. De eventuella problem som uppstår senare kan vara tecken på att barnet behöver sörja sina biologiska föräldrar. En tredjedel av de adopterade barnen visar dock inte något som helst reaktionsmönster på sorg medan andra till och med kan uppvisa tecken på depression. Den direkta reaktionen kan vara chock och tvivel och att barnet är tillsynes oberört över vad som sker. Adopterade barn kan ha både behov av och skräck för närhet. De klättrar och klänger vilket kan upplevas charmigt men när de blir större kan det istället upplevas bråkigt och påfluget. Beteendet kan senare övergå i tydlig favorisering av endera av föräldrarna eller till och med i tydligt avståndstagande från båda föräldrarna. Sådant beteende kan hänföras till barnets sorg och saknad av en modersgestalt och förlust av biologiska föräldrar. Den ilska vissa adopterade barn visar mot sina föräldrar kan vara svår att förstå i den situation de nu lever i med social trygghet och med föräldrar som bryr sig, men barnet har ofta skäl till att vara ledset eller argt för att tidigare ha blivit övergivet och kan uppleva sig förskjutet eller övergivet. I tonårens ambivalenta frigörelsebehov kan detta leda till ett utagerande beteende. Svenska undersökningar har visat att när en ensamstående förälder har fått adoptera ett barn, har barnet varit äldre än de barn som adopterats till föräldrapar. Av de 2 692 barn som kom till Sverige via Adoptionscentrum under åren 1983-85 placerades 32 (1,2%) hos en ensamstående förälder. Enligt uppgift från Adoptionscentrum var 27 av dessa 32 barn 4 år eller äldre vid ankomsten till Sverige (84,4%) och 10 av barnen var till och med över 7 år vid ankomsten. Om det är så idag vet vi inte, men skulle det vara så bör detta leda till eftertanke mot bakgrund av de svårigheter som kan komma att uppstå i tonåren och hur en ensamstående förälder orkar hantera dem. Ensamstående adoptivföräldrar söker fyra gånger så ofta som föräldrapar hjälp för problem med sitt barn. Adopterade barn inskrivna på särskilda ungdomshem Statisktiskt är de utlandsadopterade i åldern 10-20 år överrepresenterade bland de inskrivna på särskilda ungdomshem. Av 10000 adopterade ungdomar mellan 10 och 20 år i befolkningen skrevs 23,6 in vid något särskilt ungdomshem under 1995 medan motsvarande siffra för totalbefolkningen var 9,1 i inskrivningar per 10 000. Före 1995 finns ingen samlad statistik att tillgå kring de barn och ungdomar som placerats på särskilt ungdomshem varför jämförelser bakåt i tiden inte går att göra. År 1995 fanns 33 särskilda ungdomshem i landet med sammanlagt 588 platser. Under året gjordes totalt 916 inskrivningar vid dessa ungdomshem varav 32 procent var flickor och 68 procent pojkar. Av dessa var 39 inskrivningar av barn med huvudsaklig uppväxt i adoptivfamilj, 20 flickor och 19 pojkar (det fanns dock ett bortfall på 176 inskrivningstillfållen där uppgift om huvudsaklig uppväxt saknades). Barnens ursprung Av de ungdomar som haft sin huvudsakliga uppväxt i adoptivfamilj och som placerats på särskilt ungdomshem under 1995 kom 18 från Sydamerika, 14 från Asien, 5 från Europa, ett från Afrika och ett var av okänt ursprung. Under perioden 1969-1995 kom 60 procent av de adopterade barnen från Asien och de utgjorde 36 procent av samtliga adopterade som placerats på särskilt ungdomshem. Andelen adopterade från Nord- och Sydamerika motsvarade 25 procent medan denna grupps andel av de omhändertagna var 46 procent. Om man ser till antalet barn med nord- och sydamerikanskt ursprung är andelen som omhändertagits och placerats på särskilt ungdomshem förvånansvärt högt. I gruppen från Nord- och Sydamerika kommer de flesta från Colombia. Även tidigare undersökningar om vård med placering utanför adoptivfamiljen på klinik eller barnhem visar att andelen colombianska barn är högre än förvänta. Vid intervjuer med personal inom olika behandlingsorganisationer och med personer från olika myndigheter och organisationer som på olika sätt arbetar med adopterade barn och deras föräldrar framgår att man känner igen problemen. Föräldrarna söker kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin när deras barn kommer i tonåren och det finns en överrepresentation inom barn- och ungdomspsykiatrin. Det finns undersökningar som påvisar att adopterade barn remitteras till psykologbehandling mellan 2 och 5 gånger så ofta som jämnåriga icke adopterade barn. Problemet är alltså känt och uppmärksammat men det är ovanligt med speciella resurser eller enheter för gruppen. I Stockholm och Göteborg finns dock möjligheten att söka hjälp hos adoptionsrådgivning. Tvångsomhändertagande av adoptivbarn När ett omhändertagande blir aktuellt har ofta flera dramatiska händelser inträffat och föräldrarna är ofta helt slutkörda. Barnet visar tecken på ångest, stress och förtvivlan. Konflikten har trappats upp och föräldrar och barn kan ha agerat ut och förstärkt varandra på ett primitivt sätt som de i vanliga fall inte gör. En del föräldrar har försummat sitt arbete eller tvingats ta ledigt från arbetet för att kontrollera och för- hindra ytterligare konflikter med andra familjemedlemmar. Föräldrarna beskriver bl a sömnproblem. Skuldkänslor är vanliga. Föräldrarna har innan placeringen genomgått en arbetsam tid som inte sällan påverkat såväl relationerna inom familjen som utanför familjen negativt. Adoptivföräldrarna beskriver för personalen otrygghet och i många fall rädsla i relationen till sina barn. De har svårt att lita på sitt barn och kan berätta om mycket allvarliga situationer som knivhot och strypningsförsök av småsyskon som en del av vardagen. Det finns föräldrar som berättar att de inte vågar lägga ifrån sig plånboken i hemmet av rädsla för att deras barn skall stjäla, inbrott i familjens bostad och släktingar som blivit bestulna och där de misstänker sitt barn. Föräldrar beskriver oväntade och omotiverade fysiska påhopp från barnet med bit- och rivmärken, blåmärken och frakturer som resultat men där man ändå har tyckt sig kunna hantera situationen till dess barnet uppnått tonåren. Ageranden har ibland pågått under många år och beskrivs som ett kraftfullt ursinne som är svårt att förstå. Föräldrarna är chockade och slutkörda när barnet omhändertas och orkar inte agera som de brukar göra. Några uttrycker starka känslor, till och med önskan att få adoptionen upphävd. Det är föräldrarnas desperata reaktion på den infekterade relation som råder mellan dem och barnet vid placeringstidpunkten. Orsaker till placering på särskilda ungdomshem Om man betraktar placeringsorsaken bland samtliga placerade ungdomar under 1995 och 1996 ser man att fördelningen mellan kriminalitet, missbruk och "övrig social problematik" är jämnare bland dem än i gruppen adopterade. Om man däremot betraktar gruppen adopterade placerade på särskilt ungdomshem under dessa två år kan man se att en högre andel har placerats på grund av "övrig social problematik" under 1995 medan det året därpå har blivit en förskjutning mot kriminalitet och missbruk. En förklaring kan vara att flickors och pojkars beteendemönster skiljer sig åt och att det fanns fler omhändertagna pojkar än flickor. En annan förklaring kan vara att omgivningen reagerar på olika saker när det gäller att fatta beslut om omhändertagande. De barn som hade sin huvudsakliga uppväxt i adoptivfamilj hade en högre andel placeringsanledningar som våld/misshandel, hot om våld, psykiska problem, akut kris i den unges familj, skadegörelse, mordbrand samt läkemedelsmissbruk jämfört med alla 916 inskrivningstillfällen 1995. Barnen med huvudsaklig uppväxt i adoptivfamilj med placering på särskilda ungdomshem kommer i högre grad från större och medelstora städer samt från industrikommuner, där arbetsmarknaden är bättre och befolkningen har relativt sett högre utbildningsnivå. Adoptivföräldrar är lika ofta yrkesaktiva som andra föräldrar och 3 av 4 kvinnor med adoptivbarn i åldern 7-10 år är yrkesaktiva. Det krävs god ekonomi för att kunna adoptera eftersom det är dyrt. Adoptivföräldrarna tillhör i allmänhet det socio- ekonomiska medel skiktet. Adoptivföräldrar bland industriarbetare är underrepresenterade medan lärare, läkare och sjuksköterskor samt socialarbetare är överrepresenterade. I en studie av 384 koreanska adoptivbarn hade 1/3 av föräldrarna 15 års skolgång eller mer. I allmänhet sker placeringen med stöd av 3 § LVU (barnets eget beteende) med syftet att sätta stopp för barnets destruktiva beteende för att få tid till planering av vidare åtgärder. Den direkta anledningen till institutionsplacering var för nästan hälften (46%) i den adopterade gruppen akut kris i familjen jämfört med 29 procent i den övriga gruppen. Enligt en studieär psykiska problem vanligare orsak till omhändertagande inom § 12 vård för adopterade än för andra barn (14 resp 5%). Sexuell problematik generellt och promiskuitet är vanligare hos adopterade barn (11 resp 4%). Det fanns en viss överkonsumtion av alkohol vid tiden för intagning och i samband med omhändertagandet för gruppen adopterade barn. Överkonsumtionen var två till tre gånger högre hos den adopterade gruppen (32% resp 12%) och ett omfattande missbruk av alkohol vid intagningen 4 till 5 gånger så vanligt som i den övriga gruppen (14 resp 3%). Jämför man detta med ungdomarnas egna uppgifter om missbruk av alkohol visar det sig att gruppen adopterade barn själv inte upplevde sig ha något missbruk - 36 procent av dem jämfört med 62 procent i övriga gruppen medgav att de hade problem. Användandet av narkotika i perioder vid tiden före intagning förekom hos drygt var fjärde i adoptionsgruppen jämfört med drygt var tionde i den övriga gruppen (27 resp 12%). Jämför man detta med placeringsanledningarna för alla adopterade barn är både kriminalitet och annan social problematik oftare anledning till omhändertagande än ett missbruk. De utlandsadopterade barnen på institutionerna uppvisar ofta ett gränslöst beteende som leder till att de utsätter sig för risker och situationer som är direkt farliga, såsom våld och sexuellt utnyttjande. Adoptivbarnen har bra grunduppfostran och gott socialt uppträdande men har svårt för djupare anknytning. De uppvisar ett socialt beteende som gör att det uppfattas lättare att få kontakt med dessa barn och de engagerar ofta personalen på institutionerna på ett sätt som övriga barn inte gör. Personalen på behandlingshemmen är av den uppfattningen att de utlandsadopterade barnen har en bättre prognos för förndring än övriga barn, kanske som en följd av det engagemang de skapar hos sin omgivning. Barn- och föräldrarelationen Ett av de vanligaste problemen hos barnen som beskrivs av behandlingspersonalen vid särskilda ungdomshem är enstarkt infekterad relation mellan barn och föräldrar. Kraftig ilska och vrede kan rikta sig mot någon förälder, båda föräldrarna eller syskon med särskilt hög konfliktnivå gentemot fäderna. I en studie av Stockholmsinstitutionerna fann man en signifikant skillnad när det gällde hög konfliktnivå i de omhändertagna adopterade barnens relation till sin far och där parterna inte klarade av att lösa sina konflikter (67% bland adopterade, 28% bland icke adopterade). Anmärkningsvärt mot bakgrund av den höga konfliktnivån är att i adoptionsgruppen bedöms bindningen mellan ungdom och far i stor utsträckning som svagt positiv (44% mot 24% i den övriga gruppen) och att de fått en demokratisk uppfostran av fadern (26% mot 7% i den övriga gruppen). När man frågade hur barnen bedömde sina mödrars förståelse för deras problem svarade 19 procent av de adopterade barnen delvis (mot 42% i den övriga gruppen) och endast 16 procent bedömde bindningen till modern som starkt positiv (mot 42% i övriga gruppen). I en journalstudie av 84 utlandsadopterade barn mellan 11 och 18 år som sökt barn- och ungdomspsykiatrisk hjälp fann man också problem i relationen till föräldrarna och då främst till adoptivmodern. Adopterade barn möter speciella problem i sin identitets utveckling och en del adopterade barn reagerar särskilt kraftigt i tonren, en period i livet då relationen mellan föräldrar och barn normalt sätts på hårda prov när den naturliga frigörelsen från föräldrarna tar sin början. En av många konsekvenser om det finns en anknytningsproblematik, är att ungdomarna får kämpa så hårt för att få en någorlunda trygg en-till-en- kontakt, att de inte når fram till nästa steg - att gå från duad till triad (d v s att skapa flera hållbara relationer), svårigheter som kan komma att avspegla sig under tonårsfrigörelsen när man söker sig utanför hemmet till jämnåriga kamrater. Frigörelsen kan ta väldigt drastiska former där man diskvalificerar föräldrarna och överger dem helt. Tonåringen kan till och med förstora upp en konflikt för att bryta familjegemenskapen. Personalen vid särskilda ungdomshem beskriver att de ser en skillnad i den relationsproblematik som finns hos adoptivfamiljer i förhållande till andra familjer med barn placerade inom § 12-vården. Andra tonåringar opponerar sig och agerar ut med ilska, gråt och hårda ord medan de adopterade barnen reagerar med totalt avståndstagande från familjen och agerandet har karaktären av ett ursinnigt, definitivt hat. En person beskriver det så här: "Biologiska barn som vill revoltera mot sina föräldrar väljer att komma hem några timmar för sent på kvällen -adopterade barn väljer att vara borta i flera dygn." Institutionspersonalen beskriver att dessa barn agerar ut på avdelningarna med mer inslag av hot och våld än övriga barn. Barnens separationskänslighet kan bottna i rädsla att bli övergiven. Den stormiga tonårstiden är en tid då den naturliga frigörelseprocessen från adoptivföräldrarna blir ett återupplivande av den tidiga separationen från den biologiska familjen. Den utagerande tonåringen reagerar kanske inte på svårigheter i familjen utan på svårigheter hon/han hade innan ankomsten till familjen. Adoptivföräldrar måste lära sig att stå ut med "misstag" de själva gör i sin föräldraroll men de får också ta emot och bära ansvaret för vad de biologiska föräldrarna gjorde och inte gjorde. Det är skälen till adoptionen istället för själva adoptionen som är problemet. Denna smärtsamma process påverkas av vilken förmåga barnet som nyadopterat har haft att knyta an till sina svenska föräldrar och den omvårdnad och trygghet som adoptivföräldrarna tillhandahåller. I en tidigare studie av adopterade barn inlagda för vård och behandling utanför adoptivfamiljen fann man att 62 procent av barnen hade upplevt någon form av traumatisk händelse, en familjemedlems död eller försvinnande, fysisk vanvård, våld eller krig. Liknande resultat kom också fram i en studie av adopterade barn i Kronobergs och Östergötlands län som sökt barnpsykiatrisk hjälp. I den undersökningen hade 18 procent av adoptivföräldrarna blivit allvarligt sjuka, 13 procent hade skilt sig och 25 procent av barnen hade upplevt andra genomgripande förändringar i familjen, exempelvis flyttning till annan ort. En grupp av de adopterade barnen fortsätter alltså även efter adoptionen att få uppleva negativa separationer. Könsskillnader Tidigare undersökningar har visat att adopterade pojkar oftare läggs in för behandling på klinik eller barnhem än flickor. Personalen vid de särskilda ungdomshemmen upplever att det finns en skillnad i beteendet mellan adopterade pojkar och flickor. Flickorna är oftare mer kontaktsökande men deras signaler kan också misstolkas som sexuella inviter. Utmanande klädsel och ett kroppsspråk som kan tolkas som sexuella inviter kan innebära att de här barnen försätter sig i situationer som ytterligare förstärker deras problematik. Flickors ibland tidiga ingång i puberteten till följd av undernäring vid ankomsten till adoptivföräldrarna och därefter snabb återhämtningstillväxt kan påverka flickornas beteende. Adoptivföräldrar har berättat om flickor som börjat menstruera i 7 -årsåldern. Tidig ingång i puberteten kan bli en stressfaktor men det kan också påverka flickornas längd tillväxt (kortväxthet) vilket kan ställa till problem. Pojkarna uppvisar mer aggressivt utagerande beteende och uppfattas som "förvirrade" i sin identitet. Personalen på § 12-hem upplever att utlandsadopterade barn oftare än andra omhändertagna barn visar tecken på att de blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det är också vanligare med promiskuitet och annan sexuell problematik i den adopterade gruppen i jämförelse med andra omhändertagna på särskilt ungdomshem (11 resp 4%). I en norsk studie fann man att en fjärdedel av de adopterade flickorna (24%) och en sjättedel av pojkarna (17%) hade känslomässiga problem. I samma undersökning fann man att flickor är bättre på att upprätthålla relationer till syskon och adoptivföräldrar och att de är bättre på att hantera vänskap, vilket kan vara förklaringen till att de också uppvisar mer problem i det som har med känslor att göra. Pojkar har bättre resultat vad gäller mental hälsa, självkänsla och när det gäller deltagande och engagemang i olika organisationer. Det nu beskrivna skiljer inte i vad som kan beskrivas som traditionell uppdelning i beteende hos "struliga" pojkar och flickor men ofta sammankopplas det destruktiva beteendet med alkohol eller droger. De adopterade barnen som omhändertas har däremot större problem med ett aggressivt och våldsamt beteende som inte är förknippat med droger vilket alltså utgör en skillnad. Vilken påverkan har förlust av biologisk moder för en adopterad flicka och hennes sexualitet? Flickor som saknat trygghet i relation till sina mödrar väljer ofta att söka sig till äldre män för att på detta sätt försöka erhålla någon form av trygghet. Andra studier visar att icke adopterade flickor kan välja att gå in i relationer med män till nästan vilket pris som helst för att inte riskera att bli övergivna. Vilken risk löper de adopterade flickorna som kommer till våra institutioner att hamna i denna typ av relationer till män? Handikapp I den jämförande studien från Stockholmsinstitutionerna framgår det att det hos gruppen adopterade barn finns en signifikant högre andel barn med hjärnskada (4% resp. knappt 1 %) än hos den övriga gruppen. De biologiska mödrarna kan ha levt under svåra omständigheter, genomgått en ogynnsam graviditet, haft infektioner, utsatts för miljögifter, missbrukat och lidit av undernäring. Skador som hörselnedsättning, koncentrationssvårigheter och dyslexi kan härröra från ovannämnda omständigheter. DAMP-problem ("Dysfunction in attention, motor controi and perception") som tar sig uttryck i hyperaktivitet, impulsiva handlingar, motoriska problem, koncentrationsproblem och brist på tålamod kan försvåra skolarbete och motivation till problemlösning (Brofalk, 1996). Personal vid de särskilda ungdomshemmen beskriver vad de ser som DAMP-problem hos de adopterade barnen och uppger att dessa problem är relativt vanliga. Föräldrar berättar också om speciella problem som exempelvis svårigheter med att lära sig cykla, att barnets rörelseschema varit sådant att man uppfattat det som om barnet hade någon form av neurologisk skada. Adopterade pojkar i åldrarna 0-6 år uppvisar betydligt fler fysiologiska och neurologiska problem än adopterade flickor i samma ålder. I åldrarna 7-12 år dominerar "bråkproblem" för de adopterade pojkarna. Ansökningarna till PBU (barn- och ungdomspsykiatrisk klinik) för de adopterade flickorna ökar drastiskt i 7-12-årsåldern, men flickorna dominerar bland alla dem som sökt hjälp på PBU ända upp i 17-årsåldern. Inlärning Språk lär man sig under det första levnadsåret i en dialog med någon som man känner sig trygg med (t ex mamman). Det är under den här tiden som barnets förmåga att uppleva sekvenser utvecklas, att känna tidsföljd och därmed tidsuppfattning. De utlandsadopterade barnen har fått uppleva ett abrupt avbrott i sin naturliga språkutveckling (även de som adopteras vid tidig ålder) och måste lära sig ett helt nytt språk samtidigt som de mister sitt ursprungliga språk. Ord får betydelse genom det sammanhang de uttrycks i; en stimulans de utlandsadopterade barnen kan ha fått väldigt lite av bland annat till följd av de svåra omständigheter den biologiska mamman levt under och att de sedan kan ha vistats på barnhem. En vistelse kan ha inneburit att de fått tillbringa mycket tid i en säng och att de inte fått tillräckligt med språkligt och känslomässigt gensvar som hade behövts för den rumsliga träningen. Senare lär barnen sig orden men saknar en djupare förståelse och innebörd av orden. Vissa barn kan på grund av bristfällig anknytning till en vuxen ha en dålig utgångspunkt till inlärning medan andra barns beteende kan påminna om små osynliga hjärnskador (DAMP-problem) med bristande koncentrationsförmåga som följd och dålig uthållighet när krav ställs. Barnet kan vara hyperaktivt och impulsivt och ha svårt med motorik och visa brist på tålamod och motivation till problemlösning. I ett test av ordförståelse bland utlandsadopterade barn i jämförelse men svenskfödda icke adopterade barn fann man att de adopterade barnen hade svårare med rumsprepositioner och i förståelsen av allmänna ord. Skillnader fanns också när det gäller lexikala synonymförklaringar (en term för ord och ordliknande fraser ex håll-i-gång). De utlandsadopterade barnen var mer benägna än den jämförda svenska gruppen att göra bokstavliga/konkreta tolkningar av orden såsom "hålla huvudet kallt -så man inte blir varm". I skolan blir det tydligt att en del utlandsadopterade barn får problem med abstrakta begrepp, med ord som betecknar tid, rum och avstånd. Ord som "sedan", "om en stund", "i morgon" kan för en del barn helt sakna innebörd. Barn med osäkra begrepp har svårt att klara sig i grupper, de har svårt att avläsa andras avsikter och svårt att förstå orsak och verkan. Att det adopterade barnet kan uppvisa en stökighet eller tillbakadragenhet i skolan och tillsammans med kamrater kan ha sitt ursprung i att barnet inte förstår och därför får svårt med kommunikationen. Många föräldrar är bekymrade över hur barnen klarar av skolarbetet och ställer ibland alltför höga krav på sina barn. Adoptivföräldrar har ofta själva högre utbildning, de har läsvana och en positiv attityd till skolan. Barnen har svårt att leva upp till de krav som ställs och det är viktigt att föräldrarna försöker se j barnet som han eller hon är och inte överför egna ambitioner och önskningar på barnet. Barnen lever efter adoptionen ofta i en "verbal miljö" som till viss del kan kompensera de luckor som finns i barnets språkkunskaper men som också kan ha lett till att de lyckats dölja sitt handikapp för omgivningen genom att använda ord och förklaringar som de inte har täckning för. Många adopterade barn passerar därför oförstådda genom skolan vilket gör att de riskerar att få en negativ självbild. I en studie av indiska adopterade barns självuppskattning i skolåldern visade det sig att de bedömer och värderar sig själva lägre i förhållande till sina kamrater när det gäller skolarbetet. De utlandsadopterade barn som är stökiga i skolan kan behöva både logopedhjälp och stödundervisning. Källa: Behandling av adopterade barn på särskilt ungdomshem Statens insitutionsstyrelse (SiS) 4/99